Slaget vid Hastings – släng dig i väggen!

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-13

Markus Olsson är 32 år gammal, har sedan dryga månaden tillbaka börjart pendla till Stockholm från Västerås. Jobbar som studie- och yrkesvägledare på Södertörns högskola och ägnar sin restid åt en hel del tankar och funderingar.

Dagens slag på tåget får Hastings att blekna i jämförelse.

Den snaggade mannen med getskägg och uppknäppt skjorta var min bittra fiende. Hans lätt satta lillfinger var hans vapen och det som jag lade min energi och fokus på. Kraftfullt grävde han med sitt vapen i det ovanligt stora håriga örat för att leta ammunition och visst fann hann den och den var inte liten.

Den beskådades med stolthet för att sedan laddas och skjutas iväg mot fiende, vilket i hans värld var jag. Skickligt parerade jag med min nya termosmugg så det liksom sa "kling" när öronvaxet studsade mot den.


Jag förstod att han inte givit upp kampen, slaget var inte över. Det fanns mer ammunition att tillgå. Samma kraftiga lillfinger började gräva fram nattens produktion av ögonskräp. Det grävdes och grävdes. Han hittade sitt krut men var inte nöjd utan grävde vidare för att kunna skjuta iväg en kraftig salva. Hans nya strategi var att försöka träffa mig genom att låta det studsa mot golvet.

Jag genomskådade givetvis strategin och återigen parerade jag skickligt med min termosmugg. Jag tror att den till och med fick en liten buckla. Mitt moderna vapen fick jag av mina ömma föräldrar här om dagen och jag är dem evigt tacksam för detta skydd jag antar att jag kommer att utkämpa många slag med.

Jag vann detta slag men man vet aldrig när fiende slår till igen men jag är beredd, starkare än någonsin!

Markus Olsson

ANNONS