Ivar Arpi: ”Jag hamnar i trubbel hela tiden”

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

▪▪ Det är många man är nyfiken på. Eller har åsikter om. Men vad vet vi egentligen? Alla människor har en historia om hur man formades till den man är.
▪▪ I serien ”Mina första 18 år” träffar Åsa Linderborg aktuella svenskar som berättar om sin barndom och uppväxt.

De beskyller honom för att vara argsint och ohederlig. Ibland anses han passera ”gränsen”, som när han för ett par år sedan menade att det finns olika grader av ”svenskhet” – det kände jag själv då.

Men ofta handlar nog ilskan om att frågorna han vill diskutera inte så enkelt kan avfärdas. Han borrar hårt i de progressivas mest ömma punkter och är kort sagt skitjobbig. 

Just nu har Ivar Arpi, stridbar ledarskribent på Svenska Dagbladet, och författarkollegan, genusvetaren Anna-Karin Wyndhamn, retat gallfeber på feminister och andra med boken Genusdoktrinen. 

Vi ses för att jag är nyfiken på Arpis första år.

Ivar Arpi kommer till Konditori Fågelsången i Uppsala tretton minuter för sent. Han har alltid haft svårt att passa tider, berättar han. Han brukar klamra sig runt deadline, skickar in sina texter till Svenska Dagbladets ledarsida i sista sekund. Han kommer på cykel från svärföräldrarnas lägenhet, som han får låna i corona-tider, när de är bortresta. Det är svårt att jobba hemifrån, Arpi bor med sin fru och tre barn – 5, 3 och 1,5 år – i en tvåa i nordvästra Uppsala. Ett fjärde är på väg. 

Tävlar du med Peter Wolodarski, är inte han pappa till fem? 

– Exakt! Det är det min fru och jag skämtar om, vi kan inte gärna låta Wolodarski slå oss, det skulle inte se inte bra ut för Svenska Dagbladet, säger han och skrattar.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET AFTONBLADET

Vi slår oss ner i det blå möblemanget. Mitt emot mig har jag en av Sveriges mest kontroversiella opinionsbildare. Vänstern och liberalerna kan inte nämna Arpis namn och hans kulturkrig utan att nämna färgen brun.

Han beskylls för att vara argsint och ohederlig. Bakom aversionerna pulserar också ofta en frustration över att Arpi vill prata om frågor som de så kallade progressiva inte vill prata om, för att frågorna är för jobbiga helt enkelt. 

 

Vi ses för att jag är nyfiken på Arpis första arton år i livet: Vad i din uppväxt pekade fram mot den du är idag? Jag hinner knappt trycka på inspelningsknappen innan Arpi tar ordet och själv ställer den avgörande frågan: 

– Tror man på sig själv när man målar upp sin barndom? Man berättar väl det som passar en? Man har en tendens att tillrättalägga sina minnen för att framstå i bättre dager, brukar min mamma påpeka. Jag har sagt att jag var kommunist när jag var ung, men i realiteten var det en väldigt, väldigt kort period, kanske ett halvår, när jag hade börjat första ring. Men eftersom folk älskar när man omvärderar saker blev det fort en del av berättelsen om mig.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET AFTONBLADET
Ivar Arpi är född 1982 och uppvuxen i Majorna

 

En annan historia är den när Arpi i vuxen ålder, när han vikarierade som ledarskribent på Göteborgs-Posten, fick mejl från sin gamla grundskolerektor. 

– Vad kul att det har gått så bra för dig, skrev han och min första tanke var att rektorn hade tänkt att det var så mycket bråk kring mig jämt, skönt att det kan bli annorlunda. Men det var inte det han mindes, utan att jag vann schacktävlingar i hela Sverige och tog hem pokaler till Kungsladugårdsskolan, som skolan hette. Min självbild och hans bild av mig krockade. 

Arpi funderar mycket över sig själv, det är tydligt. 

– Det är lätt att låta vissa saker dominera när man tittar tillbaka, särskilt när man är en offentlig person. 

Ivar Arpi är född 1982 och uppvuxen i Majorna. Pappa Torsten var frilansjournalist. Mamma Agneta var lärare i svenska och religion, besjälad av litteratur, teater och retorik.

