Han ger en gnutta hopp till grekerna

avPeter Kadhammar

Europas politiker och banker fruktar hyllade vänsterledaren Alexis Tsipras

Foto: URBAN ANDERSSON
Fångar massorna Alexis Tsipras är ledare för vänsterkoalitionen Syriza. Om den charmige 37-åringen vinner det grekiska nyvalet kan han välta den europeiska ordningen över ända med sina hot om att riva upp Greklands låneavtal med EU.

I likhet med den grekiska budgetsaneringen är Alexis Tsipras kraftigt försenad.

Men när mannen som ­Europas banker och regeringar fruktar mest av allt kliver upp på scenen på Omoniatorget möts han av ett välkomnande vrål. För ­publiken är Tsipras mannen som kommer i rättan tid.

På söndag kan han bli det grekiska valets segrare, och tiden kommer då att räknas i före och efter Tsipras.

Vill riva upp avtalen med Europa

Som ledare för vänsterkoalitionen Syriza säger han att han ska riva upp låne­avtalen med Europa, det vill säga­ de delar som talar om räntor­ och återbetalning, och han tänker höja de grekiska ­minimilönerna, återställa pensionerna, höja ersättningen till arbetslösa och få i gång sjuk­husen igen.

’Lämnat flaggan till Merkel’

Tsipras är en 37-årig, charmig karl som bärs fram av en våg av ­entusiasm, eller kanske desperation. Han är den siste politikern som ger grekerna en gnutta hopp. Det ordet, som gav Barack Obama segern i USA för fyra år sedan, ska lyfta fram även Tsipras. Bakom honom hänger en ­vepa med texten:

”Vi öppnar vägen mot hoppet”

– På söndag byter Grekland ansikte! Vi lämnar terrorismen bakom oss! De som tidigare regerade Grekland är ansvariga för krisen! De har rövat landets tillgångar och överlämnat flaggan till Angela Merkel! Men folket känner inte längre fruktan. Vi väntar inte på att Europa ska rädda oss. Vi måste­ ta vårt öde i egna händer!

Alla har fått det sämre

Så talar Tsipras, och publiken viftar med röda flaggor och ­Syrizas ljusblåa, och i den varma kvällen skanderar åhörarna:

– Vi är inte rädda! Vi är inte ­rädda!

– Vi ska terrorisera terroristerna! svarar Tsipras.

Där man står i den täta folkmassan är det lätt att förstå hur Tsipras kan få människorna med sig. Här är barn och gamla, män och kvinnor, och varenda kotte har fått det sämre, varenda själ på torget har anledning att oroa sig för sin framtid, inte ­någon kan tro att det blir bättre på länge, länge. Och alla, varenda grek, känner förnedringen av att vara utsatt för förmyndare, att betraktas som Europas latmaskar och socialfall som egentligen inte hör hemma i EU.

Svetten rinner

Mannen i den vita skjortan på scenen har kavlat upp ärmarna. Han utstrålar självförtroende, ­inte någon gång tvekar han.

– På måndag har vi en ny kurs i Grekland! För en gångs skull ska folket bestämma sin framtid! De hotar oss. De säger att katastrofen blir än värre om folket röstar på oss. Men det är de som hotar oss som har förstört landet!

Han tar en klunk vatten, i skjortans armhålor växer fläckarna, svetten rinner efter tinningarna.

– De ansvariga kommer inte att gå fria. De ska straffas!

Publiken: Dags för omvälvning!

– Med oss som regering kan folket ställa krav på Europa! De konservativa i hela Europa fruktar oss! Merkel fruktar oss! Hon ska få höra vad det grekiska folket vill!

Publiken: Vi vill ha reformer! Vi vill ha reformer!

– När vi ockuperades under världskrigen gav vi inte upp! Vi ger inte upp nu heller!

Publiken: Folket är med er!

”Vi kan ändra historiens gång”

Tsipras sträcker ut armarna, på vepan bakom honom tar skuggan formen av ett kors, det blir en ­religiös bild.

– Låneavtalet är slaveri! Vi skriver inte under! Vi ger oss ­inte! Vi är de enda som kan ­garantera Grekland en framtid! Bara vi kan ändra historiens gång.

Efter en knapp timme är det över. Alexis Tsipras har inte med ett ord nämnt hur han ska finansiera sina reformer eller vad han gör om långivarna stänger kranen.

Han går fram till scenkanten, någon sträcker honom en röd ros. Mannen som kan välta den europeiska ordningen över ända sträcker upp armarna till hälsning. Det blir en segergest, som om han redan vunnit.

I Berlin och Paris, i Bryssel och Frankfurt bävar politiker och bankmän. På Omoniatorget stiger en sång av hopp mot den svarta ­himlen.