Barnen som är hemlösa – och osynliga

NYHETER

Berättelsen om dem som inte borde finnas

Enligt den fyrkantiga svenska statistiken finns det inga hemlösa barn.

Men en promenad över Sergels torg i Stockholm visar att byråkraterna har fel.

Formellt är barn bara hemlösa om deras föräldrar saknar bostad.

Praktiskt nog kan samhället blunda för alla de barn och tonåringar som blir utslängda eller rymmer.

Vi vet inte hur många de är, de unga som driver omkring utan ett tryggt hem.

Stadsmissionen har träffat ett 50-tal, socialarbetarna tror att de är betydligt fler.

Eldsjälarna som möter denna osynliga del av Sverige säger att det är dags att öppna ögonen och våga se dem: De hemlösa barnen.

För det första måste myndigheter och politiker erkänna att dessa barn finns. De har rymt hemifrån eller blivit utslängda och bor i kvartar, hos kompisar eller sover på någon nattbuss.

För det andra måste skolorna, där ungarna borde vara på dagarna, de sociala myndigheterna, som får rapporter om unga lösdrivare, kyrkan, dit många av dem vågar sig och de frivilliga organisationerna börja samarbeta tidigare.

Det borde vara självklart att dessa barn får hjälp innan de fastnat på gatan.

För det tredje:

Varje hemlöst barn som upptäcks måste få ett eget ombud. En vuxen som hjälper dem genom den hopplöst snåriga utredningsapparaten.

Under dagar och nätter på Stockholms gator har jag och fotografen Urban Andersson pratat med de utsatta pojkarna.

De lever farligt.

Flickorna är osynliga. De hinner inte driva omkring många dagar innan de plockas upp av någon som lovar skydd, knark, mat eller bara en madrass att sova på.

I utbyte mot en avsugning.

Det är så här de lever, de hemlösa barnen och tonåringarna i Stockholm.

Det här är berättelsen om barnen vi inte vill veta att de finns.