”I deras ögon var jag ett monster”

NYHETER

Mamman misstänktes för mord – men hennes son dog av infektion

Den 23-åriga mamman såg sin tvåårige son dö av en virusinfektion.

Sedan häktades hon misstänkt för mord.

– Mitt liv har blivit en mardröm, säger mamman som släpptes i går.

Foto: OSKYLDIGT HÄKTAD I TVÅ VECKOR Den 23-åriga mamman i Åmål förlorade sin lille son strax före hans andra födelsedag. Mitt i sorgen häktades kvinnan, misstänkt för att ha bragt pojken om livet. I går kom provsvaren som visar att han troligen dog av en svår virusinfektion och den unga mamman släpptes. (Till höger Aftonbladets löpsedel och faksimil ur tidningen från den 29 november.)

Den 24 november drabbades den 23-åriga kvinnan av det värsta som kan hända en förälder.

Sonen, som skulle ha fyllt två år nu på söndag, fick då svårt att andas. Vid ankomsten till sjukhuset var han död.

– Jag märkte att han var dålig och bara ville sitta i min famn. Jag försökte läsa för honom och leka med honom, men han var inte intresserad, säger mamman.

Fick svårt att andas

Hon tog med sig pojken till sin mamma som bor i närheten. Hans andning var ansträngd och det lät som om han snarkade. Enligt mamman kämpade han för att hålla sig vaken, och när han väl somnat gick det inte att väcka honom.

– Vi ringde efter en ambulans. Jag försökte väcka honom med kallt vatten i ansiktet. Han fick upp ena ögat och tittade på mig. Det var den sista blick jag fick av honom, säger hon.

Ambulansen körde pojken och mamman till sjukhuset i Karlstad. Där kämpade läkarna med återupplivningsförsök, men hans liv gick inte att rädda.

”Bönade och bad”

– 28 minuter över midnatt sa de att han var död. Jag bönade och bad att de skulle försöka återuppliva honom igen. De sa att det var lönlöst men gjorde ändå som jag ville. Det lyckades förstås inte.

– Allting var overkligt. Jag kunde inte förstå att min glada lille pojke var borta för alltid. Allt jag hade planerat för oss två fanns plötsligt inte. Hela min värld gick under, säger hon.

Men mamman fick knappt påbörja den långa och svåra sorgeprocess som varje förälder i hennes situation måste genomgå innan allt plötsligt blev ännu värre.

Läkaren hade slagit larm

– Efter två dagar kom polisen hem till mig och berättade att jag var misstänkt för att ha mördat min pojke. Jag var ett monster i deras ögon, en mamma som dödat sitt barn.

Det var rättsläkaren som slagit larm om att pojken troligen hade blivit bragd om livet.

Mamman häktades, misstänkt för mord. Hon beskriver tiden i häktet som en resa genom helvetet där nätternas mardrömmar bara överträffades av verkligheten hon vaknade till.

– Jag hade en återkommande dröm där jag ramlat ner i en djup grop och inte kunde komma upp. Min lille son försökte hjälpa mig, men hans armar nådde inte ner, säger hon.

– Det var en mardröm. Men i den levde i alla fall min son. När jag vaknade varje morgon var verkligheten som en slägga i huvudet: han är död och jag kommer aldrig att få tillbaka honom.

Inlåst med sorgen

I går, efter två veckor, kom provsvaren som visar att pojken antagligen dött av en svår virusinfektion.

Mamman säger sig ha blivit väl bemött av häktespersonalen men är arg över att ha blivit inlåst när hon i själva verket behövde allt stöd för att kunna hantera sin sorg.

– Jag förstår inte varför rättsläkaren inte kunde vänta med sitt utlåtande tills alla provsvar var klara. Det som hänt mig spelar inte längre någon roll, men ingen annan ska behöva gå igenom samma sak, säger hon.

Ansvarig rättsläkare vid Rättsmedicinalverket vill inte kommentera detta utan hänvisar till polis och åklagare.

”En dubbel tragedi”

Kammaråklagare Per-Åke Kvarnström beslutade i går att hon skulle släppas och kommer att lägga ner förundersökningen.

– Det är så klart en dubbel tragedi för henne. Först förlora sitt barn, och sedan bli misstänkt för att ha mördat honom, säger han.

Men enligt honom har ingen gjort något fel. Rättsläkarnas slutsatser var att pojken mördats, bevisningen var stark och häktning i det närmaste obligatorisk.

När Aftonbladet pratar med kvinnan har hon precis kommit hem till sin mamma, eftersom hennes egen lägenhet fortfarande är avspärrad.

– Men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna bo där igen. Jag tror att jag får begrava min son nästa vecka – det är allt jag orkar tänka på just nu.

Olle Castelius