"Hon var så trevlig, ville bara komma in och hälsa"

NYHETER

Läs förhören med familjen - Aftonbladet.se:s Robert Triches rapporterade från rättegången

Emma Jangestig, mamma till mördade Max och Saga, nämnde tidigt en kvinna som varit trevlig och velat komma in och hälsa när hon vaknade efter mordförsöket.

Men det tog lång tid innan hon insåg att hennes barn är döda.

– Hon har fortfarande inte sörjt dem ordentligt, sade Roland Jangestig, Emmas pappa när familjen förhördes i rätten på torsdagsförmiddagen.

Foto: Roland Jangestig.

09.02 Det första vittnet att vara kallad är Roland Jangestig, Emmas pappa och Max och Sagas morfar. Åklagare Frieda Gummesson börjar att ställa frågor, och vill höra Roland berätta vilken kännedom han har om NN:s (Emmas sambos) liv före brotten.

– Jag kände till en enda och det var den tilltalade, XX (den 32-åriga kvinnan).

Vill du berätta om det?

– Någon gång i slutet av januari var det en söndag när Emma var sjuk och kördes till akuten. Jag skjutsade henne och när vi satt där började hon berätta att NN hade fått ett brev från en gammal tjej som han träffat i Grekland. I brevet stod det att hon hade fött hans barn, och det berättade Emma för mig. Sedan fortsatte hon att berätta på vägen hem och berättade om adoptionen och att de inte riktigt trodde på att det hade hänt.

– Vad jag förstod hade de skickat mejl eller sms och försökt få tag på tyskan, men jag vet inte om de fick svar.

Förutom det här tillfället, fick du veta något mer?

– Det var enda gången som jag fick höra något om det här.

Vet du varför Emma berättade det här för dig?

– Hon sa att hon ville hålla det lite hemligt, men samtidigt att jag skulle veta. NN skämdes lite för det, tror jag.

Vad var anledningen till att du behövde veta?

– Det vet jag inte... Jag har ett väldigt bra förhållande till mina döttrar och delar förtroenden.

Kan du säga något om hur du upplevde Emmas syn på det här?

– Hon var lite besvärad, för samtidigt som de inte trodde på det, var det obehagligt på något vis för henne. Det var inte orden hon sa, men de kände sig lite utsatta eller hotade på något vis. Jag kan inte förklara bättre.

09.08 Du säger att hon kände obehag. Men var hon rädd, ledsen, arg?

– Egentligen inget passar, eller lite allting. Det är svårt att sätta orden på vad det var.

Kommer du ihåg något av hur hon uttryckte, sig, Emma?

– Det var något hon sa att hon kan väl inte ha fött ett barn, då började vi räkna bakåt och kom fram till att det inte kunde stämma. Man hörde på orden och hur hon sa det att hon inte var bekväm med det. Jag berättade det här för min hustru sedan och då kände jag igen att Emma inte tyckte om det här, säger Roland Jangestig.

Fick du veta när NN och den här kvinna skulle varit ett par?

– Nej, det enda var att de träffats på Kreta och att det var året innan han och Emma blev tillsammans.

Vet du något om hur de bröt upp?

– Nej, det visste jag ingenting om, då. Det enda jag visste var vad Emma berättade om brevet.

Kände du till något om hur NN eller den här kvinnan hade reagerat på att det tog slut?

– Nej, ingenting.

Vet du om det var några ytterligare kontakter mellan dem?

– Nej.

I ett förhör dagen efter morden säger du att NN skulle berättat för kvinnan att han hade blivit plastpappa?

– Nej, jag kommer ihåg lite av det där... Samtidigt var det så att på morgonen den 18:e mars pratade NN med mig om det här och att barnens pappa kanske skulle vara skyldig, och det var då jag fick veta det här om plastpappa och det.

09.14 Kan du berätta vad NN sa där vid frukosten?

– Ja, vi diskuterade om Nicklas, och då började NN berätta att han hade eventuellt ett barn till med tyskan, och då sa jag att ”jag vet, det där har Emma berättat”. Och då pratade vi om att hon inte väl kunde ha ett sådant agg att hon gjorde något sådant här. Då kom det här ”om inte jag får dig ska ingen annan ha dig” fram. Och då tänkte jag, kan det vara så illa? Men jag minns inte om det var något vi pratade om vid den här frukosten eller tidigare.

Har du fått något påskkort? undrar åklagaren.

– Ja, på mina barnbarn, säger Roland och rösten tystnar.

