”Farväl älskade lilla Amanda”

NYHETER

Linnea,10, förlorade sin syster: Kanske var det henne jag mötte i havet

1 av 6 | Foto: urban andersson
DE GER - TILL VATTNET SOM TOG Linnea Rosén och mamma Åsa sjösätter bananbladsbåtar på stranden i Khao Lak. Det var här de sista gången såg Amanda i livet, innan dödsvågen svepte deras älskade tvillingsyster och dotter med sig. ”Det har varit mycket jobbigare att komma tillbaka än jag hade trott”, säger Åsa.

KHAO LAK. Ett år av sorg har gått.

Linnea Rosén, 10, sjösätter en bananbladsbåt, krathong, i havet som tog hennes tvillingsyster Amanda.

Lite längre bort sitter en kvinna för sig själv med tankarna på den hon saknar.

Mörka ovädersmoln tornar upp när bussarna med de drygt 450 anhöriga som valt att hedra minnet av sina saknade i Khao Lak kommer till Orchid Beach Resort.

En stund senare vräker regnet ner och den svenska minnesceremonin försenas med tjugo minuter.

-Till och med himlen gråter med oss, säger biskop Lennart Koskinen i sitt tal.

Många av de anhöriga är tillbaka i Khao Lak för första gången sedan flodvågskatastrofen, några har aldrig varit här och andra har rest tillbaka flera gånger.

Sorg och saknad

Några har Aftonbladets läsare kunnat följa under året som gått.

Här finns Linnea och hennes föräldrar Åsa Rosén och Lasse Nilsson, Maria Ekdahl och Bob Stigsson som förlorade sina makar och barn, Michael Sandén och Marie Ehrnst-Ohlsson som förlorade dottern Paulina och många, många andra med sorg och saknad.

-Det har varit mycket, mycket jobbigare att komma tillbaka än vad jag trott. Jag har spänt mig inför årsdagen, säger Åsa Rosén.

Under året som gått har de anhöriga tvingats göra många nya saker för första gången; första midsommaren utan sonen, dottern, mamman, pappan eller livspartnern, första födelsedagen utan dem, första julen.

När skyfallet till slut ger med sig börjar minnesceremonin med sång och musik av Titti Sjöblom, Ehrling Eliasson och Andreas Kjäll.

- Sångerna som sjungs gör ont, orden berör mig. Det känns som jag förflyttas tillbaka till februari när vi hade en minnesceremoni innan Amanda sändes hem, säger Åsa Rosén.

"Spelades på dopet"

Sången "Det vackraste" berör dem extra mycket.

-Den spelades på Amandas och Linneas dop. Det känns konstigt att höra den nu, säger Lasse Nilsson.

Minnesstunden avslutas med att Carola Häggkvist sjunger "Jag vill alltid älska". Därefter går alla ner till stranden för att sjösätta bananbladsbåtarna i havet.

Tidigare på dagen, vid klockslaget 10.31 då flodvågen nådde Khao Laks stränder för ett år sedan, stod Linnea och Åsa i havet vid hotellet de då bodde på.

543 lyktor mot skyn

-När vi var där kom en fisk fram till mig. Den simmade in i mina händer. När jag släppte den simmade den runt mig och lät sig fångas igen. Det kanske är Amanda, sa Linnea, 10.

När mörkret sänker sig över Khao Lak sänds 543 rispapperslampor upp i skyn över stranden. Det är ett fantastisk skådespel, som minnesljus i himlen.

-Jag fick skriva "Mandis" och rita ett hjärta på vår, säger Linnea.Det dröjde en och en halv månad efter tsunamin innan Amanda hittades.

365 dagar har gått. Ett år av djupaste förtvivlan för tusentals svenskar och hundratusentals andra vars liv slogs i spillror när flodvågen dränkte Sydostasiens kuster. I går samlades anhöriga för att hedra sina nära och kära, både på plats i Khao Lak och här hemma i Sverige.

Per-Ola Ohlsson