– Det var ren terror

Av: Eric Tagesson

Publicerad:
Uppdaterad:

Den kidnappade 25-åringen om skräckdygnen i ödehuset

Han hölls fången i ett smutsigt rum i ett ödehus utanför Umeå.

I dag förhördes han i Uppsala tingsrätt.

Under rättegångens andra dag var det dags för det 25-årige kidnappningsoffret att själv berätta om skräckdygnen - från det att han kidnappades i sin lägenhet i Uppsala tills dess att polisen fritog honom, åtta dagar senare, i en ödslig stuga utanför Umeå.

Han berättar om hur han lärde känna den åtalade kvinnan, och om hur hon förgiftade honom.

– Hon gjorde mat, köttfärspaj, och bjöd på och jag tyckte den smakade beskt. Hon sa att det var en spansk krydda.

”Slagen och väckt”

Offret säger att han sedan märkte hur skuggorna i hennes ansikte började fladdra.

– Det är det sista minnet jag har från lägenheten.

– Nästa minne är hur jag blir slagen och väckt.

– Det var manliga röster som ropade hotfullt på engelska.

Han säger att han bands fast, till händer fötter, axlar och med tejp över munnen.

– Jag hade svårt att andas.

Offret berättar att kidnapparna berättade om hans familj, att de kartlagt dem och hälsat på hans gamla mormor i södra Sverige.

De befinner sig nu i en skåpbil, har han förstått och han känner att resan går norrut.

– Det blir kallare och kallare.

Han var rädd.

– Men jag bestämde mig för att rida ut det, att samarbeta. Jag tänkte att annars skulle de ta någon annan i min familj.

De tre misstänkta, en 23-årig kvinna, en 26-läkarstudent och den 26-årige så kallade fångvaktaren följer alla sitt offers berättelse i den fullsatta rättssalen.

På plats finns, förutom ett stort antal nyfikna, kidnappningsoffrets flickvän och familj.

– Han är mycket pressad och upplever det här som påfrestande, säger offrets målsägarbiträde Ylva Orrenius.

Bands i rullstol

Vid kidnappingen, i mellandagarna, sövdes 25-åringen. Sedan tejpades hans ögon och mun med silvertejp. Hans handleder, fotleder och överarmar tejpades fast i en rullstol. Den misstänkta 23-åringen och den 26-årige läkarstudenten och den 26-årige "fångvaktaren" förde honom sedan ner till en bil, och körde honom runt 60 mil, till den övergivna skolan utanför Umeå.

I förhören berättade 25-åringen om sin dödsskräck, och hur tankarna gick:

– De vill bara ha ett säkert ställe att liksom döda mig och släppa mig i en sjö eller gräva ner mig någonstans. Då började den där dödsrädslan komma på ett sätt, att om de bara kidnappar mig så borde de väl kunna göra det på ett ställa som inte är så långt bort tänkte jag.

Färden gick till ett ödehus i Robertsfors där han hölls i ett smutsigt, kallt och spartanskt rum i källaren.

Han hotades med att hans tänder dras ut om han inte skötte sig, och hans fötter skulle skållas med kokande vatten om han inte berättade vad förövarna ville veta.

Ger ett sansat intryck

Det är första gången vi får höra 25-åringens historia. Han ger ett lugnt intryck i rätten och skämtar ibland. Berättar i kronologisk ordning om det han varit med om.

– Det är oerhört skrämmande. Jag försöker omfamna vilken enormt sjuk situation jag är i.

– Jag tyckte det var bättre att det hände mig än någon annan, så jag vågade inte fly. Det verkade väldigt välplanerat.

Det kommer bilar som försöker dra upp oss, men de lyckas inte.
Men 25-åringen vågade inte fly. Han hör hur kidnapparna var högljudda och upprörda.
– Det var inte så kul, en kidnappare på dåligt humör liksom...Han talade lite skånska kanske, men inte som Peps Persson. Till slut kommer en bil som lyckas dra upp oss.
– Jag fick ligga på marken istället för att sitta i rullstolen. Han frågade den andre kidnapparen om en kniv. Det var otroligt obehagligt. Men sen sa han att det var för att ta bort tejpen.
– Jag fick ligga i skåpsutrymmet med en filt över mig. Sen fortsätter vi att åka.