Kan du berätta om Emmas tid efter brotten?

– Under tiden i Uppsala var hon väldigt borta men hon levde väldigt, väldigt skyddat. Även när hon flyttades till Västerås var det stränga restriktioner. Då frågade hon väldigt mycket om allt möjligt. I Uppsala var det väldigt mycket frågor om barnen och då svarade vi bara att barnen finns inte mer. På det skyddade boendet fick vi instruktioner från polisen hur vi skulle agera. Hon lyssnade inte på radio eller tv alls. Efter att polisen berättade vad som hade hänt henne har det kommit väldigt mycket frågor från henne. Hon ville veta allt. På det skyddade boendet i Västerås pratade vi mest om tiden i Uppsala, vad hon gjorde och inte gjorde. Det är svårt att prata med någon när man inte får prata om det viktigaste som fann, och det var ju barnen.

Hur ofta eller sällan träffade du Emma på sjukhuset och boendet?

– Varje dag som hon var vaken på sjukhus. På det skyddade boendet bodde vi där nästan hela tiden.

Hade ni dator?

– Ja, vi höll oss uppdaterade, men hon fick ju absolut inte se. Hon fick se baksidan av datorn.

Jaha. Hur uppfattade du instruktionerna från poliserna?

– Hon fick inte ta del av media, vi fick inte prata om brottet eller dagarna innan. När hon frågade skulle vi bara lyssna med och vare sig förneka eller bekräfta något. När hon berättade själv skulle vi bara försöka anteckna vad hon sa.

När fick du höra det här första gången?

– Första gången var nog dagen innan Emma vaknade upp. Sedan kom det hela tiden, för vi frågade ju hus vi skulle bete oss och så.

09.23 Hur lyckades ni hålla er till instruktionerna?

– För det mesta bra. Man försade sig ibland.

Hur då?

– En gång sa jag att jag hade blivit intervjuad av en tidning, och att både en tysk och en engelsk tidning hade ringt. Men det reagerade Emma inte över.

Något mer?

– Det är den gången jag verkligen kommer ihåg. Ofta så förstod hon inte vad jag sa, framförallt på sjukhuset. Och var det något viktigt vi behövde säga så gick vi ut.

Känner du till om Emma har sett något foto på sjukhuset?

– Nej, det har hon inte gjort.

Det har sagts att hon skulle fått se ett kort på en dam?

– Nej, det har hon inte. Min hustru tog med ett kort på en släkting som var väldigt lik XX (tyska kvinnan) men det visades bara för NN (sambon), inte för Emma.

Under förhöret svarar Roland Jangestig lugnt på alla åklagarens frågor med klar och tydlig röst.

09.26 Emmas advokat Marie Fredborg frågar vidare:

Hur har Emma mått? Hur var hon på sjukhuset och i Västerås?

– I Uppsala var hon väldigt dålig. Vi fruktade för hennes liv den första tiden och vi visste inte hur hon skulle vara när hon vaknade. Man visste inte om hon skulle komma ihåg något överhuvudtaget, men som tur var har det gått förhållandevis bra. I Västerås blev hon snabbt bättre, men hon har hela tiden varit frustrerad och arg på oss. Det här med barnen... hon har fortfarande inte sörjt riktigt ordentligt, säger Roland. Hon lider fortfarande väldigt mycket av att hon inte hör på ena örat. Hon är väldigt svag fortfarande i ena sidan, men hon använder den andra sidan mycket mer. Det är högra sidan som är svag.

Ni fruktade för hennes liv?

– Ja. Det var ingen läkare som sa det rakt ut, men vi tänkte så, säger Roland Jangestig och berättar om Emmas svåra skador.

09.32 Vem berättade för Emma om barnen?

– Det var en läkare i Uppsala första gången. Vi var med. Men hon förstod inte, eller ville inte förstå. Det var först i Västerås när en annan läkare berättade som hon förstod. Innan läkarna sa något så sa vi inget, det var lätt att distrahera henne då. Men även senare ville hon inte förstå. Det var inte förrän i Västerås som hon förstod.

Hur reagerade hon då?

– Hon grät hela natten. Hon blev otroligt ledsen.

Hur har sorgearbetet varit efteråt?

– Det har varit jättejobbigt för oss alla. Barnen var allt för henne. Men hon tänker ändå att hon fick väldigt, väldigt fina år med Max och Saga. Det är fruktansvärt som har hänt. Något som är väldigt viktigt för oss alla och även för Emma är att det som har gjort det blir dömd.

