”Att vi kunde samla ihop så mycket pengar på det vi gjorde är helt fantastiskt”

1 av 2
Magnus Wennman.

avStaffan Dickson

NYHETER

Magnus Wennman gör skillnad.

Det är nästan vetenskapligt bevisat.

Efter att hans bilder från svältkatastrofen på Afrikas horn publicerades samlade Aftonbladets läsare in över 12 miljoner kronor till Läkare utan gränser.

– Man blir väldigt berörd när man kommer hem och ser att folk verkligen bryr sig och blir engagerade av det man gör. Att vi kunde samla ihop så mycket pengar på den journalistiken vi gjorde är helt fantastiskt och ett tecken på att man verkligen kan påverka med bilder och journalistik.

Men ärligt talat, handlar inte foto mycket om tur, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle?

– Nej, det handlar i princip ingenting om det, skulle jag vilja säga. Jobbar man hårt och är engagerad och påläst så kommer den så kallade turen automatiskt. Du måste ta dig till olika platser och jobba hårt för att förtjäna turen.

Men förutom att ta dig till exempelvis Afghanistan, vad är det som gör att du lyckas när du väl är där?

– Att vara fotojournalist handlar mycket om att ta sig fram, lära känna människor och framförallt att få deras förtroende. När jag gör längre reportage är det jätteviktigt att folk litar på mig. Då får man de lite annorlunda bilderna naturligt.

Har du nån särskild taktik för att få människors förtroende?

– Framför allt handlar det om att få tid på sig. Jag tycker om att arbeta i reportageform. Att inte bara ta ett snabbt knäpp och sen åka hem igen, utan verkligen berätta en historia i bilder.

Men visst regisserar man verkligheten lite?

– Absolut inte när man gör reportage.

Det måste betyda mycket väntan.

– Ja, man måste ha tålamod, hela tiden vara förberedd och inte ge sig. När man tror att man har fått en bra bild fortsätter man tills man har fått en ännu bättre.

Stämmer det att du åkte och fotograferade kronprinsessbröllopet bara några timmar efter att din son föddes?

– Det kanske låter hemskt, men ja, det stämmer faktiskt. Det var bestämt sen långt tidigare att jag skulle göra det jobbet. Det var inte meningen att min son skulle komma förrän en vecka senare, men naturligtvis ville han ut precis samma dag som bröllopet. Men allt gick jättebra så jag smet i väg några timmar och tog de där bilderna.

Kunde du fokusera på jobbet?

– Jag var ju extremt lycklig i alla fall. Men visst, det var svårt att fokusera. Jag tänkte mest på min son. Men till sist fick jag några fina bilder på ett historiskt ögonblick.

Var det värt det?

– Ja, det tycker jag.

Sen hade du mage att dra till ett farligt Afghanistan två månader senare?

– Jag pratade igenom det med min fru och vi kom överens om att jag skulle göra resan, som även den hade varit planerad länge. Men det var så klart jobbigt.

Vad säger det om dig, att du lämnade BB och åkte sen till Afghanistan bara två månader efter födseln?

– Det säger väl att jag brinner väldigt mycket för mitt jobb. Men familjen är alltid nummer ett. Jag skulle aldrig göra något som de inte samtycker till.

Hur bearbetar man minnen från jobbiga resor?

– En resa som den till Afrikas horn påverkar en såklart jättemycket. Sen jag själv blev förälder blir jag mycket mer berörd om jag ser ett barn lida. Men det är nånting man lär sig att hantera. Man försöker bara dokumentera så gott det går, och kameran blir ett slags skydd man gömmer sig bakom.

Hur grundlades ditt fotointresse?

– När jag var 16 och började på mediegymnasiet i Falun så bara bestämde jag mig för att det var fotograf jag skulle bli, och det har jag aldrig behövt ångra. Jag minns att jag fastnade direkt så fort jag började fotografera. Om du ser tillbaka på viktiga händelser i historien, vad är det du minns? Det är ju inte texten, utan bilderna.

På senaste Årets bild-galan vann du sju priser. Vad betyder de för dig?

– Jag ser priser som ett bra sätt att få bilderna att leva vidare efter att de har publicerats i tidningen.

Stämmer det att du fick en kundvagn att ta hem dem i?

– Ja, de är rätt tunga de där bronsstatyetterna, så arrangören fixade en kundvagn. Jag blev lite paff, men den gjorde faktiskt nytta.