Maria Dolores Ehrling arbetar varje dag med döden: ”Jag vill minska rädslan”

Av: Helena Trus

Publicerad:
Uppdaterad:

Fyra kistor lyfts varsamt in i den svarta bilen. Hon vet bara vad de heter, personnumret och att de avlidit i covid-19.

– Bårhuset på SÖS är fullt, så de avlidna har flyttats till ett av de extrainsatta bårhusen på Dalens sjukhus, säger begravningstransportören Maria Dolores Ehrling.

En av dem är Camille Chaker, 57, som familjen tror blev smittad under ett sjukhusbesök.

Under bilfärden därifrån kom det ikapp henne. Hon kände det fysiskt, nästan som kemiskt i kroppen.

Hon hade precis lämnat ett sjukhus i Stockholm. Den avlidna som hon skulle hämta hade placerats i en av de extrainsatta kylcontainrarna, som börjat användas nu när de ordinarie bårhusen börjar bli fulla.

Obduktionsteknikerna som hon träffat så många gånger tidigare mötte henne inte längre med ett stor leende, som de brukar. De är numera klädda som rymdvarelser när de ska hjälpas åt att lägga en person i kistan.

När hon och hennes kollega satte sig i bilen igen brast det. Hon behövde andas. Hon grät intensivt en stund, så där så att hon kunde känna den i varenda nerv och cell.

Efter en stund kände hon sig klar.

– Det var så massivt och egentligen inte rymddräkterna och containrarna. Utan det var allvaret i deras ögon. Det är på riktigt nu.

”Vi behöver minska vår rädsla för döden”, säger Maria Dolores Ehrling.
Foto: ANDREAS BARDELL
”Vi behöver minska vår rädsla för döden”, säger Maria Dolores Ehrling.

Arbetet pågår som vanligt – nästan

Jag är nog inte den enda som först noterar Maria Dolores Ehrlings, 47, pärlgråa, breda slinga som hon har sparat i luggen i det annars svarta håret. Och hennes leende.

Den intensiva stunden i bilen häromdagen tillhör ovanligheten.

– Det är hälsosamt att känna, få visa känslor och sorg. Vi är alla människor och har rätten till våra känslor, säger hon.

Medan världen utanför på många sätt står lamslagen, på vänt, pågår arbetet i princip som vanligt för en begravningstransportör som Maria Dolores Ehrling. Hon arbetar dagligen med döden. Och för värdighet efter livet. För henne är döden en naturlig del av livet. Hon springer inte ifrån tanken. Den skrämmer inte, utan hon beskriver den snarare som nödvändig för att kunna leva livet fullt ut.

– Vi behöver minska vår rädsla för döden, inte rationalisera bort den, för det är då vi hittar livet.

Hon står i en garagelokal omgiven av kistor av olika slag. Till höger om henne börjar raderna med de enklare kremeringskistorna eka tomma.

– Bara i går fick vi in en beställning av direktkremationer som vi vanligtvis brukar få på en vecka.

Foto: ANDREAS BARDELL
Fyra kistor ska lastas in i bilen under förmiddagen.

SÖS bårhus fullt

Alla fyra kistor som ska bäras in i den svarta begravningsbilen bär den anspråkslösa symbolen med tre droppar, som säger allt. Personerna hon ska hämta på bårhuset vid lunchtid i dag är alla covid-19-fall.

Sent på fredagseftermiddagen fick hon veta att bårhuset på Södersjukhuset i Stockholm är fullt och de avlidna har flyttats till ett temporärt bårhus på Dalens sjukhus, som en del i regionens ökade beredskap i och med pandemin.

Två av de avlidna ska kremeras, två ska jordbegravas. Maria Dolores Ehrling ska göra svepning och kistläggning för att sedan köra dem vidare till respektive ändhållplats.

Den äldsta skulle ha fyllt 100 år. Den yngsta fyllde 58 år på alla hjärtans dag.

Han heter Camille Chaker och ska begravas några dagar senare.

Foto: ANDREAS BARDELL
De tre dropparna på kistlocket markerar att den döde är smittad av covid-19.
Foto: ANDREAS BARDELL
Maria Dolores Ehrling förbereder kistorna.

▪▪ Familjen tror att Camille Chaker blev smittad på sjukhuset. De senaste månaderna hade det varit många turer i vården efter att Camille Chaker bröt benet. Ingen dramatisk olycka. Han ramlade olyckligt när han stod i kön vid en busshållplats för drygt sju månader sedan.

Efter det fick han genomgå flera misslyckade operationer och hans immunförsvar var kraftigt nedsatt. Kort innan han insjuknade var han på flera läkarbesök.

Hans bror Antoine Chalhoub, 65, berättar:

– Läkarna ville amputera hans ben men han ville inte. I slutet av mars åkte han återigen in på sjukhuset med feber, men man trodde att det berodde på hans ben.