Andra dagen som Emma kommer ut träffar hon en minnesforskare. Var ni med då?

– Ja.

Träffade ni Emma efteråt?

– Ja. Det kommer jag väl ihåg. Till att börja med så hade vi tagit farväl av barnen, sedan åkte vi till det skyddade boendet där vi sov på natten. Dagen efter kommer professorn med två poliser och de tar med sig Emma upp på övervåningen där vi var. När vi sätter oss efter lunch kommer Emma och minnesforskaren in i lunchrestaurangen och Emma känner inte igen oss. Hon ser inte oss och är väldigt disträ. Till slut går vi fram och hämtar henne och då sätter hon sig och äter och vi talar med forskaren. Emma var väldigt tagen efter att ha varit tillsammans med honom. Efteråt berättar hon att hon var livrädd för honom. På kvällen fick hon fruktansvärd migrän och sov i ett dygn.

Varför var hon rädd?

– När de gick upp så lämnade poliserna henne ensam med professorn och Emma sa själv att hon blev livrädd. Ändå visste hon vad han skulle göra så hon vill göra sitt bästa. Men hon säger själv att hon inte kunde koncentrera sig. Hon ville så gärna göra sitt absolut bästa.

09.40 – Det hon berättade mest om var bandet som spelades baklänges och då tänkte hon” det här har jag hört förut”.

Sa hon det själv?

– Ja, på eftermiddagen.

Per-Ingvar Ekblad, tyskans försvarare, fortsätter att fråga.

Emma ville veta allt?

– Ja.

Du sa att man vissa gånger kunde försäga sig?

– Det är så svårt att komma ihåg. Det jag kommer ihåg var att en tysk tidning hade ringt och att jag sa det, men Emma reagerade inte.

Hade polisen sagt att ni skulle skriva ner det som Emma sa?

– Ja.

Var det om ni tyckte något var viktigt?

– Ja, sådant som var relevant.

Ni hade sparat alla tidningar till henne? Gick hon igenom dem?

– Ja, men vi läste först och tog bort sådant som hon inte ville se. Hon ville inte se några bilder.

Men texten fick hon se?

– Ja.

Och du hade pratat med en tysk och engelsk tidning och var vanligt förekommande i svenska tidningar?

– Ja.

I en artikel så ska du ha sagt att om tyskan går fri så skulle Emma få rymma från Arboga? påstår advokaten.

– Nej, jag sa att om hon går fri kommer inte Emma att känna sig trygg där någon vet var hon är. Alltså om folk vet vem hon är. Hon vet ju vem som har gjort det här, och om den människan går fri kommer hon inte att känna sig trygg.

Därmed är förhöret med Roland Jangestig över.

09.46 Emmas ena syster, i dryga 20-årsåldern, kallas till förhör. Med sig i händerna har hon två små gosedjur.

Under förhöret med Roland Jangestig har tyskan intresserat följt med. Hon är klädd i vitt, med en brun scarf. Emma och hennes pojkvän finns också med i salen.

Frieda Gummesson börjar med att fråga om systern hade kontakt med Emma den 17:e mars.

– Ja, vi hade kontakt på msn. Jag hade precis lärt mig Sagas dropp och vi talade om att jag skulle vara barnvakt.

Hur avslutades kontakten?

– Vi kom inte fram till något speciellt. Emma skulle kolla med NN. Hon skulle lägga barnen.

Vad hade barnen för läggtider?

– Jag visste att Sagas dropp skulle kopplas vid halv åtta och då var klockan lite efter sju.

09.52 Den här sortens konversationer, hur ofta hade ni dem? Hur såg de ut?

– När barnen var i närheten kunde det gå ett par minuter emellan svaren. Men den här gången gick det snabbt. Emma är snabb på att skriva.

Har du fått något påskkort i år?

– Mm.

Hur kom det till dig?

– Dagen efter fick jag det på posten.

Vad föreställde det?

– Det var det nyaste kortet på barnen. Det stod glad påsk.

Det fick du den 18:e?

– Ja. Jag vet att mamma och pappa fick ett samma dag.

När Emma vårdades, hur ofta träffade du henne.

– Var och varannan dag.

Hur var hennes kontakt med yttervärlden?

– Det var bara med oss. Och vi fick stränga instruktioner från polisen att inte svara på hennes frågor utan bara lyssna.

Hur upplevde du att ni lyckades uppfylla restriktionerna?

