15-åring har suttit häktad – i över tre och en halv månad

Många unga misstänks för grova brott: ”En del har inte kommit i målbrottet”

NYHETER

MALMÖ.
Nästa vecka väntas åtalet mot femtonåringen som misstänks ha skjutit en vaktmästare som var ute för att skotta snö.
Femtonåringen har suttit på häktet i Malmö sedan den åttonde februari.
Där har de intagna blivit yngre och yngre. Barn med skolplikt får undervisning i häktet.
Peter Kadhammar har besökt häktets ungdomsavdelning.

Foto: Krister Hansson

För några år sedan hade det varit en sensation att en femtonåring sitter häktad i tre och en halv månad. I dag är det inget uppseendeväckande och knappast heller brottet han misstänks för, att ha skjutit en okänd man i ryggen med flera skott.

Men även om vi vant oss vid skottlossning, mord och mordförsök, och även om vi vant oss vid unga bakom galler, minns Madeleine första gången hon mötte såg en så ung människa i en cell.

Hon är bibliotekare på häktet. En i personalen hade tårar i ögonen och förvarnade mig, säger Madeleine. Gå in själv, sa hon, gå in och prata och försök få kontakt med honom. Dörren öppnades och därinne stod en liten orolig, nervös, förvirrad och ganska klen pojke. (”Man ser direkt när någon är ny. De är försiktiga i sina rörelser. Nästa gång är de kaxigare.”)

Det där var för två eller tre år sedan. Sedan dess har det kommit fler femtonåringar, personalen har märkt hur brotten de misstänks för blivit brutalare och hur de intagna blivit yngre och yngre. Men de kan inte bli hur unga som helst. 15 år är den nedre gränsen för att kunna straffas i Sverige.

1 av 2 | Foto: KRIHAN 3950B

Madeleine från stadsbiblioteket tjänstgör på häktet en dag i veckan, hon går i korridoren med gul tegelvägg på ena sidan och den gråa raden med celldörrar på den andra, hon går från cell till cell och erbjuder litteratur till dem som sällan tagit i en bok, till dem som stolt säger – läser, det gör jag aldrig!

Att de inte läser beror ofta på att de har svårt med bokstäverna. Någon tonåring kan säga, jag har inte rört en bok sedan jag var tolv, och Madeleine tänker att ett sådant yttrande säger mer om samhället än om pojken. Vi har skolplikt i Sverige. Hur kan då ett barn gå i skolan utan att läsa en bok?
Inte bara det, säger hon. En gång träffade hon en sjuttonårig analfabet i häktet. Han var född i Sverige, hade gått i skola i Sverige och kunde inte skriva eller läsa ett ord.

Så Madeleine försöker knyta an till de unga fångarna. Men hon använder inte ord som fångar och celler. Hon säger pojkar eller busar, och cellerna är rum.

Hon frågar vad de är intresserade av. En del föreslår hon lättlästa böcker som är på sjuåringars nivå. Korta. Stor stil. Små sidor. Andra får ljudböcker. De som är mer läsvana läser gärna ”Svensk maffia” och ”Snabba cash”, det som Madeleine kallar kriminalporr.

Hon brukar visa att det finns annat också men är glad bara de läser. Så att de får ord och kan uttrycka sig. Så att de får möjlighet att orientera sig i samhället, i sina egna liv.

Riksdag. Regering. Kommunfullmäktige. Vad är det?

En kille visste inte var man placerar frimärket på ett kuvert, han slickade och satte det mitt på kuvertet.

Hon kan få en nära relation med ungdomarna som sitter i sina celler och längtar efter någon att prata med, längtar efter att något ska hända. Men gemenskapen får alltid ett brått slut. Under ett och ett halvt år träffar jag en person en gång i veckan, säger Madeleine, så – poff! – är han plötsligt borta.

Jag tänker på många och undrar hur det gick för dem.

Relationen är en balansgång. Å ena sidan: där sitter en ung människa, skyddslös, inlåst, isolerad, i väntan på att staten ska avgöra hans framtid. Å andra sidan: varför är den unga människan häktad?

Madeleine frågar inte vad de är misstänkta för eller vad de heter. De får berätta själva. Det brukar komma fram. Som den taniga femtonåringen som rädd och undrande stod i cellen när hon öppnade dörren. Han var misstänkt för att ha våldtagit en äldre kvinna.

Indirekt berättar Madeleine om mer än att ungdomar förs till rätten, får sina domar och lämnar häktet för att sitta av straffet på någon anstalt. Eller frikänns. För det första lämnar hon av säkerhetsskäl inte sitt efternamn. För det andra beskriver hon en institution där det inte är något konstigt att någon sitter på ungdomshäktet i ett och ett halvt år.

1 av 5 | Foto: KRIHAN 3950B

De intagna är som yngst 15 och som äldst upp till 21. Normaltillståndet för en intagen är att vara inlåst i cellen. Där tittar de på TV – TV, TV, TV – häktet har tolv kanaler – film efter film, dag efter dag. Det vill säga om de har åklagarens tillstånd att se på TV. De med fulla restriktioner får inte se på TV, inte lyssna på radio, inte läsa tidningar. Men de får se på DVD–filmer och kan beta av sju om dagen, säger Mercedes Cardona, en av två ungdomshandläggare på häktade. Den andra heter Torsten Imperatore.

