Andrev Walden kan bli Årets röst

NYHETER

Aftonbladets kolumnist Andrev Walden, 41, kan vinna Stora journalistpriset för sina krönikor om samtiden, rymden och papparollen.

Han fick beskedet på Nedra Manillas scen på Djurgården i Stockholm.

– Det här är den värsta dagen i mitt liv, sa han när han tog emot nomineringen.

1 av 2 | Foto: ROBIN LORENTZ-ALLARD
Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén gratulerar Andrev Walden på Aftonbladets redaktion.

Några timmar senare sitter vi i ett konferensrum på Aftonbladets redaktion. Eftersom Andrev kände till att han skulle bli nominerad undrar jag om han hade planerat ”värsta dagen”-citatet i förväg.

Andrev skrattar till.

– Nej, det var inte min plan, säger han och stoppar in en portionssnus.

– Men det är på sätt och vis sant. Jag har svårt att hantera beröm, jag blir väldigt obekväm och större beröm än så här har jag aldrig drabbats av. En trött kolumnist skulle kalla beteendet typiskt svenskt.

Det skulle kunna tolkas som missunsamt också?

– Det hoppas jag att det inte gör. Jag hoppas alla förstår att jag i grund och botten är väldigt glad och hedrad.

Är du blyg?

– Nja, jag vet bara inte hur jag ska reagera på beröm.

Finns det något sammanhang där du kan hantera det?

– Internet är skönt. Där behöver man inte regissera sin reaktion i realtid. Det räcker ofta att trycka gilla.

Vill lära ut saker

Motiveringen till Andrev Waldens nominering som Årets röst lyder: "För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken och får oss att skrattandes se världen, familjen och oss själva i ett nytt och lite klokare ljus".

Själv beskriver han att han, som journalist och krönikör, vill lära ut saker.

– Jag ser det som en plikt att läsaren ska få med sig något till fikabordet eller lunchen som inte bara är mina åsikter.

Mest stolt är han över krönikorna på temat ”myten om den svenska lättkränktheten”.

– Jag har ju försökt utmana bilden av att alla är så lättkränkta i dag. Jag tror inte det är sant och jag har i en serie kolumner stresstestat den idén. Där tycker jag att jag bidrar med ett perspektiv som saknats.

Vilken är den vanligaste reaktionen du får?

– ”Jävla PK-svin” kanske. Människor som ogillar det man skriver är ju väldigt mycket mer benägna att mejla.

Du har svårt att hantera beröm. Så hur är du på att hantera kritik?

– Kritik kan jag hantera så länge den inte är rimlig. Rimlig kritik är olustig, för mina kolumner landar ju alltid på lördagar och som småbarnsförälder har man ingen omedelbar möjlighet att gå ut på nätet och resonera vid lunchtid en lördag. “Vänta lite, pappa har fått rimlig kritik på Twitter” fungerar liksom inte.

Skriver helst om rymden

Allra helst skriver Andrev Walden om rymden.

– Det gör mig väldigt glad när jag ser att människor läser mina texter om rymden och tycker att de är intressanta.

Behöver man bry sig om rymden om man inte är intresserad av rymden?

– Ja, det tycker jag. Det är nu det stora äventyret börjar för människan. Vi har precis nått punkten där vi kan studera utkanterna av vårt observerbara universum och planeter kring andra stjärnor. Vi lever i en guldålder för den kosmologiska vetenskapen.

Varför är det viktigt?

– Vår existens är egentligen helt poänglös. Vi är tvungna att uppfinna en mening, särskilt i det här postreligiösa samhället vi lever i nu. En bra poäng med vår existens är att förstå var vi kommer ifrån. Att lägga hela pusslet.

Kommer du få uppleva det?

– Jag tror att vi som lever nu kommer få vara med om fantastiska avslöjanden om kosmos. Det är till exempel först nu vi alls kan få svar på om liv är vanligt i universum.

Uppvuxen i Norrköping

Andrev Walden bor på Södermalm i Stockholm med sambon Lisa och sönerna Jack, 6, och Julian, 4. Själv är han uppvuxen i Norrköping och heter Igor i mellannamn. Jag frågar om han är ryss.

Svaret blir kort:

– Nej.

Men du heter Igor i mellannamn?

– Min fars bästa vän hette Igor. Han dog en tid innan jag föddes när en kompis gav honom en lavett på skoj i bakhuvudet vid en bardisk.

Igor var en polsk jude som hade aneurysm, alltså en medfödd försvagning i ett blodkärl i hjärnan.

– Han bara föll ihop och dog. Hans föräldrar överlevde förintelselägren och själv dog Igor på en bar i Belgien. Jag bär hans namn som en sorglig accessoar.

Andrevs mamma är från Sverige, pappan är uppvuxen i Tucson, Arizona.

– Egentligen är han född i Tyskland men adopterades av en amerikansk marinsoldat efter andra världskriget. Det är en invecklad historia och något ska jag väl skriva bok om nu. Det kanske är bra för förskottsförhandlingen att bli nominerad till Stora journalistpriset?

Hade du en bra uppväxt?

– Det beror på hur man ser det. Jag hade en litterärt kompatibel uppväxt.

Var den trygg?

– Nej. Men jag har ingen lust att prata om det i dag. Jag har aldrig pratat om det. Det får bli i en bok någon gång.