– Jag försöker värma mina fötter och få tillbaka känseln, för jag vet att det är illa när man förlorat känseln.
– Det kör fort igen. Jag börjar tänka att det är sjukt att han bara kör iväg i full fart,
tänk om alla dör i en bilolycka. Det känns patetiskt och onödigt. Jag ropar att de måste sänka farten, att det är farligt. Men jag får inget svar.

– Jag ser att det är granar utanför, med snö på. Jag utgår från att vi kör norrut.

– Vi stannar och tankar vi några tillfällen.
– De frågar om det är något jag vill ha, men jag vill inte ställa för
mycket krav. Jag ber om lite vatten.

– Jag förstår inte varför de åkte så himla långt. Jag tänkte att de skulle döda mig, och ville ha någonstans utan folk att begrava mig.

– Om de dödade mig ville jag iallafall att de skulle hitta mitt lik och ta reda på vad som hänt.

– De stannar. Och då kommer det någon, de har lånat en snöskyffel. Jag tänker att det kan vara min sista chans. Jag hade känslan av att jag skulle bli mördad. Jag tänkte att jag måste lämna ett spår.
– Jag reser mig upp och ropar för full hals och bankar med händerna och sparkar. Jag heter XX jag har blivit bortförd från mitt hem. De här personerna är kriminella. Ring polisen. Jag har blivit kidnappad.
– Det blir helt tyst, jag väntar på något gensvar. Men det är bara helt tyst. Sedan öppnas dörren, och en av kidnapparna kommer in. Det är väldigt jobbigt. Han säger ”Vad håller du på med?”

”Trodde jag skulle dö”

– Jag säger till honom att jag får panik, att jag tror att de ska mörda mig. Jag säger att jag inte hade något val. Han säger att jag ska skärpa mig, att jag håller på att förstöra allting.

– Jag försökte plåstra över det. Han säger att gubben bara trodde jag var full. Det var oerhört jobbigt att höra. Men i efterhand förstår jag att en kidnappning är så sjuk så att ingen kan förvänta sig det.

25-åringen börjar gråta.
– Jag inser att jag måste försöka återbygga den goda relationen till dem. Han säger att de förberett, att de har skottat fram till huset där vi ska vara. En av dem tar av sig sina skor så jag ska gå i dem in till huset. Jag får också hans kavaj.

– Han leder mig in i huset, och snabbt ner i källaren i ett väldigt litet rum. Där får jag sitta.

– Jag tänker att det kommer ordna sig. Det kommer inte vara så amatörmässigt, de har ett hus i alla fall. Jag ser att de har en engångsgrill, då tänker jag ”hur dåliga resurser har de?”

– Jag blir matad ur en burk med äppelmos, och jag får massa kolor och en Delicatoboll. Men den äter jag inte, den sparar jag. De har också petflaskor fulla med snö som de försöker värma över elden. Han säger att vi är i Ryssland, på Kolahalvön.

– De berättar om varför de tagit mig. Och berättar om att de har en boss "Odessa" som bestämmer. Jag vill inte veta. Jag vill inte att de ska säga saker som gör att de inte kan släppa mig.
– Han säger till mig att jag ska säga till polisen att jag varit nerdrogad hela tiden och inte minns någonting.

”För att betala en skuld”

– Vi pratade väldigt mycket, om olika saker. Vi pratade om honom, och hans bakgrund. Han försökte övertyga mig om att han inte ville göra det här, han skulle betala en skuld, sen skulle han vara fri och jobba med ett barnhem i Kenya.

– Vi sitter och pratar i timmar. Jag känner ju att han sitter och ljuger. Han säger att vi båda är offer.

– Det kändes som att tilliten växte, även om jag vet inte efterhand att allt bara var falskt. De berättar att de har en folder med information om mig, om att de följt mig i flera år. Att de var i Japan när jag var där.

Efter rättegångens lunchpaus fortsatte 25-åringen att berätta sin historia:

– Han sa att han ville att det kanske skulle gå bra för mig, men att det kanske var kört. Ena sekunden kunde vi sitta och skämta, nästa så kom det något hot. Jag bryter ihop flera gånger.
– Jag undrade vad som hade hänt kvällen innan, med 23-åringen. Det var det sista jag ville tro - att hon var inblandad. Om hon var det betyder det att hon är en oerhört falsk och ondskefull människa.

