”Min son, varför skulle du dö?”

avStaffan Lindberg

Hundratals skadade ligger under träden och väntar på hjälp som inte kommer

1 av 3 | Foto: urban andersson
Sorg och väntan En kvinna skriker och gråter efter att ha förlorat sin Joseph. Hon står mitt i något som ser ut som ett slagfält men just nu fungerar som sjukhus. Svårt skadade väntar på läkare. Som inte kommer. En flicka längtar efter sin mamma. I bakgrunden jobbar Bruno Allarg, 29. ”Jag gör allt jag kan”, säger han.

PORT-AU-PRINCE. Haitis största sjukhus har förvandlats till ett slagfält.

Skadade blandas med döda.

Alla undrar när läkaren kommer.

Flickan ligger på en madrass under ett träd utanför det som ska föreställa Port-au-Princes allmänna sjukhus.

Hon heter Susanne och är nio år. Har en bruten arm och ett krossat knä. Hon är föräldralös, men vet det inte än.

– Mamma kommer snart, säger hon.

Familjen är död

Grannen Patricia Dechamp tog hit henne. Det är hon som har satt plåster på Susannes knä, bundit in hennes arm i en kartong och gett henne tabletter med paracetamol.

Någon läkare eller sköterska har inte varit här på fyra dagar.

En fluga kryper över Susannes arm. Benet skakar.

Patricia Dechamp går bort en meter. Berättar lågt, nästan viskande:

– Gud ville rädda Susanne. Men hennes familj är död.

Port-au-Princes allmänna sjukhus var fram till i måndags Haitis största. Nu liknar det ett slagfält. Sjukhusbyggnaderna har inte rasat, men är fulla av sprickor och har stängts.

Hundratals skadade ligger under träden på sjukhusets gård. Några på sjuksängar, andra på madrasser eller direkt på marken.

Mitt bland dem ligger en död man. Han är naken, utslagen över en brits, men ingen ser åt hans håll.

”Arbetade som besatt”

Bruno Allarg, 29, från Kanada försöker göra rent ett sår på femårige Daniel. Den första timmen är han den enda vi ser som försöker hjälpa de skadade.

Bruno kom hit för att arbeta som lärare här för Röda korset. Direkt efter skalvet släppte han allt. Första natten stod han på en fotbollsplan, med döda och skadade runt fötterna.

– Jag arbetade som besatt.

Bruno Allarg talar snabbt, forcerat, utan att ta blicken från pojken. Efter första natten har han varit här, dygnet runt, med undantag för fyra timmars sömn på natten.

– Jag gör allt jag kan. Men det räcker inte långt.

Bruno tänker stanna så länge det behövs.

– Men jag kan inte förstå var läkarna är. Varför hjälpen dröjer.

Han bedömer att 30–40 patienter om dagen dör här. Några har dött i hans armar. I går kom tre läkare från en hjälporganisation hit. De gick runt i två timmar.

– Jag bad dem operera. Men de sa att de behövde skapa sig en bild av läget först.

Han kastar ännu en tyglapp.

– De hade säkert sina skäl. Men jag har tre patienter som skulle klarat sig om de opererats.

– De skulle fortfarande ha levt om de fått hjälp.

En bit bort kämpar Luisama, 20, med att förstå det ofattbara. Att hennes mamma dött.

– Maman!

Hon stampar med fötterna. Går ner på knä, skakar med hela kroppen.

– Kom tillbaka! Kom tillbaka!

Bruno har flyttat sig till en flicka. Han för tygbit efter tygbit med sprit över hennes öppna fraktur. Mamman håller henne om huvudet.

Klappar henne, försöker lugna med en psalm.

– Stor är gud ... och stor är gud, sjunger hon.

”Det är en katastrof”

Mängder av läkare och sjuksköterskor arbetade här före skalvet. Var de är nu är det ingen som vet. Men ryktena sprids.

– Privata kliniker, säger en kvinna.

Till sist hittar vi några utländska läkare och en haitisk sjuksköterska. De står utanför kirurgmottagningen, den enda byggnad som är öppen.

– Vi har bara en plats att operera på, säger amerikanska Margret Aguirre från organisationen International Medcorps.

– Det är en katastrof.

Hon pekar mot myllret av patienter intill.

– Om vi lyckas flytta alla där kan vi få en till. Det är det bästa vi kan hoppas på just nu.