Andrev Walden studerade journalistik på Bona folkhögskola men orkade aldrig göra färdigt sitt examensarbete. Han sökte en reportertjänst på Aftonbladet, fick jobb som redigerare och blev senare redigeringschef för featureavdelningen. Efter drygt tio år lämnade han Aftonbladet.

– Jag sa upp mig för att jag behövde byta spår, säger han.

”Väldigt jobbigt att skriva”

Som frilansande kolumnist får Andrev Walden göra det han är bäst på men också det han anser är allra svårast inom journalistiken, nämligen att skriva.

– Det finns ingen omedelbar njutning i att skriva. Det är det jag är bäst på men det är väldigt jobbigt, det kräver mycket. Jag har länge undvikit att skriva.

Enligt mina efterforskningar har dina krönikor en sak gemensamt: de lämnas aldrig i tid. Du har aldrig hållit en deadline. Och du är inte lite sen, du flera timmar sen, ett halvt dygn ibland. Vad handlar det här om?

– (Skratt) Jag börjar alldeles för sent. Jag måste ha riktig ångest innan jag kan skriva. För mig är det en tredagarsprocess. Två och en halv dag handlar om att stirra ut i luften. Eller göra research. Sen skriver jag ofta tre olika kolumner parallellt tills det är någon halvtimme kvar till deadline och då börjar jag skriva den jag hatar minst. Och det tar ju några timmar.

Papparollen ett återkommande tema

Det tredje återkommande temat i Andrev Waldens krönikor är papparollen.

– Även om jag gnäller i mina kolumner så älskar jag att vara pappa. Men det är roligare att skriva om tröttheten och utmaningarna som kommer med föräldrarollen, säger han.

Han blev pappa förhållandevis sent i livet, 35 år gammal. Det ångrar han i dag.

– Vad gjorde jag med all tid? Emellanåt kan jag sörja jag inte utnyttjade tiden bättre. Jag spelade mest tv-spel och nätpoker tror jag.

Nätpokern blev han till slut tvungen att klippa helt med.

– Jag har en speldjävul i mig. När jag var 18 år fick jag 13 rätt på Stryktipset och vann 17 000 kronor. Jag brände pengarna på två veckor. Jag köpte en elgitarr som jag pantade efter några dagar för att ha råd med alldeles för många skivor. Känslan, att det gick att vinna på spel, var dålig för mig.

Hur mycket pengar har du spelat bort?

– För mycket. Det ska emellertid ses i perspektivet att jag inte hade så mycket pengar att spela bort. Det var ett småskaligt misslyckande.

Hur slutade du?

– Jag trodde att det gick bra, att jag vann. Men en dag räknade jag efter och insåg att jag hade gått back 15 000 kronor det året. Jag insåg att känslan inte alltid i är i linje med verkligheten.

Slutade spela

Sedan 2004 har Andrev inte spelat alls.

– Jag tror att alla missbruksbeteenden bryts bäst genom att klippa helt. Det får räcka med snuset, säger han och fingrar på dosan på bordet.

Förutom att skriva en bok drömmer Andrev Walden om att i framtiden skriva ett filmmanus. Kanske blir det en science fiction-film, ämnet ligger honom varmt om hjärtat, ett intresse vi har gemensamt.

Varför är ”Arrival” bättre än ”Interstellar”?

– ”Interstellar” försöker visualisera det mest kittlande scenario jag kan föreställa mig: resor till andra galaxer och andra beboeliga planeter. Den behandlar frågor jag ofta skriver om, det här existentiella mörkret som tornar upp sig, att vi kan vara på väg mot vår egen undergång. Men som film är ”Arrival” bättre, den sitter ihop från början till slut. Denis Villeneuve är en perfekt regissör, det spretar aldrig, det är så oerhört genomtänkt.

Vilken är den viktigaste science fiction som gjorts?

– Jag skulle säga ”Alien”. Den bröt idéen om att science fiction-filmer måste vara fulla av blinkande lampor. Den lanserade det rostiga, skitiga, droppande rymdskeppet. Rymdskorven. Det var ett banbrytande steg för science fiction-filmen.

”Krånglet är ett normaltillstånd”

Intervjun börjar lida mot sitt slut, precis som den värsta dagen i Andrev Waldens liv.

– En av de besvärligaste insikterna med att bli vuxen är hur besvärligt livet är. Hur krångligt allting är. Krånglet är ett normaltillstånd, säger han.

Känns det inte bättre nu än det gjorde på scen?

– Jo, nu känns det bättre. Nu är vi i ett rum med två personer. Det är fullt hanterligt. Men jag har en oerhörd förmåga att förvandla något bra till olustkänslor väldigt snabbt. Det var väl därför jag lite skämtsamt kallade det för den värsta dagen i mitt liv. Jag fick ångest över att jag skulle behöva hantera beröm och le på bild.

– Jag kanske inte är så kittlande att intervjua, det är inte min styrka att sitta på den här sidan bordet. Det är inte min styrka att sitta på din sida av bordet heller. Jag är som bäst när jag får sitta ensam vid bordet.


Tre kolumner av Andrev Walden:

Här hittar du alla Andrev Waldens kolumner.

ARTIKELN HANDLAR OM