Flera i familjen smittade

Väl hemma igen hjälpte familjen till att ta hand om honom. Tog febern, som inte släppte. Han hostade och blev allt sämre. Det slutade med att han fick åka ambulans in till Södersjukhuset.

Familjen är fortfarande i chock.

– Jag vet att han är död, men jag lever som att jag inte tror på det. Inte gått in i det här än, det känns overkligt.

Foto: Privat
Camille Chaker, 57, avled i covid-19 i början av april. Aftonbladet fick följa med på hans sista färd på jorden.

▪▪ Maria Dolores Ehrling blir aldrig nyfiken. Det enda hon vet om personerna hon varje dag ska hämta, svepa, kistlägga, är deras personnummer, namn och dödsdatum.

Det första hon gör på bårhuset är att trippelkolla personens identitet. Det får inte bli fel.

– Mitt jobb handlar i grunden om värdighet för alla människor. Det spelar ingen roll vem du har varit, om du är ung eller gammal, din religion. Det är som ett blankt blad, och det är skönt.

”Det är ett stort mörkertal”

I vanliga fall brukar hon klä på personen fina kläder, kamma till håret, kanske lägga på lite smink, nagellack. Hon kan till och med rycka bort oönskade hårstrån på en gammal dam. Sedan puffar hon till kudden under huvudet, lägger på det vita täcket för att sedan stänga igen locket.

I dag ser hennes arbete annorlunda ut. Av säkerhetsskäl ligger numera alla som avlider i Sverige redan i förseglade liksäckar när en begravningsrepresentant som Maria Dolores Ehrling tar över ansvaret på bårhuset.

– Det är ett stort mörkertal hur många som har avlidit i covid-19 så det vore en säkerhetsrisk annars. Det innebär att jag inte kan göra i ordning personerna jag tar hand om som jag skulle vilja. Vår policy är att vi inte ska öppna bodybagen, säger hon.

Mötet med den avlidna gör hon ändå så personligt som möjligt.

– I vanliga fall brukar jag öppna det vita lakanet vid huvudändan som personen ligger insvept i och säga ”hej lilla hjärtat” och personens namn. För att visa respekt för den här kroppen och livet som har varit.

Foto: ANDREAS BARDELL
Under Maria Dolores Ehrlings skyddskläder skymtar pärlhalsbandet som hon alltid bär.
Foto: ANDREAS BARDELL
Inne på bårhuset råder fotoförbud.

”Det är inget drama”

I det så kallade svepningsrummet på bårhuset är det oftast bara Maria Dolores Ehrling. Det är ingen show, betonar hon. Hon, och stråkarna i Bachs ”Air” i bakgrunden.

– Jag gör mitt jobb. Det är inget drama utan lugnt och fokuserat. Om de anhöriga vill så kan jag lägga kläderna utanpå säcken.

Själv bär hon alltid svart på arbetstid, och pärlhalsband. På bårhuset adderar hon munskydd, förkläde och handskar.

Vi har fått stanna utanför eftersom det är strikt fotoförbud inne i det kala rummet. Hon kan bara berätta om ritualen som inte ens ett virus kan ta ifrån henne.

Hon kan fortfarande puffa upp den vita kudden och placera under säcken med kroppen. Hon kan fortfarande hålla upp kistlocket med ena handen, lägga den andra handen bakom ryggen för att sedan niga för den döda. Sedan stänger hon och spikar igen locket.

Under sina 1,5 år i yrket har hon gjort precis så under snart sex hundra kistläggningar.

Foto: ANDREAS BARDELL
Kistor med vita kuddar. Raderna med de enklare kremeringskistorna börjar eka tomma.

▪▪ Den 5 april dog Camille Chaker på Södersjukhuset i Stockholm. Då hade han varit sjuk i covid-19 i drygt en vecka. Fler i familjen hade dessutom hunnit bli smittade.

Samma morgon som han dog pratade hans bror Antoine Chalhoub med honom på telefon.

– Han sa att han mådde bättre och planen var att han skulle skrivas ut nästa dag. Jag var på väg att hälsa på honom men hann inte dit i tid.

En timme senare dog Camille.

– Vi stannade på sjukhuset hos honom nästan i två timmar för att ta farväl, jag och min fru fick ha full skyddsutrustning på oss.

De senaste veckorna har familjen levt i ett töcken. Den 20 april fick Antoines mamma komma hem igen efter tretton dagar på sjukhuset.

– Det har varit kämpigt. Det är en lättnad att mamma, som är 89 år, verkar klara sig.

Foto: ANDREAS BARDELL
De fyra kistorna är placerade i bilen och ska nu transporteras vidare.
Foto: ANDREAS BARDELL
Bara i Stockholm fylls fem containrar i veckan med blommor från begravningar.