Utanför sjukhuset, i centrala Port-au-Prince, växer oron. Det småskaliga hjälparbete som trots allt kommit igång går frustrerande långsamt.

Stämningen är lugn, men tålamodet tryter. Människor stannar oss, vill berätta vad som hänt.

Be om hjälp.

Samtidigt syns vissa små förbättringar. Marknadsstånd, med bananer och salladshuvuden, öppnar. Långtradare med vatten från Dominikanska republiken kör in i staden.

Medicinlådorna staplas upp vid stadens flygplats.

Gary Severin, 43, sitter i en lastbil på Place Sainte-Anne och ser bulldozern fylla flaket med kroppar.

– Kom med, säger han och vinkar åt oss att hoppa upp.

Hans hus står kvar. Hustrun och de tre barnen lever. Gary har arbetat i 18 år på Haitis vägverk med byggtransporter, men tvingas nu frakta döda kroppar.

En kvinna vinkar frenetiskt i en korsning. Gary stannar. Ytterligare tre kroppar kastas på.

– Nu ryms inte fler.

Vi kommer ut på infartsvägen. Gary Severin gasar, sätter högra handen på tutan, håller den nere och vägrar att släppa.

Fjärde rundan

Han kör genom staden, förbi hamnen och slummen, kilometer efter kilometer längs kvarter där allt rasat samman.

Han passerar bussar och bilar, kör om soldater och poliser. Släpper inte handen från tutan, kör som besatt genom en stad av död.

Ögonen är röda, blicken manisk. Han har inte ätit, inte sovit. Munskyddet mot stanken är upptryckt i pannan.

Därbak ligger mellan 50 och 100 kroppar och det här är fjärde rundan bara i dag.

– Varje gång jag kommer tillbaka har man burit ut nya.

Får väja för döda

För varje dag, varje timme ökar risken för dödliga epidemier. Man har slutat identifiera kropparna. Tiden rinner ut, de måste bort.

Vi kommer ut till de öppna fälten vid havet, där bebyggelsen tagit slut. Gary bromsar. Några hjulspår leder upp i gräset till ingenstans.

Gary Severin svänger upp på ett av dem. Mitt över spåret ligger ett trettiotal kroppar som lastbilen före lämnat. Han svär.

– Man kan inte lämna dem mitt på vägen.

Han vrider ratten, väjer för högen, fortsätter en bit och stannar.

Utan ett ord drar han spaken och låter lasten falla.

Sedan styr han upp på vägen igen. Trycker ner tutan och kör tillbaka till staden som inte kan tömmas på död.

Så kan du hjälpa de drabbade:

Röda korset PG: 900800-4. Du kan även sms:a AKUT till 72900 och skänka 50 kronor (som debiteras på din telefonräkning) eller sätta in valfritt belopp på plusgiro 900800-4 eller bankgiro 900-8004. Märk talongen med "Haiti".

Rädda barnen PG 902003-3 eller skicka sms 10KATASTROF (10 kr), KATASTROF (50 kr) till 72950.

Hoppets stjärna PG: 900253 - 6 eller sms STAR till 72930 och bidra med 100 kronor.

Läkare utan gränser PG: 90 06 03-2, Bankgiro: 900603-2, SMS:a ordet LIV till 72990 (50 kr).

Unicef Ge 50 kr – SMSa ”haiti” till 72900, sätt in ditt bidrag på postgiro 902001 -7 eller bankgiro 902001-7, märk talongen ”Haiti”.

Svenska kyrkans internationella arbete

Plusgiro 90 01 22-3, Bankgiro 900 122-3. Märk talongen "Haiti" Eller SMS:a "haiti" till 72950 så bidrar du med 50 kronor.

Läkarmissionen Plusgiro: 90 00 21-7 , Bankgiro: 901-7187. Märk talongen ”Haiti". Eller SMS:a Haiti50 till 72930. Du skänker 50 kr till Jordbävningsoffren.

SOS Barnbyar Plusgiro 90 02 29-6 eller Bankgiro 900-2031. Märk talongen "Haiti" eller SMS:a "SOSHAITI" till 72930, så bidrar du med 50 kronor.

Plan Sverige Plusgiro 90 07 31-1 eller Bakgiro 900-7311. Märk talongen "Haiti" eller SMS:a "HAITI" till 72 910 så bidrar du med 50 kronor.