Var inte exakta antalet slag som väckte ilskan

”I slutet på nittiotalet dömdes jag av Svea hovrätt för att jag gjort mig skyldig till misshandel” inleder Örjan Ramberg sitt försvarstal som Aftonbladet publicerar idag.

Och det är väl ungefär det enda alla kan enas om.

Sen går åsikterna i sär om SVT:s dokumentär om Josefin Nilsson, och om vem som bär ansvar för raseriet den väckt.

Att få höra Rambergs version är intressant, oavsett vad man tycker om den.

Det är obegripligt att SVT aldrig låtit honom kommentera det han anklagas för. Även om det är svårt att tänka sig att Ramberg hade velat dyka upp i raden av sörjande anhöriga och vänner i dokumentären. Vad skulle han där sagt till sitt försvar? ”Jag slog henne inte med knytnäven i ryggraden, utan sparkade bara i magen”?

Vilket ju är korrekta fakta utifrån domar och rättsintyg, men knappast skulle vara begripligt i sammanhanget.

Ännu mindre troligt är det väl att Örjan Ramberg i dokumentären om Josefin Nilsson skulle få bre ut sig om sitt eget lidande efter misshandelsdomen. Till exempel om sin oro för att ”ämnet skulle komma upp i intervjuer”, som han skriver i sitt stundtals självömkande förvarstal.

Men hans försvar sätter också fingret på varför ”Älska mig för den jag är” är problematisk.

Det är dels en rörande berättelse om hur våldet mot kvinnor kan få fruktansvärda följder, långt bortom kyliga domstolsprotokoll.

Men samtidigt är det en dokumentär som uppehåller sig märkligt länge vid att lägga fram bevis och vittnen. Som ännu en rättsprocess, där varken offer eller förövare är delaktiga. Varvat med vackra Gotländska kustbilder. 

Om man, som SVT:s projektledare påstått, inte ville skapa debatt, utan göra ett nyanserat porträtt av Josefin Nilsson som artist och människa, hade man ju även kunnat nämna att hon var med om en trafikolycka som gav henne långvariga smärtor i nacken, något hon själv berättat om. 

Ämnade man däremot göra en granskning av hur en kvinnomisshandlare kan fortsätta att verka i kulturlivet som om inget hade hänt, hade Rambergs rätt att svara för sig varit självklar.

Nu är SVT:s dokumentär ett mishmash, som uppenbarligen gjort många förvirrade och fått flera mediekrönikörer att grundlöst slå fast att Ramberg bidragit till Josefin Nilssons död.

Det är ju egentligen inget som påstås i själva dokumentären – om något så är det Josefins morfinberoende som får skulden. När systern Marie Nilsson-Lind pratar om slagen mot ryggraden kan man förstå det bildligt, hur Josefins självkänsla sakta bröts ned.

Hur hon tappade ”självklarheten inför livet” som systern uttrycker det.

Det var ju dessa beskrivningar, av hur mäns våld kan förändra en kvinna på djupet, som väckte folkets ilska. Inte exakt hur många av slagen som träffade.

avNatalia Kazmierska

ARTIKELN HANDLAR OM