– Jag och min lillasyster Agnes hittade på dikter, som mamma skrev ned, det finns dikter sparade från tre års ålder. 

När han var 18 år vann han en poesitävling. 

– Jag ansträngde mig i svenska, men min lärare tyckte inte att jag var något vidare – tills hon upptäckte att jag hade vunnit en poesitävling för unga i västra Sverige. Efter det fick jag MVG på allt jag gjorde, för att nån annan hade sagt att jag var bra. 

Ivar är näst äldst av fyra syskon, Agnes, som är journalist, är närmast i ålder. 

– Vi tävlade om vem som kunde läsa Muminböckerna snabbast. Vi hade roligt, men bråkade också otroligt mycket om allt. Men vi delade rum som små och hade svårt att sova när den andre inte var där. 

Då sökte jag upp dem och slog särskilt en av dem ganska mycket.

En period hade ett gäng killar kallat Agnes, som gick på högstadiet, för ”hora” och varit på henne. Ingen fick bukt med det. 

– Då sökte jag upp dem och slog särskilt en av dem ganska mycket. Om ni någonsin säger det här igen slår jag ihjäl er, sa jag. Men hon var ingen dununge själv, en gång i femman knäckte hon näsbenet på en mobbare. 

När Ivar var 16 flyttade familjen till Västra Frölunda.

– Det var skönt att flytta från Majorna, ett gäng var efter mig i flera år. Stötte jag på någon av dem kunde det bli slagsmål. Gå ner på knä, så ska jag slå av dig näsbenet. Jag tvingades hela tiden vara vaksam. Det är jag fortfarande. Efter flytten kunde jag röra mig mer fritt.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET AFTONBLADET
Ivar Arpi är fortfarande vän med ”Kapten Röd”

Varför det? 

– Det är lätt att göra sig själv till ett offer, men jag var nog ganska jobbig. Jag pratade en gång om detta med min kompis Björn, ”Kapten Röd”, vi är uppvuxna på samma ställe och är fortfarande kompisar. Skillnaden mellan honom och mig är att alla gillar honom. Jag satt och beklagade mig för honom, men han sa: ”Men var det inte lite så att du aldrig kunde hålla käften?” Det är nog fortfarande sant.

– Men det var mycket våld, det blev viktigt att försvara sig. Det var en del gäng som kom till Majorna, man fick springa för att man var svenne.

För att du var svenne? 

– Ja, de kom i gäng från de yttre områdena, men det fanns de med svensk bakgrund i de gängen också. 

Arpi pratar länge om att han ständigt hamnade i bråk som barn. 

– Jag hade lite svårt med det sociala som liten, att helt förstå vissa saker. När man ska böja sig och inordna sig, hur det funkar, liksom. Och sedan så hade jag lätt att ta till fysiken, just för att jag inte var så verbal. Jag låg efter med att uttrycka mig, hade väldigt mycket energi i kroppen, typisk adhd-pojke, skulle man kunna säga. Så mycket kom ut fysiskt istället. 

Jag hade lite svårt med det sociala som liten

Han säger att han ofta reagerade utan att tänka, vilket gjorde att han hamnade i trubbel. Hjärnan kom ikapp efteråt. 

Är det samma sak idag?  

– Inte i den offentliga debatten, men min självbild är kanske något skev. Det är klart att jag inte hade hamnat i så många situationer om jag hade suttit på händerna mer och räknat till tio. Om inte Twitter hade funnits hade jag kanske inte varit lika ökänd, då hade jag haft mindre problem, men kanske inte heller lika omtyckt av andra. 

Du känner dig ökänd? 

Jag tror mer och mer på ödet, eller något mer tidsenligt. Man tittar bakåt på vem man har varit och vad man har gjort i olika situationer och vad man är bekväm med. När någon annan satt upp reglerna för vad som får sägas och göras, då blir jag obekväm. Jag är mer bekväm mitt i en konflikt i så fall. Det kanske inte är ett öde, men det är i alla fall en personlighet som gör att jag återkommande hamnar i vissa situationer. Jag har lättare att leva med att vara hatad än att vara feg. Jag var hatad när jag växte upp av många.