▪▪ Två av kistorna har lämnats av i Storkällans kapell söder om Stockholm. De två andra i ett kylrum vid Skogskyrkogårdens krematorium. Utanför kremeringslokalen står en brun, stor container. Förklaringen till den starka doften av rosor och liljor kommer sig av att den är fylld nära bristningsgränsen. Kransar, buketter, breda sidenband i olika färger. Det översta lagret kan inte ha legat där mer än i några timmar.

– Det här är nästan det jobbigaste med mitt jobb, så sorgligt. Vi fyller tydligen fem såna här containrar i veckan i Stockholm med blommor från begravningar. Jag brukar uppmuntra de anhöriga att ta med sig blommorna hem, och fortsätta njuta av dem. De är ju så vackra. Men det är inte alla som vill eller kan det, säger Maria Dolores Ehrling.

”Vill vädja till svenska folket”

De fyra kistorna har lämnats där de ska vara, klara för det sista steget. Maria har fortfarande en körning kvar till bårhuset och måste skynda sig dit innan de stänger för dagen. Antalet körningar till bårhuset har ökat markant senaste veckorna.

I Sverige ska den avlidna kremeras eller jordbegravas senaste 30 dagar efter dödsfallet.

– Jag vill vädja till svenska folket att man ser till att ta hand om sina döda. I många fall, inte bara de coronarelaterade, väntar man med begravningen just nu. Man tänker att ”vi tar det sen, när corona är över”. Det blir väldigt allvarligt. Bårhuset i Stockholm är fulla och vi vill inte hamna i ett läge där hanteringen av de avlidna inte längre kan göras med värdighet.

– Man ska inte heller skjuta upp sorgen.

Foto: ANDREAS BARDELL
Tomma bänkrader i kapellet. På grund av smittorisken måste många stanna hemma.

”Känns som ett tredje världskrig”

Några dagar senare står Maria Ehrling Dolores i Storkällans kapell och tänder sex ljus för Camille Chaker. Förutom kistläggningen händer det att hon även representerar begravningsbyrån på ceremonin.

– Jag vet ju oftast ingenting om de anhöriga, utan vi ses ofta för första gången på begravningen. Men det är även skönt att möta de anhöriga med ett helt blankt blad, säger hon.

Camille Chakers vita kista är dekorerad med vita och aprikosfärgade rosor. De är endast fyra i familjen som kan närvara. De har fått säga nej till flera som ville komma, de vill inte ta några risker.

– Det enda vi kan göra är att vi försöker skydda oss och skydda andra så gott det går. Men det är klart att det är jobbigt att vår mamma inte kan vara här, säger Antoine Chalhoub.

Stängda gränser världen över sätter också stopp för att hans övriga sex syskon med familjer ska kunna resa till Sverige.

– För mig känns som ett tredje världskrig. Det är stort. Det känns som hela världen rasar, säger han.

I familjen har de varit beredda på det värsta.

– Vi har beställt en till gravplats för att ha allt förberett. Vi trodde att vi skulle behöva begrava fler i familjen.

Foto: ANDREAS BARDELL
Endast fyra familjemedlemmar kan närvara vid Camille Chakers begravning.
Foto: ANDREAS BARDELL
Aprikosfärgade rosor pryder kistan.

Prästen har tagit på sig sin svarta prästrock och tillfälligt tagit av sig munskyddet. Bönerna får han sjunga ut för tomma bänkrader. De fyra familjemedlemmarna sitter två och två på varsin bänkrad.

Några minuter tidigare har de träffat Maria Dolores Ehrling för första gången. Hon har sett till att allt var förberett inför den katolska ceremonin för Camille. Framför allt vill hon finnas där som stöd för familjen.

Hon berättade om hur svepningen och kistläggningen gick till. Om det vita lakanet han ligger insvept i, om säcken, och att hon neg för Camille på bårhuset.

Det märks att det tar hårt på familjen inte kunna få se honom en sista gång.

– Det kan vara svårt att acceptera. Jag skulle vilja ge er en kram, men det får jag ju inte, säger Maria Dolores Ehrling.

Niger en sista gång för Camille

Camille Chakers färd med katafalken mot gravsättningen går lugnt och stilla på grusgången. Längst fram går en i familjen och bär på ett stort träkors som ska sättas i jorden i väntan på en gravsten. Doften av rökelse stannar kvar i luften som en svans efter den blygsamma skaran sörjande.

Hela sällskapet niger och bockar mot Camille en sista gång när han sakta ska sänkas ner i jorden.

Foto: ANDREAS BARDELL
På väg mot sista vilan.
Foto: ANDREAS BARDELL
Maria Dolores Ehrling finns med som stöd för familjen.
Foto: ANDREAS BARDELL
Prästen ber en sista bön för Camille Chaker. Familjen tror att han blev smittad av covid-19 under ett sjukhusbesök i slutet på mars.
Foto: ANDREAS BARDELL
Camille Chakers kista har sänkts ned i jorden.
Publicerad:

LÄS VIDARE