Deras speciella tjänst har funnits i ett och ett halvt år.

Först inrättades det speciella ungdomshäktet 2010. Sedan kom ungdomshandläggarna.

Foto: Kriminalvården

De svarar mot ett nytt behov, ett behov få nog föreställde sig för tjugo år sedan, eller tio. Här är en lista över vilka brott ungdomarna är misstänkta för just den dag jag besöker avdelningen:

* Människorov, Grov våldtäkt

* Misshandel, Grovt olaga hot, Grovt vapenbrott mm

* Olaga frihetsberövande, Grovt Rån

Det är några av de grövsta brott man kan misstänkas för. Men Mercedes Cardona har sällan känt sig orolig. Bara en gång har hon tryckt på larmet i en hotfull situation. Det handlar om bemötande, säger hon. Ungdomarna här ser tuffa ut men är egentligen livrädda. En del kommer hit, misstänkta för de grövsta brott, de kommer till häktets alla restriktioner, till kriminalvårdens hela styrka och övervakning, och de har aldrig sovit borta från mamma.

– En del är inte ens kroppsligt utvecklade! De har inte kommit i målbrottet! De är barn! Men misstänkta för så allvarliga saker att de inte kan överlämnas till socialen, säger Mercedes Cardona.

Några lyder fortfarande under skolplikten, som femtonåringen som är misstänkt för att ha skjutit en vaktmästare i februari. På en omhäktningsförhandling i tingsrättens säkerhetssal förs han in mellan två väktare, en yngling i kriminalvårdens gröna kläder och med plasttofflor på fötterna.
På åhörarbänkarna på andra sidan pansarglaset sitter hans föräldrar, en storebror, några kompisar. Femtonåringen ler mot dem, ett gossaktigt, glatt, obeymrat leende som får en att undra om han riktigt förstår vad det är han är med om.

Sedan får åhörarna gå ut. Förhandlingen sker bakom stängda dörrar eftersom inget av bevisningen får komma ut innan åtal ska väckas.

Familjen väntar i den smala korridoren utanför salen. I ett annat sammanhang har jag för flera år sedan haft kontakt med föräldrarna. De har vanliga arbeten, de har efter bästa förmåga har kämpat för sina söner.

Mamman berättar hur polisen slog in dörren till familjens lägenhet 6.30 på morgonen den åttonde februari. Det var en onsdag. De slängde in chockgranater och rusade in med dragna vapen och skrek motherfuckers och grep den yngste sonen, femtonåringen.

Han har ännu inte gått ut nian. Han har alltid haft det besvärligt i skolan, han har gått i specialklass, han har skolkat, inte kunnat finna sig tillrätta. Föräldrarna och pojkens mormor har gjort vad de kunnat för att få ordning på honom. Få honom i säng på kvällarna och upp på morgnarna. Få iväg honom till skolan. Tjatat. Lämpat. Han vägrade gå in från rasten. Vägrade gå in i matsalen. Hoppade ut genom fönstret. Han gick inte till skolan på fyra veckor i höstas. Föräldrarna kom överens med rektorn att han skulle vara där 10–13 och bara läsa kärnämnena.

Han har utretts för ADHD en gång, mamman har legat på för att han ska utredas på nytt.

Bägge föräldrarna är övertygade om sin sons oskuld. Visst, han har koncentrationssvårigheter och är impulsiv. Visst, han har säkert busat som så många andra.

Men att skjuta en annan människa? Det är otänkbart, säger mamman och pappan.

Åhörarna kallas in till rättssalen igen.

Domaren meddelar sitt beslut.

Femtonåringen ska stanna kvar i häktet.

Han vinkar till sina föräldrar när han förs ut.

Foto: KRISTER HANSSON
Misstänkte 15-åringen under häktningsförhandlingen.

Ungdomshäktet har plats för 15 personer. Men platserna räcker oftast inte till. Upp till 25 ungdomar kan sitta häktade samtidigt och alla ska på grund av sin låga ålder ha särskild behandling. Riktlinjen är att deras isolering ska brytas 120 minuter per dag då de ska få träffa andra intagna (om åklagaren tillåter det), måla, spela pingis, vara med och laga mat, städa fågelburen med de två kvittrande undulaterna.

Personalen klarar inte att följa riktlinjerna när de intagna är för många. Man får dela upp aktiviteterna. Den här dagen, till exempel, ska en liten grupp ungdomar som inte har restriktioner vara i gemenskapsrummet i två timmar. Två av dem ska studera engelska, två studerar svenska för invandrare, och en läser matematik på förstaklassares nivå: 1 + 1 = 2.

– De tror inte på sig själva. De har aldrig klarat ett prov. Men när de sitter här och arbetar – det lyser ur ögonen på dem, säger Torsten Imperatore.
(Femtonåringen som misstänks ha skjutit en vaktmästare har på häktet gjort niornas nationella prov i svenska. Han blev godkänd.)

