”Macho attityd riskerar bli regel”

NYHETER

Nakenchocken på amfibieregementet bekymrar ÖB. Men det är lika bra att han vänjer sig för det som hänt på amfibieregementet är bara en naturlig följd av inriktningen för den nya Försvarsmakten.

Det gamla värnpliktsförsvaret var en seg och svårstyrd koloss, till större delen bemannad med hjälpligt utklädda civilister. Även om det ofta fanns en lättsinnig jargong så var värnplikt och rep. övningar för de flesta exotiska mellanspel. Det civila samhällets etik och värderingar levde kvar på regementena och även stampersonalen fick automatiskt en nära relation till det civila samhället. Det var också ett försvar som aldrig deltagit i krig och tron på militärt våld som lösningen på alla problem var därför inte självklar.

Nu är detta förändrat. Värnplikten är i realiteten avskaffad och vi har ett omfattande samarbete med Nato och USA. Svenska soldater utbildas för krig utomlands och USA bestämmer i huvudsak beväpning och organisation. Svenskt befäl utbildas i amerikansk stridsteknik, förbanden får amerikanska namn och symboler och man har ett omfattande samarbete i olika staber och vid gemensamma övningar. För dem som lever i en sådan miljö är det rätt naturligt att man då tar till sig den kåranda som finns hos stormakternas yrkessoldater. I alla yrkeskårer skapas en företagskultur, och inom Nato påverkas den främst av USA och dess elitförband.

Den amerikanska krigsmakten har i stort sett fört krig oavbrutet sedan dess tillkomst efter självständigheten i början av 1800-talet och det finns i USA en stark tro på att väpnat våld är en bra metod för att lösa politiska problem. Inte minst förmedlas denna inställning av de många krigsfilmer som Pentagon välvilligt hjälper till att producera och som många svenska ungdomar har sett och okritiskt anammat

Resultatet av den amerikanska företagskulturen kan vi följa i dagliga rapporter från Irak och Afghanistan. Det som händer där är inga tillfälliga undantag, den amerikanska krigsmakten har fungerat på samma sätt ända sedan indiankrigens dagar. Skillnaden är bara att dagens nyhetsrapportering, på ett annat sätt än tidigare, genast förmedlar vad som sker. Förbanden är utbildade och tränade för slåss och döda i krig och då gäller andra värdegrunder än de som ÖB uppenbarligen har i tankarna.

Med en omfattande pr-kampanj, och med uppvisningar i Stockholm, Malmö och Göteborg, skall svenskarna nu övertygas om att krig mest är en spännande lek för unga pojkar och att svenska soldater bör skickas på viktiga uppdrag i fjärran länder – oklart på vems order och med vilken målsättning.

Om svenska förband skall deltaga i operationer långt borta och utan koppling till svensk säkerhetspolitik – som nu till exempel i Afghanistan – då kommer vi också att få se en annan kåranda på dessa förband. Den blir hårdare och råare eftersom man inte längre deltar i hemlandets försvar och det kan bli svårt att moraliskt motivera de uppdrag man tvingas genomföra.

Den macho attityd som uppenbarligen finns på amfibieregementet riskerar snarare att bli regel än undantag. Både försvarsmakten och ansvariga politiker borde fundera ytterligare en gång på vilken roll det svenska försvaret egentligen skall spela i framtiden.

Läsarartikel

Tom Heyman