”IS brände människor levande i burarna”

NYHETER

MOSUL. Uppe på en kulle i den befriade delen av Mosul syns spåren av IS extrema brott.

En bur har ställts upp framför en läktare.

– Människor brändes levande här, säger Adnan Tahar, 42.

1 av 3 | Foto: Magnus Wennman
Adnan Tahar visar platser där IS avrättade människor i östra Mosul. En stålbur står uppställd nedanför en stor läktare, där brukade IS bränna eller skjuta människor som de ansåg gjort något fel.

Det finns texter som måste skrivas, vittnesmål som måste återges, även om det bär emot.

I takt med att terrorgruppen IS trängs tillbaka blottläggs spåren av deras extrema brott.

Då har vi inte rätt att titta bort.

Under de två och ett halvt år som Mosul kontrollerades av IS spreds uppgifter om hundratals avrättningar på gator och torg och döda kroppar som hängde kvar under dagar och veckor.

Efter att ha rapporterat från de hårda striderna på den västra sidan beslutar vi oss för att resa över floden Tigris till den östra, som befriades i februari. Vi frågar oss fram bland civila som levde här under IS, i hopp om att hitta någon som kan peka ut platser och vittna om brott.

Utan framgång.

Stämningen är avvaktande, misstänksam.

Om det inte hade varit för den enorma förödelsen, de raserade husen, de kollapsade broarna, kunde man ha trott att katastrofen aldrig ägt rum.

Foto: Magnus Wennman
Adnan Tahar

Vi dricker te på en bullrig gata nära det sönderskjutna universitet när en man som heter Adnan Tahar, slår sig ner. Kläderna hänger på kroppen, kinderna är insjukna, ansiktet fårat. Han är 42 år, men ser tjugo år äldre ut.

– Följ mig, så ska jag visa, säger han.

Den första korsningen ligger bara hundra meter bort. En lyktstolpe, full av kulhål. Enligt Adnan Tahar förde IS hit fångar ungefär var femte dag. De kedjades fast i stolpen och sköts i huvudet.

– Efteråt fick de hänga kvar i några dagar. IS mål var alltid att så många som möjligt skulle se.

En bit bort, utanför en av de mest besökta marknaderna, står sockeln till en bortforslad staty av den tidigare ledaren Saddam Hussein kvar.

Svarta fläckar. Intorkat blod.

Tio, femton eller tjugo offer kunde skjutas ihjäl här samtidigt, enligt Adnan Tahar. De flesta hade dömts i IS domstol för spionage eller samarbete med regeringen.

Blickar vänds bort, gående på trottoaren skyndar förbi.

Jag vet exakt vad som hände, för jag var där

– Jag vet exakt vad som hände, för jag var där, säger Adnan Tahar.

Vi passerar nyöppnade restauranger och butiker, små tecken som borde inge hopp, tills Adnan Tahar åter ber oss att stanna.

Ett litet fält ligger inklämt i bebyggelsen. I mitten en stor grop.

Han tar ett andetag, sväljer.

För fem månader sedan fördes en kvinna, anklagad för att vara prostituerad, ner i gropen. Runt henne väntade trettio män med stenar. De läste upp domen: om hon lyckades ta sig upp skulle hon bli fri. Men enligt Adnan Tahar, som bevittnade händelsen, var hon chanslös.

– Efter fem minuter var hon död. Jag var där och så länge jag lever kommer jag inte att glömma hennes skrik, säger han.

Kan grymheterna bli värre? Kan det bli mer omänskligt, mer fasansfullt?

Adnan Tahar leder oss vidare, han har en till plats att visa oss. Men den ligger en bit bort.

Vi far långsamt fram, genom kvarter som vaknar till liv igen.

Foto: Magnus Wennman

Atmosfären är avvaktande. Misstänksam. Perspektiven har förbytts, man betraktar granskande varandra. Vem är kvinnan i den heltäckande slöjan? Varför har mannen i souken inte rakat av sitt skägg?

Man frågar sig vem som samarbetade med IS, var medlöpare, kollaboratör.

Tankarna går till Tyskland efter nazismen.

Vi saktar in. Den sista platsen ligger på en kulle, med utsikt över hela Mosul.

På ena sidan vägen finns en läktare, med plats för hundratals åskådare. På andra står en enkel rostig bur, några meter lång åt alla håll.

Vägen in i buren går genom en dörr. Hänglåset sitter kvar.

Fångarna fördes in här, med förbundna ögon och handfängsel. Några sköts till döds. Andra hade dömts att bli brända till döds.

Också det vet Adnan Tahar säkert, för han såg det med egna ögon.

En eftermiddag i mars i fjol, Adnan Tahar kan inte minnas det exakta datumet, säger han att två tillfångatagna kurdiska soldater togs hit. De bar handfängsel och ögonbindlar och leddes in i buren för att gå sitt fasansfulla öde till mötes

– Allt jag kunde tänka på var att de kunde ha varit mina bröder.

Foto: Magnus Wennman

Han går upp på den öde läktaren. Tänker på folkmassan som var här den eftermiddagen. Hur de klappade händerna och jublade.

Och hur han nog själv gjorde samma sak, trots att han mest ville kräkas.

Vinden fläktar. Adnan Tahar biter på naglarna.

Ser bilarna fara förbi, tuta, framför den kvarlämnade buren, som rymmer som mycket skräck i sin tomhet.

Tvingade IS honom verkligen att gå på alla avrättningarna?

– Jag vet inte... jag ville bara överleva, säger han.

När IS tog över Mosul var han och hans familj hoppfulla. Terrorgruppen delade ut pengar och ingen saknade landets korrupta regering. Sedan kom förändringarna i snabb följd. Grannar, som var kurder och shiamuslimer, drevs bort. Yazidier förslavades. Cigaretter förbjöds, kvinnor tvingades att bära burka och männen skägg.

– Mer och mer förstod vi hur illa det var. Men då var det försent.

Han tänker på sina två barn, Sara, 8, och Ahmed, 10, som hölls utanför skolan, instängda i hemmet som fångar i två och ett halvt år.

Allt vi kunde göra, när bomberna föll, var att gråta med barnen

– Allt vi kunde göra, när bomberna föll, var att gråta med barnen.

Adnan Tahar är byggarbetare, men har inte haft ett jobb på två år. En bit bort ligger resterna av Mosuls landmärke i spillror, profeten Yunus moské. Byggd på 1300-talet på en biblisk persons grav brukade den ses som en symbol för den mångfald och samexistens som en gång fanns här. IS kallade templet en plats för avgudadyrkan.

Kan det byggas upp?

Kan det som har gått förlorat här någonsin återskapas?

– En dag ska allt bli bättre, säger Adnan Tahar.

I en korsning tar han hastigt avsked och hoppar av. Ögonen är röda.

Det finns vittnesmål som måste återges, hur plågsamma de än är. Adnan Tahar har berättat det han vill att vi – och hela världen – ska veta.