”Mamma slog och sparkade”

avLinda Hjertén

NYHETER

Läsarnas egna berättelser om misshandel

"Ibland fick man stryk med hundhalsbandet, det där med taggar, så att huden sprack."

Detta skriver en av alla de läsare som misshandlats som barn.

Här är läsarnas egna vittnesmål om hur det är att växa upp bland sparkar, slag och hårda ord.

Trots att det är 30 år sedan lagen mot aga infördes i Sverige så fortsätter föräldrar att slå sina barn. Under 2008 anmäldes sammanlagt 10 419 fall av misshandel av barn upp till 14 år, enligt Brottsförebyggande rådet.

Nära hundra läsare har mejlat aftonbladet.se om sina egna upplevelser av misshandel.

"Ibland fick man stryk med hundhalsbandet det där med taggar, så huden sprack. Blodig bara för man kom hem fem minuter för sent. Vanligast var väl mattbankaren, underbara 50-tal. Har dock aldrig slagit mina fyra barn. För vem som blivit utsatt för detta skulle vilja utsätta någon för samma sak?"

"Blev slagen med ett videoband"

En kvinnlig läsare, i dag vuxen, skriver om sin barndom tillsammans med syskonen. Deras pappa hittade ofta på nya bestraffningar, och straffen kunde delas ut för minsta lilla sak. Som att syskonen pratat vid matbordet.

"Han gillade att ge oss kollektiv bestraffning. Vi fick ställa oss på rad, dra ner byxorna en efter en, lägga oss över hans knä, fick smisk, sedan ställa oss i raden igen och vänta på att de andra skulle genomgå samma behandling. Annars kunde vi få smäll med olika redskap som skaft till en yxa, byxpinnen från en galge. Blev en gång slagen med ett videoband i huvudet varefter han kollade så att bandet inte hade blivit skadat."

Även mammor slår

Många läsare vill betona att det inte bara är pappor som slår, även om den vanligaste bilden av en barnmisshandlare är just en man.

Även mammor kan vara grymma och sadistiska.

"Jag fick stryk med mattpiska och bälte från det att jag var väldigt liten tills jag blev tillräckligt stor så jag kunde slå tillbaka, då slängde jag en stol på mamma och då tog det slut. En gång frågade en lärare mig om jag fick stryk hemma men jag nekade, vågade inte berätta. När jag nu i vuxen tid blivit nykter och drogfri har jag försökt att prata med mina föräldrar men de säger att det aldrig har hänt."

En annan läsare skriver:

"Jag och mina bröder, framförallt jag och min äldre bror, fick utstå något otroligt med stryk från vår mamma som barn. Hon slog, sparkade och använde tillhyggen. Kallade oss alla möjliga fula saker man kan tänka sig. Försökte strypa mig en gång med duschslangen, jag vara bara 5-6 år då. Vår mamma utsatte oss för grym misshandel och det var inte en enda människa som sa ifrån."

Ärren finns kvar

De flesta som skrivit om sin uppväxt i ett hem av sparkar och slag berättar att ärren finns kvar och aldrig riktigt försvinner.

"Har tappat självkänslan totalt. Litar ej på någon. Är rädd för okänt folk, har svårt att få kontakt med folk. Är vuxen idag, men detta finns hela tiden i mitt huvud. Tänker på det dagligen."

En kvinna skriver:

" Min pappa slog mig ofta när jag var barn. Det var örfilar och slag med tidningar eller vad som fanns till hands. Ibland fick man gå och hämta mattpiskaren, dra ner byxorna och lägga sig i hans knä och få bestraffning. Det räckte med att jag kom tio minuter för sent till middagen, eller att jag svarade emot. Herregud, jag gråter som en baby när jag skriver detta trots att det är så många år sedan. Min pappa är över 80 år idag men dessa minnen går inte bort och det är svårt att förlåta."

En ung man berättar att hans uppväxt får boken "Ondskan" att framstå som en barnbok. Att han fick stryk under hela sin uppväxt och att han fortfarande bär med sig hatet:

"Jag har ej fått hjälp av någon och hela min uppväxt präglades av grov kriminallitet och missbruk av droger och sprit. Idag är jag ren och lever ett Svensson-liv men det som pågår i min hjärna, och allt hat jag bär inom mig, är inte bra."

"Skulle aldrig slå mina barn"

Men många av läsarna säger med eftertryck att de aldrig skulle slå sina egna barn.

" Idag är jag 30 år och har barn själv. Jag skulle ALDRIG utsätta mina barn för det som min mamma gjorde mot mig. De ska aldrig behöva känna samma skam och skuldkänslor som jag gjorde."

"En kvinna som går sina egna vägar" skriver:

"Min pappa slog mig varje gång jag svarade emot något. Just därför känns det viktigt för mig att vara stödmedlem i BRIS. Kanske kan mitt medlemskap hjälpa något barn som far illa."

Viktigt ämne

En 60-årig kvinna som växte upp i ett frireligiöst hem med mycket misshandel skriver om vikten av att ta upp ämnet barnmisshandel:

"Tack för att ni tar upp såna här ämnen. Jag möter många människor fortfarande som tycker det är helt ok att slå sitt barn när det varit olydigt."

Men vad kan göras då?

Hur ska misshandeln få ett slut?

En 27-årig kvinna som själv blev svårt misshandlad under sin uppväxt skriver:

"Vad som skulle vara bra är mer undervisning i skolorna, lära barnen vad som är rätt och fel. Innan jag rymde hemifrån efter orden ' jag ska slå sönder ditt ansikte så att du inte kan lämna hemmet' (16 år gammal) hade jag plockat fram FN konventionens lagar och visat min pappa och styvmamma. Barn har rätt att känna sig trygga och vara barn."