Hat är ett sådant starkt ord. Vilka var det som du menar hatade? 

– Jag var både en person som blev utsatt och utsatte andra för tråkigheter. Man har alltid lättare att komma ihåg vad man själv har genomlidit än vad man har utsatt andra för. Men jag vill inte försköna eller förtala min uppväxt. Det där är något som jag försöker tänka på nu i vuxen ålder, att se båda sidorna. Det är min mamma som har präntat in det i mig, i min familj fick vi aldrig komma hem och liksom bara gråta ut över att nån har varit dum. Hon har alltid tvingat mig och mina syskon att tänka: ”Men hur tror du att han upplevde det då? Hur tänkte han, hur såg han på det?” Jag har bråkat mycket med henne om det i stunden, men mammas röst sitter i bakhuvudet på alla oss syskon. Man ska inte alltid tänka att man har rätten på sin sida.

Foto: MAGNUS SANDBERG / AFTONBLADET AFTONBLADET

Vilken fin människosyn din mamma ger uttryck för. 

Ja, men väldigt irriterande i stunden, haha.  

Men skulle du säga att den där rösten är så stark i dig så att du ibland avstår från att skriva saker? Många uppfattar nog dig som skapligt konfrontativ. 

– Om jag tycker att någonting är fel så måste jag skriva det, annars kan man inte vara skribent. Men ibland är det svårt, när jag vet att jag kommer såra. Men jag tycker sällan illa om människor, jag kan sällan vara arg på folk länge. 

Arpi gick naturvetenskaplig linje på Burgårdens gymnasium, men hoppade av efter ett år på grund av skoltrötthet. I skolan måste man vara bäst på allt, men han har alltid haft selektiv motivering. I stället fick han praktik på Bengans skivbutik i Göteborg, ett drömjobb eftersom han var så intresserad av musik. Mest socialt medveten hiphop och rap, han höll själv på, men tycker att det låter så töntigt nu i efterhand. Studenten tog han på Schillerska, allmänt känt som lite flummigare. 

Vad rappade du om? 

– Det var rätt mycket social misär i Majorna under 80- och 90-talet. Drog- och alkoholproblem. När vi lekte på gården som barn sa våra föräldrar åt oss att akta oss för sprutor, de fanns överallt, i tvättstugan och på gräsmattorna. 

Arpi återkommer till alla kompisar som sedan själva började droga, nästan alla i vänkretsen dukade under i beroenden. Han provade hasch några gånger redan när han var 14 år, men lyssnade på mamma Agnetas skräckhistorier, hon hade en gång varit hippie.

 – Jag var väl den enda som trodde på skräckhistorierna. Men jag visste redan då att jag har en beroendepersonlighet, att jag är sådan där som skulle trilla dit.

Om pappa var journalist och mamma lärare måste ni väl ha pratat mycket samhällsfrågor hemma? 

Nej, tror jag inte vi gjorde så mycket. Vi pratade mer om människor, tro, relationer, existentiella frågor. Det var mer skönlitteratur och psykologiserande frågor kring hur människor tänker och fungerar. Andliga saker om mening och sånt. 

Arpi beskriver barndomens Majorna som ett tidstypiskt vänsterområde.

– Första gången jag började förstå att det fanns andra uppfattningar var när jag började gymnasiet, då träffade jag folk från andra delar av stan: Örgryte, Kortedala, Angered, Bergsjön, Gårdsten. Men jag hade ju aldrig någon högerperiod, det hade jag inte när jag växte upp, utan det blev jag successivt, framför allt i samband med universitetsstudierna. 

Men varför är du höger? 

– Jag har blivit höger för att konfliktlinjerna i samhället ser ut som de gör. 

Vilka är de? 

– Det är kulturkriget, där är jag höger. 

Nu går vi utanför din artonårszon som är ämnet för intervjun, men jag måste ändå fråga: Vad är kulturkriget? 

– I grunden ser jag det som en konflikt som handlar om upplysning mot reaktion, men det är de som är för upplysningen som kallas för reaktionärer i dag. Jag har exempelvis blivit kallad rasist för att jag inte tycker att man ska tillskriva människor olika egenskaper, rättigheter och åsikter på grund av deras hudfärg – det anses vara ”rasism” idag. 