– Jättebra. Jag tror inte vi försagt oss om någonting.

Och annan påverkan utifrån..?

– Ingenting. Hon hade inget internet, tidningar, ingenting. Hon har inte fått, helt enkelt.

Känner du till tiden efter sjukhuset och boendet?

– Ja, då läste hon, men bilder har hon inte sett. Hon ville läsa vissa grejer i tidningarna men de med bilder fick vi lägga undan.

Vad har Emma pratat om?

– Det absolut första hon sa var bara enstaka ord, stötvis. Det var ord från vår msn-konversation, säger systern. Det var ”skriva upp” och ”boka in” och ”barnvakt”.

Pratade ni något om den här konversationen?

– Nej.

När sa hon detta?

– Några dagar efter att hon väcktes.

Pratade du något mer med Emma om det här?

–Nej, jag bara lugnade henne och så sov hon igen.

10.01 Vad har Emma pratat om mer på sjukhuset och det skyddade boendet?

– Hon nämnde ett namn, som hon pratat mycket om (tyskans smeknamn). Vi relaterade till en annan person, och tänkte inte så mycket på det. Men jag ställde inga motfrågor. Hon sa också, helt utan anledning; ”hon var så trevlig, ville bara komma in och hälsa”.

Vid flera tillfällen?

– Nej, vid ett.

Fanns det något sammanhang?

– Nej, hon kunde vakna och helt plötsligt så sa hon bara det där.

Läkarna var tvungna att raka Emmas huvud, hur upplevde hon det?

– Först trodde hon att det var uppsatt, men sedan när hon förstod ville hon inte se i spegeln. Hon var rädd för spegeln. Hon har sagt det flera gånger.

Var det för att hon inte hade hår?

– Nej, det var för att hon ibland ser sig själv stå i hallen och ser sig själv i spegeln och den här tjejen bakifrån.

Har hon pratat om sin hårfärg? undrar Gummesson.

– Hon har pratat om ”röda slingor”. Det har jag tolkat som att hon sett sig själv med blod i håret.

10.06 Marie Fredborg (Emmas advokat): Kan du beskriva Emmas skador?

– I början var hon väldigt skadad i ansiktet och huvudet. jag kände inte igen henne i början. När de tog bort bandagen såg man skadorna ordentligt, och det var ganska tydligt att det var en hammare som hade använts.

Visste hon om att hon hade opererats, när hon vaknade?

– Nej, det tror jag inte.

Systern fortsätter att berätta om när Emma kommer till sjukhuset i Västerås.

– Då ville hon packa sina väskor och åka hem, för hon hade inte förstått vad som hade hänt.

Hur utvecklade det sig?

– Hon blev bättre. Och läkarna berättade att barnen var döda. Då ville hon veta vad som hade hänt. Det var svårt.

Hon blev ledsen?

– Ja, i Uppsala förstod hon inte överhuvudtaget. Men sedan förstod hon och blev väldigt ledsen.

Och nu efteråt? Vad har ni pratat om?

– Vi pratar väldigt mycket om det som har hänt. Hon tar det väldigt bra. Hon är väldigt ledsen, men samtidigt en stark person.

Var du med vid tillfället när Emma blev testad på sina minnesfunktioner?

– Ja.

Berätta.

– När de var färdiga satt vi och åt och det första intrycket var att Emma såg väldigt rädd och förvirrad ut. Hon såg oss inte riktigt. Hon såg rädd och trött ut och allmänt virrig. Hon pratade om bandet som spelades baklänges och att det hade låtit som ett annat språk.

10.23 Förhören fortsätter med Emmas andra syster, också hon yngre. Med hög och tydlig röst avlägger hon vittneseden.

Frieda Gummesson: Jag vill fråga dig om tiden efter den 17:e mars då Emma var på sjukhus och skyddat boende. Hade du någon kontakt med henne då?

– Ja. Jag var hos Emma nästan varje dag på sjukhuset och på boendet.

Vem eller vilka hade Emma kontakt med?

– Det var vi i familjen och hennes sambo.

Hade man sagt något om hur du skulle vara mot Emma?

– Polisen sa att när hon vaknade upp skulle vi inte berätta något om vad hon varit med om och om hon frågade skulle vi försöka lugna henne och inte säga något. Om hon sa något skulle vi bara säga att hon skulle prata med polisen.

Hur länge gällde det här då?

– Det gällde tills polisen sa vad som hade hänt, sista dagen på det skyddade boendet.

Hur gick det att följa direktiven?

