Arga tanter protesterar mot fattigpensionerna – varje vecka

NYHETER

Tanterna har fått nog.

Varje torsdag, sedan förra valet, står de utanför riksdagshuset i röda hattar och protesterar mot fattigpensionerna.

– Jag var tvungen att sälja min sommarstuga. Det var jättesorgligt. Jag sålde mitt livsverk. Det var traumatiskt, säger Eva Jalding, 73.

På slaget kvart i tolv samlas de, varje torsdag sedan valet 2014, på det kullerstensbelagda Mynttorget mellan riksdagshuset och Kungliga Slottet i Stockholm.

Alla tanter bär röda hattar – och röda väskor.

Persikor, pioner, smultron, rosor och plommon – hattarnas röda kulörer för tankarna till blommor, frukter och bär.

Tantpatrullen har 400 medlemmar i alla åldrar från 65. Denna torsdag har ett 20-tal av dem samlats för att väcka uppmärksamhet kring fattigpensionerna, som i synnerhet kvinnor tvingas klara sig på.

1 av 2 | Foto: Stefan Mattsson
Eva Jalding, 73, var tvungen att sälja sommarstugan: ”Det var traumatiskt”

Tanterna:

– Gammal tant får usel slant!

En strid ström av människor passerar, många stannar till, några av dem skanderar, någon fotograferar. En äldre man håller för öronen och anser uppenbarligen att de ogenerade och rödhättade tanterna låter för mycket.

En ung svartklädd kvinna i hijab instämmer ljudligt i parollen:

– Tanterna behöver mera klöver!

Det är inte bara för sin egen skull som tanterna står där, utan även för yngre generationers och kommande pensionskullars skull.

– Jag tänker på de efterkommande – de som är yngre. De har ingen aning om vad som väntar dem. Många förstår inte hur illa det är, säger Eva-Marie Christerson, 74.

Med ett vant handtag greppar Birgitta Sevefjord 73, megafonen och ropar:

– Vad ska vi göra?

Övertygande och öronbedövande svarar tanterna i korus:

– Höja pensionerna!

– När?

– Nu. Nu. Nu!

Replikskiftet är melodiöst, rytmiskt, nästan sjungande som i en gospel.

– Gammal tant har för liten slant!

Birgitta Sevefjord och Marianne Eriksson, 65, grundade Tantpatrullen efter förra valet, eftersom de upplevde att pensionerna var en "icke-fråga" i partipolitiken.

– Många av dem vi kände hade väldigt låga pensioner och hade svårt att få ekonomin att gå ihop, säger Birgitta Sevefjord.

Själv har hon en hög pension, men engagerar sig i solidaritet med alla andra tantsystrar, som har eller riskerar att få en mycket låg pension.

– Det är en skam att ett av världens rikaste länder har fattigpensionärer, främst bland kvinnorna, säger Birgitta Sevefjord.

Tanterna:
– Vem tog min pension?

Många av fattigpensionärerna är ensamstående kvinnor, som med tiden blivit änkor och saknar någon att dela hushållsutgifterna med. När de var unga mödrar var inte barnomsorgen utbyggd.

– Vi var ju tvungna att vara hemma och ta hand om barnen. Det innebär inte att vi inte har jobbat. Vi har jobbat jättemycket och jättehårt, säger Birgitta Sevefjord, som själv arbetat på Sida och är landstingspolitiker (V) i Stockholm, men aviserat sin avgång efter valet i höst.

Viveca Holst, 69, stödd mot sin käpp, har 12 900 kronor i månaden kvar att när skatten är dragen. Det är precis snäppet över den prognostiserade fattigdomsgränsen för 2018.

I september fyller hon 70.

– Då försvinner vissa inkomster. Då sjunker pensionen. Det är ett par tusen som försvinner, säger Viveca Holst.

Hon bor i en liten tvåa, en bostadsrättslägenhet, men får inget bostadstillägg. Hon säger att hon gärna hade sålt lägenheten för att få loss pengar – om hon bara hade haft någonstans att flytta.

Men som bostadssituationen i Stockholm ser ut i dag är kötiderna till hyreslägenheter så långa, att de kan sträcka sig över decennier.

Foto: Stefan Mattsson
Tantpatrullen demonstrerar.

Tanterna:
– Gammal tant behöver större slant!

Även Eva Jaldings pension är nära fattigdomsgränsen. Hon ägde en liten sommarstuga på Gotland. Den hade hon själv ritat och byggt.
Den var hennes lilla pärla, hennes oas, som gav henne så mycket glädje.

Men eftersom sommarstugan klassades som förmögenhet så fick hon inget bostadstillägg. För att klara sig ekonomiskt var hon därför tvungen att sälja.

– Det var jättesorgligt. Jag sålde mitt livsverk. Det var traumatiskt.

– Jag har ju ingen familj, men jag hade min sommarstuga, säger Eva Jalding.

Eeva-Maria Ljungvall, 73, ytterligare en arg tant, som dock har det gott ställt, säger:

– Jag var så förbannad efter förra valet för att inga partier pratade om pensionsfrågan. Det är fortfarande ganska tyst. Det verkar som om politikerna inte fattat vidden av det här.

Pensionärerna är en stor väljargrupp på 2,2 miljoner. Partierna borde därför vara lite mer intresserade av pensionsfrågan, menar Eeva-Maria Ljungvall och tycker att ingen borde ha så låga pensioner som fattigpensionärerna har.

– Jag tycker det är skamligt som det ser ut, säger hon.

Även Eili Hirdman, 77 år, har tröttnat.

– Pensionen kommer aldrig upp till diskussion i riksdagen. De har ju lyft ut frågan, som berör alla medborgare, till pensionsgruppen. Det är egentligen sanslöst, säger hon.

Eili Hirdman arbetade länge som lärare, men pensionen är på ynka 13 200 kronor i månaden.

– Lite trist att det inte lönade sig att plugga, för jag pluggade ganska länge och fick sedan fyra barn på det. Ganska typiskt kvinnoöde, säger hon lakoniskt.

Tanterna:
– Vi kräver ett nytt pensionssystem!

Med ljudlig stämma och förhoppningen om att budskapet ska nå ända fram till riksdagshuset sjunger Birgitta Sevefjord i megafonen, allt medan Tantpatrullen stämmer in:

– Pensionerna ska höjas, aldrig ger vi upp, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp!

– Vi kommer stå här tills vi dör, säger hon.

Det här är en fattigpensionär 00:36
ARTIKELN HANDLAR OM