Du beskriver din barndoms föräldrar som vänster i 80-talets tidsanda. Finns det ett arv därifrån som du vill ta vidare? 

– Det där har jag tänkt på mycket. Jag vet inte vad som var vänster och inte när jag ser tillbaks, men det var ju väldigt mycket att man ska göra saker tillsammans, kooperationer, odla ihop på gården, gemensamma middagar och cykelsemestrar. Man umgås och hjälps åt. Det småskaliga och att ingen annan talar om hur man ska göra saker. Du organiserar dig själv med dem du vill. Det vill jag föra vidare. Och att man hjälper vänner när man kan och att man inte alltid bör kräva motprestationer. 

Att du hamnade i konflikt så mycket, har det gett dig ett starkt pannben eller är det så att du kan må dåligt av kritik som du får? 

Det kan jag absolut, men det är oftast när folk är orättvisa på andra sätt, typ alla de här besvärjelserna ”rasist”, ”misogyn”, det är rakt på, det är där rustningen sitter, så det berör mig inte så mycket. Däremot var det nån som skrev nån gång att jag såg urtråkig ut, att jag såg ut som en typisk ”portföljkille”. Och precis då hade jag bara en gammal trasig Haglöfsryggsäck, jag gick och kollade på väskor, Adam Cwejman [politisk chefredaktör på Göteborgs-posten] hade en jättefin portfölj i skinn – jag önskade mig verkligen det, men då hade jag inte råd. Jag önskar att jag var den du tror att jag är, ville jag säga. Ett fånigt exempel, såklart. Men sånt som kan komma under huden är väl när en del tror att jag inte har varit med om eller sett nånting. Att jag haft en räkmacka och såna saker … Vad vet dom? Jag klarade ju knappt skolan, tonårsvänner försvann i rökheroin, men ändå läser folk in en massa saker. Jag blev sedd som tio år äldre, dubbelt så rik och liksom dubbelt så privilegierad när jag kom ut som höger. 

När du blir ledsen, ringer du mamma då? 

– Absolut. Vi pratar mycket med varandra. När andra hade tonårsuppror, då tog jag långa promenader med mamma och pratade om allt möjligt. Jag har aldrig haft en hårdhet inför mina föräldrar. Numera pratar jag med pappa också.

Angående hårdhet, det är ju väldigt jobbigt att vara tonåring, få hormoner och utvecklas både som biologiskt och socialt kön. Hur var det för dig, när du dessutom var lite aggressiv av dig? 

– Jag tycker ju att jag hade ganska kvinnliga intressen på många sätt, litteratur, känslor, det sociala. Kollar man normalfördelningsmässigt så ligger jag fortfarande ganska högt i många ”kvinnliga” delar, jag har inget körkort, jag totalt ointresserad av allt sådant där … men samtidigt slogs jag och hade en del av de sidorna.

Som barn måste det ju ändå ha varit ett maskulinitetsprojekt att du så ofta tog till nävarna. Tänker du fortfarande mycket på manlighet eller är du bara Ivar Arpi? 

– Det känns väldigt omanligt att tänka på om man är manlig eller inte i sin vardag, jag tänker inte att jag måste göra manliga grejer. Jag tycker inte att det man kallar traditionell maskulinitet är särskilt problematiskt heller, och jag stör mig också på att så många män verkar känna att de måste vika ihop sig själv för att göra sig så harmlösa som det bara går. Men det ena utesluter inte det andra. Jag är den som mina kompisar kommer till när de behöver gråta och prata känslor, så har det alltid varit. 

Men är det så att du odlar en slags hårdhet i offentligheten? Din byline, till exempel, du ser ju livsfarlig ut. 

– Jag kan inte rå för det, jag ser arg ut mot min vilja. Resting rage face. 

Nu börjar Arpi berätta livligt om den roliga rap-traditionen som innebär att man dissar varandra så mycket man kan. Man ska förolämpa någon så grovt som det går och på ett så fyndigt så sätt att andra skrattar. 