– Kidnapparen låtsades att han inte kände till 23-åringen. Han sa: hon har ingenting med det här att göra. Jag bröt ihop, jag storgrät. Han sa att han fick dåligt samvete när jag grät. Han sa att han ångrade att han varit med på det här.

– Senare säger han att han känner 23-åringens systers man. Det hängde inte ihop, det var så konstigt.

”De skulle skålla mina fötter”

– De spelade "good cop"/"bad cop". De sa att de skulle dra ut framtänderna på mig om jag inte samarbetade. Det var terror att sitta där och höra allt det här. De skulle skålla mina fötter. Jag samarbetade och förstod inte varför de sa så. Han sa att bossen sagt det, och att han bara lydde order.

– De hade mitt liv i sina händer, sen skulle de få mig att tvivla på mina vänner genom att säga att någon hade tagit min telefon och gått igenom den. Det var så respektlöst.

– Han sa att han inte tänkte låta dem döda mig. "Du är ju som min bror nu", sa han. Han sa att han var kristen, men när vi pratade om det och jag tog någon grundläggande bibelberättelse kunde han inte den. Men just då var det bara skönt att ha någon att prata med.
– Jag frågade massor, hur de skulle släppa mig, men de hade ingen färdig plan. Det kändes inte bra alltså. Det kändes som de kanske skulle avrätta mig i slutet. De beskrev hur de skulle ha kidnappat min lillebror, de skulle lura in honom i en bil och ta honom med en elchockspistol. Då var jag tacksam att de tagit mig i stället.

– Han sa att hon inte visste vem 23-åringen var, men samtidigt frågade han hur snygg jag tyckte hon var på en skala 1-10. Det var så märkligt, varför ville han veta det?

– Vi satt där och pratade i runt två timmar det var svårt att uppfatta tid. Sedan blev jag ledd till rummet som blev min cell.Där var jag bara inställd på att samarbete och göra det bästa för att behålla min mentala hälsa. Kommer ihåg hur Nelson Mandela sagt att han lärde känna sin cell, så så försökte jag tänka. Det vara bara att finna sig i situationen.

– Jag städade ur rummet och organiserade de saker jag hade. Jag hade fått en badmadrass för barn. Jag sa att jag var jättetacksam. I det rummet var det kallt. Madrassen funkade inte, så jag fick sova på golvet. Det var en väldigt jobbig natt.

– När han sa godnatt kramades vi, och sa att vi kommer klara det här. Jag var utmattad morgonen efter. Jag hade någon slags
'överlevnadsoverdrive' och försökte vara stark för min egen skull.

”Sa att han bett hela natten”

– Han sa att han var utmattad också att han varit uppe och gråtit och bett hela natten. Det lät konstigt, men det kvittade ju egentligen. Dag 2 sa han att han skulle åka till Stockholm och träffa Odessa, bossen. Andra dagen var jobbig. Jag försökte se olika scenarion, om vad som skulle hända om min familj kontaktade polisen och om de skulle mörda mig då.

– En av de värsta sakerna var när han sa att om det gick fel, då hade Odessas tålamod tagit slut då skulle de skicka en grupp till min farbros gård och döda alla, deras barn och alla. Det var så stört. Det var som om allt blod rann ut ur kroppen. Det enda jag kan tänka är att hålla de här människorna borta från min familj.

– Det var en hopplös situation. Jag hade ställt in mig på att jag kanske måste dö.

– Jag sa till honom att våldet var äckligt och hemskt, då sa han att de hade sprutor som gjorde att jag inte skulle känna något. Det var inte så mycket tröst. De sa också att de skulle banta ner mig och skicka mig till familjen i en liten kista.

– Jag skulle lämna massa uppgifter. Min namnteckning, mina lösenord till Facebook, mejlen, bankdosa med mera. Jag skulle berätta om barndomsminnen som mina släktingar kunde känna igen. Det var för att de skulle skicka till dem, och de skulle veta att det var jag. Jag försökte hjälpa dem så gott jag kunde.

– Jag hade inget val, även om jag var rädd att de skulle skjuta mig när jag lämnat uppgifterna.

– De skulle skriva meddelanden om jag blivit deprimerad, och att jag skulle åka på en andlig resa till Israel. Att jag skulle bort, och återuppta min relation till Gud.

– Efter att han hade fått uppgifterna, åkte han. Han sa att han skulle komma tillbaka om tre-fyra dagar. Jag var ensam kvar med XX (fångvaktaren, red. anm.).

