Mitt ord är inte värt någonting

NYHETER

Hela brevet på www.ssu.se

Jag väljer att skriva till direkt till er allihopa och tacka. Jag vill tacka alla som har hört av sig och stöttat mig. Blir man uthängd, känner man sig så lätt ensam. Så har det inte varit för mig och det är Er förtjänst.

Jag vill skriva några rader om hur det känns inuti mig just nu. I går eftermiddag fick jag läsa tingsrättens dom efter den där omtalade krogkvällen i januari. Känslor av förvåning och till och med chock kom över mig. Jag känner mig kränkt, ledsen och arg. Jag känner sorg och bedrövelse men jag känner mig också full av tillförsikt över att högre instans kommer att betrakta saken annorlunda.

Det är många som berättat för mig om våldet på krogarna och hur vakter snackar ihop sig med varandra. Sedan följer skrämmande berättelser om hur offren fällts under förnedrande former i domstolen.

Jag har haft svårt att tro att det kan fungera så i Sverige. Att det inte ska gå att få rätt mot dörrvakter och jag trodde aldrig att det skulle hända mig.

Jag är ingen festprisse även om det händer att jag dricker alkohol ibland. Jag tycker inte om att förtroendevalda distanserar sig och sitter i slutna rum bevakade av säkerhetsvakter. Så kan och vill jag inte leva.

Jag brukar sällan gå ut i Stockholms uteliv. Men när jag nu gjorde det så fick jag och mitt sällskap en upplevelse vi aldrig glömmer. Vi fick entré till avgrunden den där kvällen. Vi SSUare som var ute var snarare väldigt tråkiga än bråkiga.

En ordningsvakt, tillsammans med kumpaner som höll fast, tog sig rätten att skrika djävla hora, fitta, sköka, slyna och kryddade detta med att slå min kropp gul och blå med järnbatong. Det var meningslöst att försöka freda sig. Situationen kändes overklig och smärtan av förnedring kändes till och med värre än de ursinnigt upprepade slagen med järnröret.

När polis kommer till platsen och slagen och förnedringen hastigt avbröts, så var vi alla naiva nog att tro att samhället skulle skydda.

Men så fungerar det inte. Det har jag nu fått lära mig den brutala vägen. Om jag höll tyst och inte anmälde vakten skulle jag få gå hem. När jag istället ville anmäla det jag varit med om blev jag hånad och gripen. Jag var dum nog att tro på rättssamhället. Jag var dum nog att anmäla vakten för hans aggressiva beteende.

I TV-soffan två dagar senare hör jag att vakten kryddat på sin berättelse från kvällen. Nu får jag höra att jag skulle sagt rasistiska ord.

Men jag tror på rättvisan och räknar med att åklagaren avfärdar vaktens hopdiktade historia. Särskilt lögnen om rasistiska ord. Men flera vänner från SSU hör av sig och varnar mig att det inte kommer att finnas en åklagare som vågar lägga ner någon åtalspunkt mot en politiker i ett så medialt uppmärksammat mål ett valår. Tvärtom kommer jag att få en hårdare behandling.

Trots att jag blivit varnad så känner jag mig hjälplös när det visar sig att åklagaren driver frågan vidare. Min anmälan mot vakten läggs ner.

Jag sover trots allt gott på natten. Jag tror nämligen att om vi bara berättar sanningen kommer rättvisan att segra. När jag går till rätten gör jag det med rak rygg. I efterhand inser jag att jag var mer än löjligt naiv. Nu vet jag att mitt ord inte är värt någonting.

Nu sitter jag här med en dom. Grundad på en hopdiktad och illa repeterad berättelse från ett antal vakter som är vana att framträda tillsammans efter slagsmål.

För mig handlar inte domen om att det är bevisat att jag sagt eller gjort något. Däremot har rätten i en situation där ord står mot ord valt att fullständigt köpa vaktens och hans kollegors berättelse. Det känns bedrövligt. Där ligger en sån ofattbar förnedring.

Många har tagit ställning mot min person. Jag har fått bli så mångas spottkopp. Jag har fortfarande vaktens hora, fitta, slyna ringande i öronen när jag sedan läser bloggare, krönikörer och ledarskribenter. Vissa tycks ta samma inställning som vakterna. Sänk människan så fort det går. En kör av tyckare som alla har det gemensamt att dom inte var med den aktuella kvällen har blivit en lynchmobb. Jag har fått höra att jag troligen har alkoholproblem, att jag är kvinna och borde veta min plats, att jag är en dålig förebild, att jag är fet, ful, sosse, omdömeslös, för kaxig och att jag borde veta bättre än att gå ut på lokal. Jag har fått läsa att jag som kvinna ska tänka på att jag ska bära ett foster. Vaktens misshandel och kränkning vältrades över på mig och blev helt och hållet mitt fel.

Jag förstår om alla SSUare tycker att allt det här är jobbigt. Jag vill från djupet av mitt hjärta be dig och organisationen jag älskar om ursäkt för det jobbiga vi alla utsatts för. Jag tar på mig den fulla

skulden för allt vi upplever.

För mig handlar det om heder. Därför är det självklart för mig att domen ska överklagas. Jag förstår nu att rätten inte är blind och rättvis när mitt ord bryts mot krogvaktens. Den erfarenheten är det viktigaste jag lärt mig av detta och denna förnedring som sker på våra krogar varje helg och sedan fortsätter i rättssalen är något jag kommer att bära med mig och försöka förändra.

Jag är så oerhört stolt över er alla. När vi märker att någon blir påpucklad är det så lätt att sälla sig till lynchmobben. Därför har jag varit glatt överraskad av den här SSU organisationen som inte följt mönstret och mobbat ut den som haft det jobbigt.

Jag och SSU:s förbundssekreterare är vald av en kongress och har vårt mandat till nästa. Det lätta och skönaste trots detta vore naturligtvis att avgå. Men för mig är inte den lätta vägen alltid den självklara.

Hur det här ska gå i framtiden kommer att vara upp till oss alla. Vi ska ha en bred diskussion om hur vi vill ha det. Med all respekt för media så är inte SSU kvällstidningarnas förbund. SSU är inte heller den socialdemokratiska partiexpeditionens förbund. Det är medlemmarnas förbund.

Jag kommer nu att tillbringa tid med att prata med och försöka träffa så många SSU:are jag kan. Jag tror inte vi kommer att mötas på insändarsidan. Däremot kommer jag att försöka besöka dig i klubblokalen.

Hur mycket förnedring kommer jag att klara? Hur mycket är det meningen att jag ska bära? Jag vet inte. Jag vet bara att det värsta är den plågsamma insikten att mitt ord uppenbarligen inte är värt någonting,

inte ens när det står tydligt att de med järnrören ljuger.

Min kraft kommer från den gemenskap vi har i SSU. Tack för att ni finns.

Anna Sjödin (Förbundsordförande SSU)