”Roligare att skriva om kvinnor än om män”

Pascal Engmans nya thriller blandar gängkrig i Stockholm med illegal organhandel i Sydamerika

Foto: Anna Tärnhuvud
Huvudpersonen i Pascal Engmans bok ”Eldslandet” är en kvinnlig polis i 40-årsåldern. ”Jag klev in i en ny värld och fick fråga ut kvinnor i min omgivning om deras erfarenheter och reaktioner”, säger han.

avIngalill Mosander

NYHETER

Pascal Engman hade inte ens ett förlag när han skrev sin första thriller ”Patrioterna”.

Med nya boken ”Eldslandet” kan han ta plats bland eliten av våra kriminalförfattare.

Kritikerkåren hyllade hans debut­roman, som kom förra året, och framhöll hans osvikliga förmåga att gradvis stegra berättelsens tempo och aldrig släppa ­taget om läsarens önskan att få veta hur allt ska sluta.  

– Mitt sätt att skriva har med­vetet stora likheter med tv-serier. Jag har inspirerats mer av dramaturgin i ”Breaking bad” än av skönlitterära romaner. Det innebär cliffhangers och korta kapitel.

Pascal Engman säger att han i största möjliga mån vill utgå från verkligheten. 

Mörker som underhållning

– I ”Patrioterna” utgick jag från mig själv och de hotmejl många av mina journalistkollegor får i samband med publiceringar. Den handlade om mina värsta mardrömmar. Jag tänkte: Vad händer när de får slut på ord och i stället börjar göra det de skriver? 

I ”Eldslandet” har han kombinerat ett gängkrig i Stockholm med försvunna flyktingbarn och omfattande illegal organhandel i Sydamerika. 

– Jag vill blottlägga mörka företeelser i samhället, lära mig mycket om dem och sedan väva in dem i en thriller som fungerar som ­något slags underhållning.

Inspirerades av morfar

Pascal Engman ville som barn bli antingen journalist eller fotbollsspelare.

Han inspirerades av sin morfar Gary Engman (1938–2000), ­legendarisk programledare för ­tv-programmet ”Kvällsöppet” och under en tid chefredaktör för ­Aftonbladet.

– Jag är lite lik honom. Lika rastlös och nyfiken. Vi talade mycket om infotainment, hur man presenterar fakta på ett underhållande sätt.

I likhet med sin morfar hade han ingen formell utbildning när han som 24-åring bestämde sig för att söka vikariat på en tidning.

– Jag försökte skriva en krönika som jag sedan skickade till en massa tidningar. Jag fick svar från chefredaktören för Trelleborgs Allehanda. Han tyckte vi kunde äta en lunch ihop. Så jag körde 60 mil från Stockholm till Trelleborg.

Chefredaktören trodde att ­Pascal bodde i Malmö och blev ­lite tagen av att han åkt så långt bara för en lunch. Så han fick ett vikariat.

– Mitt första uppdrag var att ­göra en bröllopsbilaga eftersom kronprinsessan Victoria skulle gifta sig. Det här var 2010. Jag fick 14 dagar på mig. Efter en och en halv dag var den klar. När jag frågade chefredaktören vad jag ­skulle göra sedan sa han att eftersom kulturredaktören gått på ­semester kunde jag ta hans jobb. Jag intervjuade författare, åkte runt på olika museer och följde Diggilo-turnén med Lasse Holm.

Bodde i Chile under ett år

När vikariatet gått ut ringde chefredaktören på nättidningen Nyheter 24, där Pascal arbetade i 8 månader. 

Sen ringde Expressen. Där blev han kvar i fem år.

– Jag hade alltid velat arbeta på en stor kvällstidning. Lära mig självdisciplin, att aldrig missa en deadline. Till slut har du det i ditt dna. 

Pascal Engmans pappa var en av de chilenska flyktingar som kom till Sverige efter militärjuntans maktövertagande 1973.

– Pappa flyttade inte tillbaka. Han tycker bättre om Sverige. Men vi har många släktingar i ­Chile som vi har besökt åtskil­liga gånger. När jag var femton bodde hela familjen där ett år.

”Bara dök upp i huvudet”

Chile har blivit ett andra hemland för Pascal.

– Jag har skrivit båda mina böcker där. Fast den första versionen av ”Eldslandet” misslyckades jag med. Jag trodde jag kunde ­skriva på inspiration. Men det fungerade inte. I stället åkte jag dit i år med min flickvän, skrev tre, fyra timmar om dagen, spelade fotboll och drack vin.

”Eldslandet” är den första ­boken i en trilogi med kvinnliga polisen Vanessa Frank i huvud­rollen.

– Hon bara dök upp i huvudet. Jag såg henne framför mig som en kvinna i 40-årsåldern, hård men sårbar. Hon har ingenting att förlora. Jag klev in i en ny värld och fick fråga ut kvinnor i min omgivning om deras erfarenheter och reaktioner. Det var roligare att skriva om kvinnor än om män.

Pascal valde journalistiken framför fotbollen.

Och detta ledde i sin tur till att han blev författare.

– Det här vill jag fortsätta med resten av mitt liv.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Chile