– Jag hade kanske kunnat fly, men det var aldrig ett alternativ. Men jag visste för lite, för mycket kunde gå fel - jag skulle aldrig förlåta mig själv om min familj skadades. Jag satt i mörkret och försökte hålla värmen.

– Han, (fångvaktaren, red. anm) kom regelbundet med lite mat, köttbullar och så. Han gav mig en starkcider. Det var irriterande, för jag dricker inte ens alkohol. Efter några dagar blev maten sämre, jag fick en burk öl till lunch.

Dag fyra fick jag en skiva bröd till frukost. Då tänkte jag: Maten är slut.

– Jag var livrädd varje gång han knackade.

”Sparade Delicatobollen”

– Jag försökte ransonera den mat jag fick, Delicatobollen jag fick första dagen sparade jag - för att ha om det blev riktigt illa. Jag satt och lyssnade efter sirener, men hörde inga.

– Sista morgonen, det visste jag ju inte att det var då, hade han en stor påse med sig. Jag förstod inte alls vad det var. Sedan gick han. I påsen låg någon öl, batterier och petflaskor med snö. Jag tänkte att nu är det kört. Det här är det sista de har. Jag försökte smälta snön i flaskorna över ett gravljus för att få vatten att dricka. Det var kallt i cellen det var iskristaller i colaflaskan. Jag tänkte, shit det här är inte bra. Det kan ha varit 2-3 grader. Det var sjukt kallt. Det enda jag hade att göra vara att försöka överleva.

– Jag gick ju ner väldigt mycket, såg ut som ett vrak när jag kom hem. Jag gick ner runt fem kilo på de sju dagarna.

– De pratade om att de skulle få ut 100 miljoner från min familj.

Åklagaren ställer frågor till 25-åringen:

När lärde du känna 23-åringen?

– Slutet av 2010 har jag för mig.

Hade hon sökt kontakt med någon annan i din familj?

– Jag har hört i efterhand att hon kontaktat min lillebror, men att han ignorerat henne.

Hur uppfattade du att hon var mot din?

– Hon var ett oerhört frågetecken. Hon var väldigt positiv och glad, generös med komplimanger. Hon tyckte jag var snäll att hon skulle få bo hos oss, och väldigt fysisk.

– Det tyckte jag var jobbigt i början, men hon kanske var sådan som person. Man visste aldrig var man hade henne.

Åklagaren visar upp föremål som hittats vid husrannsakan hos de misstänka.

– Ja, det där är min dator. Och jag har en sådan förlovningsring.

Känner du igen sakerna?

– Jag har precis sådan klockor, jag utgår från att det är mina saker.

Nu visar åklagaren bilder från den gamla skolbyggnaden, där 15-åringen hölls fången.

– Det här rummet intill min lilla cell. Det var i det här rummet jag "gick på toa". Och det är rummet jag kallar min cell.

Åklagaren visar flera sms som skickats från 25-åringens telefon.

– De har jag absolut inte skrivit. Det är så konstigt skrivet.

Avslöjad av telefonen

23-åringen och 26-åringen greps i en bil utanför Uppsala ett den 2 januari, efter att polisen med hjälp av offrets familj spårat offrets mobiltelefon. Spårning av telefonsamtal ledde dem sedan till huset utanför Umeå. Och den 4 januari slog polisen till, grep fångvaktaren och fritog den 25-årige miljonären.

Han var medtagen men vid liv och utan allvarlig fysiska skador. När polisen senare gjorde husrannsakan hos kidnappartrion fann de detaljerade planer på hur kidnappningen skulle genomföras. På en lapp med en lista över saker som skulle behövas stod ordet "grav".

Två av de åtalade nekar helt till brott, medan fångvaktaren har gjort vissa medgivanden.

Lång planering

Läkarstudenten menar att det ska ha varit fråga om en svensexa. Kvinnan medger att hon var i 25-åringens lägenhet i Uppsala den där kvällen, men att hon inte var med om någon kidnappning. Hon medger även att hon bjöd honom på mat, men inte en köttpaj preparerad med sömnmedel som åklagaren påstår.

Åklagaren menar dock att den 26-årige läkarstudenten och den 23-åriga kvinnan har planerat att kidnappa den 25-årige miljonärsonen ända sedan i maj.