– Så där höll vi på, som ett gäng, som konstant hånade och dissade varandra, och det gäller att inte visa nån svaghet och gå på alla andras svaga sidor. Mina bästa kompisar är otroligt elaka, fortfarande, men vi har ju väldigt roligt. De har ett stort material på mig nu eftersom jag syns i offentligheten. Jag älskar roasting. Från det är det en väldigt mjuk övergång till den offentliga debatten. 

Jag skulle just säga det! Du anklagas ofta för att vara hånfull, som nu senast i boken Genusdoktrinen, som du skrivit tillsammans med Anna-Karin Wyndhamn. Du har ju verkligen talang för raljans, när jag läser dig lockar du mig ofta att skratta högt – kommer det härifrån? 

Kanske. Kanske var det samma sak som lockade mig till hiphopen från början som senare lockade mig till debatter. 

Finns det någon förändring i din personlighet från det att du var tonåring? 

– Jag ville förstå varför så många tyckte illa om mig och jag ville få dem att tycka om mig, jag förstod inte varför jag fick fiender hela tiden. Men nu struntar jag i det, det är mitt öde, som jag bara får acceptera. De sakerna som jag kände då som barn och ungdom, känner jag inte längre, men jag hoppas att mina barn slipper det. 

Du menar att du har försonat dig med att folk har väldigt starka känslor om dig? 

– Ja. Och att folk kan känna hat. För personer i offentligheten kommer det alltid att vara så. Men jag funderar ibland på om jag hade haft en annan uppväxt, om jag skulle blivit någon annan då, som inte sökte upp konflikter lika mycket. Min dröm var att bli poet, inte att bli den jag är idag. 

Arpi säger att han nog har en mer ”tragisk syn” på människan och människans möjligheter än vad jag har. Kanske för att han har en mer ”tragisk syn” på sig själv. 

– Varje dag så vaknar jag upp och tänker, att idag ska jag inte vara arg. Och så blir jag arg, och så måste jag gå och träna …

Arg på vad? 

Exakt, det är det här jag menar, det är min personlighet, jag blir arg och då måste jag bråka och så blir det kväll och jag inser: Jag hamnade där igen. I ilskan. Det sitter i sedan jag var barn. Ivar hela veckan. 

Din fru måste ju skratta åt dig eller är hon trött på allt det här? 

– Hon skrattar jättemycket åt mig. Hon har en helt annan personlighet. 

Du har tre barn och snart ett fjärde. Vad är det i din uppväxt som du vill föra med dig till dem? 

Min familj har alltid funnits där, vi har alltid varit väldigt nära varandra. Mina föräldrar har varit otroligt engagerade, både mamma och pappa har lyssnat på oss och intresserat sig för hur vi tänker. Vi har fått hjälp att analysera oss själva. Vi håller inte alltid med varandra, och kan diskutera livligt, men det har aldrig varit något problem. Vi håller ihop och är lojala inom familjen. Jag har svårt för hur en del familjer kan kasta varandra under bussen.

Men om du är uppvuxen i ett hem där man pratar mycket känslor och existentiella frågor så fanns ju en förhoppning och tro på att människan kan förändras, vad är det som gör att just du inte tror att det går? 

– Det där är mitt föräldrauppror. Det är om det där jag och min mamma grälar.

Nu har vi suttit i tre timmar, är det något du vill tillägga som du tycker att jag inte har frågat dig om? 

Han tillägger att han är barnslig och har lätt att släppa loss sin fantasi. 

– Mina barn, jag är helt inne i deras lekvärldar nu. Jag pratar mycket med min äldsta dotter om My Little Ponny. Jag skulle inte kalla mig själv för en brony, men det är bra storys, mycket bättre än de här Marvels superhjältefilmer faktiskt. Vi diskuterar de olika karaktärerna, varför gör de så och hur tänkte han? Hon är lik mig på det sättet. 

Jag uppmanar Ivar att ta med sig en sådan där rosa nylonhäst till fotograferingen nästa gång vi ses eller ett schackspel. 

– Jag kanske inte tänker så mycket på manlighet, men det finns gränser även för mig, skrattar han. 

Publicerad: