Psykiatrin funkar inte – och ingen tycks veta varför

1 av 3 | Foto: HATAD Mannen som mördade Nourba skyller på sina tvångstankar.
NYHETER

Klockan 9.32, när polisen i Norberg får tipset om var David Sjöblom finns, sitter jag i Södertälje tingsrätt sal 1 och ser Nahrin Haddad brista. Hon säger till sin systers mördare:

”Du är äcklig.”

Den 130 kilo tunge mannen med diagnosen paranoid schizofreni rör inte en min. Han ser rakt på oss med svårtolkat uttryck, kanske sorgset. Jag tror att han vet det, accepterar.

Att han är hatad.

Salen är fullsatt. Vi som sitter där vet inte att polisen i Norberg är på väg till en annan psykiskt sjuk mördare som rymde från Säters sjukhus i söndags.

Nu efteråt inser jag att ännu en debatt om rättspsykiatrin är att vänta, med nya spekulationer om en ökning, nya försök att utkräva ansvar.

Omkring ettusen brottslingar vårdas just nu inom rättspsykiatrin.

De kostar ungefär en miljard kronor om året.

Och de blir inte friska, inte ofarliga.

Psykiatrin fungerar inte. Ingen kan säga riktigt varför. Senast 2003 - efter händelser i Åkeshov och Gamla stan - gjorde Socialstyrelsen en stor kartläggning av våldsbrott och psykisk sjukdom. Utan att egentligen komma fram till något. Det är inte ens säkerställt att psykiatrireformen har med saken att göra.

Mannen som mördade Nourba hör till en välkänd vårdgrupp, de schizofrena. Fem år efter avslutad tvångsvård inom rättspsykiatrin begår var fjärde nya våldsbrott.

Det tycks inte spela någon roll vilken vård de fått.

Det är till och med möjligt att vården i sig är farlig, om patienterna börjar misströsta om att de någonsin ska komma ut.

Mer stöd från socialtjänsten och öppenvården tycks inte heller hjälpa mot återfall.

Missbruk var förstås en bidragande orsak.

Men – mannen som mördade Nourba använde inga droger, ingen alkohol. Han skötte sin medicinering. Han gick till sitt ”jobb” på en dagcentral. Det fungerade i sju år.

Och en kväll i juli var han så uppfylld av tankar på att alla hatade honom att han tog en kniv ur sin verktygslåda och gick ut. Den första han mötte var 16-åriga Nourba.

Det finns något provocerande gnälligt och tjurigt i hans sätt att upprepa ”Jag hade ju tvångstankar”. Som om han gömmer sig i sin sjukdom.

Samtidigt slås jag av torftigheten i den vård han fick. Han bodde ensam, i misär och sopor. Ingen vårdperson besökte honom.

Nu väntar ny rättspsykiatrisk vård för honom. David Sjöblom lär inte få frigång på mycket länge.

Någon gång ska dessa män anses färdigbehandlade. De ska ”riskbedömas”. Experterna, läser jag, hävdar att sådana bedömningar är extremt svåra. Några påpekar att psykvården åläggs ett orimligt ansvar. Okey för det.

Men vem ska annars göra det?