Under den perioden lärde den 23-åriga kvinnan känna offret – en del av planen enligt åklagaren. Bevisningen är massiv. Den består av telefontrafik mellan de åtalade, en Skype-konversation där kvinnan och läkarstudenten talar om brott

och 25-åringens tillhörigheter som hittades i ett källarförråd i Linköping tillhörande en släkting till läkarstudenten. Man har även kartlagt deras sista månad, hur de lånade pengar för att köpa ödehuset i Robertsfors där 25-åringen hölls fången och hur de hyrde en skåpbil att frakta honom i.

Motivet till kidnappningen var att de skulle pressa offrets familj på pengar.

Så planerades kidnappningen

Runt den 13 december: Den 26-årige läkarstudenten ringer och bokar en skåpbil på hyrbilsfirman i Mölndal.

18 december: Förre husägaren, Gösta Dahlström, postar nycklar och köpekontrakt till 26-åringen.

16 december: Köpet av den övergivna skolan i Robertsfors görs upp på Blocket. Den andra av de nu häktade 26-åringarna blir ägare till huset mot en köpe­skilling på 50 000 kronor.

25–26 december: Den 26-årige läkarstudenten befinner sig, enligt sin pappa, i Malmö. Enligt uppgift till polisen försöker han via internet köpa elchockbatonger och knockoutdroppar från en person i staden.

27 december: På förmiddagen köper den 26-årige läkarstudenten en bil, en röd Renault Clio, i Linköping. Den säljs som reservdelsbil för 3 000 kronor och kokar när de vid 15.30-tiden är framme vid hyrbilsfirman i Mölndal, där de hyr skåpbilen.

28-29 december: Någon gång under natten misstänker polisen att den 25-årige studenten förs bort från sin lägenhet i den hyrda skåpbilen.

2 januari: Den 23-åriga kvinnan och den 26-årige läkarstudenten grips i en bil på E4 utanför Uppsala.

3 januari: Polisen ­efterlyser skåpbilen.

4 januari: Fångvaktarens pappa pratar med sin son på telefon, han uppger då att han är i skolan i Robertsfors. Klockan 13 ­befrias den kidnappade 25-åringen från källaren av polis. Den 26-årige husägaren grips.

5 april: Åtal väcks.

De misstänkta

Kvinna, 23, häktad för människorov

Psykologstudent, engagerad i olika religiösa samfund. Kommer från samma stad som den kidnappade 25-årige miljonären. I ett meddelande till miljonären på Facebook kallar hon honom för rumskompis. Enligt obekräftade uppgifter ska hon ha sovit över i lägenheten natten då han försvann.

Har jobbat på bank och bibliotek.

I en personutredning framgår att kvinnan ”förnekar all inblandning i den aktuella händelsen och tror att hon blivit utnyttjad.”

Är även under utredning för försök till grov utpressning tillsammans med 26-åringen. Misstänkt för cykelstölder i Skåne.

Tidigare ostraffad. Förnekar brott.

Man, 26, häktad för människorov

Läkarstudent. Enligt uppgifter till polisen ska han ha kontaktat en person i ­Malmö för att köpa elchocksbatonger och ”knockout-piller”. Har jobbat som vårdare inom psykiatrin vid sidan av studierna.

Har eller har haft en kärleksrelation med den 23-åriga kvinnan. Greps tillsammans med henne i en bil på E4 utanför Uppsala.

Fyra avsnitt i kriminalregistret för trafikförseelser. Är även under utredning för försök till grov utpressning tillsammans med 23-åringen. Misstänkt för cykelstölder i Skåne. Förnekar brott.

Man, 26, husägaren, häktad för människorov

Köpte det hus i Väster­botten där den kidnappade 25-åringen hittades. Har jobbat som tidningsbud. Är ensamstående, bor i en omodern liten etta utan dusch. I en liten sinnesundersökning finns misstanke om att en allvarlig psykisk störning kan föreligga.

Han berättar där att han vid tiden för händelsen kände sig uppgiven och less på hur hans liv artat sig. Han uppger att ”han försäkrat sig om att personen de skulle kidnappa inte skulle skadas fysiskt och han uppger att han försökte göra det så lite psykiskt påfrestande som möjligt för målsäganden.”

Tidigare ostraffad. Erkänner vissa faktiska omständigheter

Publicerad: