Filmen som är för farlig för tv

NYHETER

Tv-tittarna får inte se filmen om Norén-pjäsen "7:3"

Efter sex år får filmen om Lars Noréns samarbete med Tony Olsson och hans kamrater premiär.

Men vi får inte se den på tv. För vi kan "missuppfatta". Så har man resonerat.

Vanliga tv-tittare är inte tillräckligt "koncentrerade".

Foto: KRITISERAT SAMARBETE Lars Noréns pjäs "7:3" blev mycket omdiskuterad. Här från vänster de långtidsdömda Tony Olsson och Mats Nilsson, skådepelaren Reine Brynolfsson och regissören Lars Norén.

Meningen var att filmen skulle sändas i SVT. Anhöriga har godkänt den. Den har varit färdig i två år. Men två exfångar (Carl Thunberg och Mats Nilsson) vill inte att den visas för en stor tv-publik.

"Kan missuppfatta"

De har ingen rätt att kräva detta, ingen laglig. Men det fanns även andra skäl, förklarar regissören Michal Leszczylowski när jag ringer upp honom.

"Filmen kräver en koncentrerad publik", säger han för den är så "komplicerad". "Man kan missuppfatta", tillägger han.

Premiär på "fin-bio"

Nu ska filmen som fått titeln Repetitioner i stället få premiär 11 februari på fin-bio (Folkets bio) i Stockholm, Göteborg och Umeå, och med den uppsökande fin-publik man önskar sig.

Den förhandsvisades i går för första gången och jag försöker nu förstå rädslan för vad vi kan tänkas "missuppfatta".

Vi får se repetitioner i ytterst torftlig miljö, nära ansiktsbilder.

Vi får se Carl tala om rädslan för en pappa som bredde ut tusensedlar på köksbordet, tejpade dem på sina barn och bad dem posera framför kamera.

Vi får höra Tony beskriva en mardröm, där han blir skjuten och även ta del av hans brev till Jackie Arklöv om att använda våld, "häftigt som satan".

Vi får studera Mats Nilssons finniga pojkansikte medan han försöker förklara nationalsocialism.

Vi får följa samtal om meningslösa samvetskval, om demokrati, kärlek, rättvisa och vad sanning är.

Som en svart, dov ton ligger jämsides den andra historien. Ingen tillåts glömma att det vi ser även är förspelet till det som slutade med morden i Malexander på två poliser.

Så vad är problemet?

Det var ett himla liv om pjäsprojektet 7:3 som startade 1998. Tre fångar, våldsbrottslingar, varav två nazister. Som ville spela teater. Och Lars Norén, vår store utforskare av folkhemmets skrymslen. Han talade om att kunna "visa människorna" bakom brottsbeskrivningen och för personlig del "behärska min egen rädsla".

Ett vrickat egoprojekt av ett gäng intellektuella som kittlades av att få vältra sig i skiten, för en kort tid och utan ansvar?

Bra dramatik

Jag tycker inte det. Pjäsen - och filmen som beskriver arbetet med föreställningen - är både ett privat och ett samhälleligt projekt. Som all bra dramatik.

Därför sitter jag här med frågan vad de är rädda för. Att få mer stryk, fler frågor de inte vill besvara? Eller om jag bara missförstått.

Alla turer kring Norén-pjäsen "7:3"

Kerstin Weigl