"Om två år ska allt vara återuppbyggt"

NYHETER

Katastrof- områdets stränder förvandlade till byggarbets- platser

KHAO LAK

En svensk myndighetsperson skulle åka upp till katastrofområdena i går. Han sa:

Jag måste skynda mig innan de har städat upp allt.

Det var ett skämt bara till hälften.

Foto: Carl-Michael Bergman med sonen Hannes, 1, letade efter sin fru Cecilia i kaoset på Mukdara Beach Resort. Nu städar skolelever stranden.

När vi kör från Phuket upp längs kusten är inte längre katastrofen det stora intrycket. Det är thailändarnas organisationsförmåga och vilja att snabbt bygga upp turistorterna igen.

De gör det inte bara av ekonomisk nödvändighet, det handlar också om nationell stolthet.

Har två dagar på sig

Västländerna har erbjudit sig att frysa återbetalningarna av lån för de länder som drabbades av tsunamin. Thailand tackar nej.

- Vi vill inte att västerlänningar ska säga att de har byggt det och det huset, sa premiärminister Thaksin Shinawatra i onsdags.

Sålunda är en man som Dum Ruampan, som jag träffade vid det ödelagda semesterparadiset Pakarang i går, något mer än en skrotsamlare: han är symbol för stolthet.

Till det yttre såg Dum ut som en av alla dessa fattiga, utsjasade arbetare som vi brukar se på bilder från tredje världen. I den nästan 40-gradiga hettan gick han under kokospalmerna i en smutsig röd T-tröja, billiga jeans och gummistövlar som måste fått fötterna att koka. På huvudet hade en stråhatt av plast.

Dum samlade järnskrot. Han skar skrotet i tvåmetersbitar med hjälp av en skärbrännare och slängde upp dem på flaket till en pickup: stänger från solskydd, järnbalkar från balkonger, armeringsjärn från raserade väggar och golv.

Han var en av alla frivilliga och till hälften frivilliga som på något år eller två tänker återge kusten dess skönhet. Dum är till yrket trädgårdsmästare men samlade - med myndigheternas och hotellägarens tillstånd - skrot därför att det lönar sig bättre.

- Det är ont om tid, sa han. Vi ska vara klara om två dagar. Skräpet måste bort så att de kan bygga nytt.

Dum hade så bråttom att han inte tittade upp när han pratade med oss. Därför såg han heller inte den minibuss som körde förbi på vägen vid strandkanten.

Den stannade ett par hundra meter bort. Ur klev en grupp tjänstemän från de drabbade provinsernas kulturdepartement.

De tittade på en personbil som vågen slängde upp på taket till hotellets personalavdelning.

Planerar monument

Kulturdirektör Narong Thammapanich, klädd i grå byxor och lila utanpåskjorta med gula fiskar på, tände en cigarett medan han granskade bilen.

- Om två år ska allt vara återuppbyggt, sa han.

- Men vi glömmer inte vågen. Vi planerar ett monument och ett museum.

Bilen på taket kommer inte att hamna på museet. Däremot fann Narongs medarbetare en demolerad fyrhjulsdriven Suzuki som de satte en grön lapp på: reserverad för kulturdepartementets samling, om inte bilens ägare har invändningar.

Lite längre ner på kusten besökte vi Mukdara Beach Resort. Där gick förra veckan svensken Carl-Michael Bergman i ruinerna och sökte efter sin fru Cecilia (han fick ett par dagar senare bekräftat att hon omkommit).

Då, för elva dagar sedan, var Mukdara Beach en öde och beklämmande plats. I går sjöd där av nytt liv: grävskopor, schaktmaskiner och lastbilar; skrotsamlare, byggjobbare och ingenjörer. På stranden nedanför hotellet gick barn, från sjuåringar och upp till gymnasister, och samlade skräp i svarta sopsäckar.

- Jag har hittat elsladdar, kuddar och flaskor, sa en åttaårig flicka som heter Kho. Vi ska plocka skräp i två dagar.

Hon berättade att den stora vågen skadade hennes skola. Men den är redan reparerad.

En äldre flicka sa:

- Om vi inte hjälper oss själva, vem ska då göra det?

När jag såg dem gå längs stranden till ljudet av Andamanska havets mjuka vågor tänkte jag att nästa gång det sker en katastrof i Europa kan vi be Thailand om hjälp.

Peter Kadhammar