– Det gick bra. Det var svårt, oftast gick jag därifrån för att jag inte ville försäga mig.

I efterhand, var det någon gång som tungan slant?

– Nej. Jag har inte försagt mig.

Hur tog Emma intryck från yttervärlden?

– Hon fick inte kolla på tv, läsa tidningar eller på internet. Hon har inte påverkats på något sätt.

Du har berättat att du gick därifrån när Emma sa saker?

– Ja.

Vad sa hon då?

– Hon kunde börja prata om vad hon trodde kunde ha skett. Det var då som man inte ville säga något och då gick jag därifrån. Och när hon undrade var barnen var.

– Hon började fundera på om hon blivit påkörd eller ramlat eller varit med om någon bilolycka.

Var det under hela tiden på sjukhuset och boendet?

– Ja.

Fanns det några andra personer med i hennes funderingar?

– Efter ett tag började hon tro att någon gjort det här mot henne. Hon pratade mycket med oss om sina tankar och funderingar.

Vad sa hon då?

– Hon hade fått reda på att hon varit med om ett brott. Efter ganska lång tid började hon fundera på att det var en tjej som hade gjort det här mot henne. Om polisen skulle säga något annat så skulle hon inte tro det. Hennes kroppsminne sa henne att det var en tjej som hade gjort det här.

Något mer?

– Hon började beskriva den här kvinnan, men då var inte jag med.

När Emma pratade om den här personen, hur benämndes personen?

– Det vet jag inte.

Var det kvinnan, tjejen, damen, tanten eller något namn?

– ”Den som har gjort det här”.

Sa Emma något om hur personen skulle betett sig?

– Ja, hon har beskrivit vad hon kommer ihåg som hände. Emma har sagt att hon öppnat dörren för någon...

Ordförande vill veta vilken tidpunkt Emma berättade om att hon öppnat dörren.

– Jag kommer inte ihåg när, men det är hemma, efter det skyddade boendet.

10.44 Kan du säga något mer om vad Emma har pratat om under tiden på sjukhuset och det skyddade boendet?

– Vi har inte pratat om det... Hon började säga att hon var med om en olycka.

Namn? Har hon nämnt något namn på sjukhuset eller boendet?

– Ja, hon har pratat mycket om någon (tyskans smeknamn).

Hur då?

– Hon har pratat om att XX och NN haft barn. Och att han hade träffat den här personen förut.

Emmas advokat Marie Fredborg:

Har Emma berättat hur hon upplevde det här?

– Ja, som det värsta hon har varit med om. Det går inte att beskriva. Att hon inte kan förstå hur någon kan vilja göra henne illa på det viset. Hon har inga fiender, har hon sagt. Om hon var osams med någon skulle hon lösa det genom att prata, inte genom våld.

Vad har hon sagt om barnen?

– Hon kan inte beskriva hur hemskt det är, hur dåligt hon mår. Hon är den starkaste person jag känner, men hon mår jättedåligt. Det går inte att beskriva, och det kan inte hon heller.

– Hon kan inte stå ut med tanken på att hon kanske sett dem bli dödade.

Var du med när minnesforskaren kom till det skyddade boendet? Märkte du några reaktioner på henne då?

– Jag vet att de höll på under förmiddagen och sedan var det lunch. Efter tio minuter kom Emma och man såg på långt håll att hon inte mådde bra. Hon såg inte att vi satt där, hon verkade förvirrad och rädd. Det såg ut som hon hade tunnelseende. Efter lunchen fortsatte de, och sedan efter det gick Emma och lade sig med jättemycket huvudvärk.

Har hon berättat om detta efteråt?

– Ja, hon har sagt att hon blev jätterädd, men vågade inte tala om det för honom.

Kommenterade hon hur undersökningen gick?

– Hon berättade om att hon hade lyssnat på en röst som sa ett ord eller mening baklänges. Då blev hon livrädd för hon trodde att det var ett utländskt språk, men hon förstod inte varför hon blev rädd.

10.52 Per-Ingvar Ekblad: Har ni pratat om brottet efteråt?

– Ja, det har vi gjort.

Och hon har läst tidningar?

– Efter det skyddade boendet kunde vi inte isolera henne mera.

Vad pratade ni om då?

– Vad som hade hänt och hur hemskt det var?

Pratade ni om den misstänkta och vad det kunde vara för mordvapen?

– Ja, det stod i tidningarna att det var en hammare.

ARTIKELN HANDLAR OM