  • Fortsatt lista över de intagna ungdomarnas misstänka brott:
    * Grov misshandel
    * Grov misshandel
    * Grov misshandel, Övergrepp i rättssak

Torsten Imperatore har arbetat på häktet i 17 år. Han säger att något förändrades för ungefär fem år sedan. En plötslig vändning, de intagna blev yngre, kaxigare, brotten grövre, tonen hårdare.

Det är skrämmande, säger han. De kommer till häktet, ovana att gå upp på bestämda tider, ovana att lägga sig på fasta tider, ovana att följa regler, ovana vid struktur. Att lägga sig tidigt och gå till skolan existerar inte därute, säger Torsten, och när han säger därute låter det som om han talar om en annan värld eller en djungel, och det stämmer ju på sätt och vis.

Skadegörelse är vanligt. En del försöker slå sönder fönstren, vilket förstås är lönlöst. De kladdar i böckerna – FTP – Fuck the Police – SYLB – Support Your Local Bandidos –, och får betala 400 kronor till stadsbiblioteket om boken måste ersättas. Saknar den intagne betalningsförmåga går ärendet till inkasso.

De skriver eller ristar in sina namn där de kommer åt.

Det blir konsekvenser, säger Torsten Imperatore. Den skyldige stängs av från aktiviteter: han blir avskild och får inte komma till de gemensamma rummen på några dagar. (Den häktade femtonåringens föräldrar berättar att han sattes på säkerhetsavdelningen i en och en halv vecka efter att ha ristat sitt namn på ett bord. Han får låna penna på speciella tider om han ska skriva brev hem.)

  • Fortsatt lista över ungdomarnas misstänkta brott:
    * Mordförsök, Misshandel, Olaga hot
    * Våldtäkt mot barn
    * Grovt narkotikabrott, Grovt vapenbrott
    * Stöld

Att häktas är inget straff. Den som sitter här ska betraktas som oskyldig tills utredningen är klar och domstolen sagt sitt. En person är häktad för att inte kunna påverka polisens utredning eller fly eller fortsätta begå brott.

Foto: Kriminalvården
Foto: Kriminalvården
Foto: Kriminalvården

Isoleringen i häktet är nedbrytande. Femtonåringens advokat Sanna Herlin berättar om fångar vars minne blir sämre, som inte längre kan tänka klart, som lider av mardrömmar. Hans föräldrar säger att han inte var uppe i rastburen på taket på tre veckor. Han var så nere att han inte orkade gå ut.

– Vi försöker göra så att de är ute ur cellen två timmar per dag, säger Mercedes Cardona. Men många tackar nej till att lämna cellen.

Ungdomarna brukar sitta åtminstone två tre månader på häktet, ofta längre. En kille satt ett år och åtta månader. Han firade två födelsedagar i häktet.

– När de är här så länge kräver det mycket av oss, säger Torsten Imperatore. Vi ser ju hur killarna blir mer och mer tillbakadragna. Det gäller för oss att ha fantasi. Att vi tittar på film tillsammans och pratar om vad vi sett. Matlagning. Odla grönsaker i krukor. Yoga (kriminalvårdens yogabroschyr innehåller även instruktioner hur man kan praktisera yoga på cellens bädd om det inte finns plats på golvet).

Den som sitter länge kan få byta cell. Så att sängen är till höger i stället för vänster.

  • Sista delen av listan över misstänkta brott:
    * Narkotikabrott
    * Misshandel, Övergrepp i rättssak
    * Grov narkotikasmuggling
    * Försök till mord
    * Grovt vapenbrott, Narkotikabrott
    * Försök till mord

– Jag säger till personalen: kolla inte vad de gjort, träffa människan först. För hur ser du annars på honom, om du läser att han är misstänkt för våldtäkt på barn? säger Mercedes Cardona.

Hon säger att hon blivit ödmjukare med åren.

– Jag ursäktar inte deras brott. Men en människa som gjort något hemskt kan också ha fina sidor. Nästan alla har hoppat av skolan, de har bokstavskombinationer, de kan inte sitta stilla. Och skolan har gjort allt för att bli av med dessa jobbiga killar. De hoppar av i femman eller sjuan – och ingen reagerar! Vi har skolplikt i Sverige. Hade samhället ingripit tidigare kunde de ha blivit fina medborgare.

Torsten: Jag har tappat räkningen på hur många av våra ungdomar som blivit mördade när de kommit ut igen.
Mercedes: Livet är inte värt så mycket, inte ens det egna.
Torsten: Det är mer fattigdom i dag.
Mercedes: Det handlar om klasstillhörighet.

På bordet framför dem ligger en bunt med DVD-filmer som de vill att ungdomarna ska se. ”Brokeback Mountain”, ”En oväntad vänskap”. Kvalitetsfilmer. Nya tankar. I buren kvittrar undulaterna.

Vaktmästaren som sköts natten till den åttonde februari vårdas fortfarande på sjukhus.