Mejla

Svante Lidén

Känns som att jättevulkanen Katla är på väg att smälla

Publicerad:
Uppdaterad:

Det är allvar nu.

Igen.

Covidfallen exploderar i Uppsala och det känns som om jättevulkanen Katla på mitt andra hemland Island är på väg att smälla.

Och det är den.

Men där kommer knappast några att dö.

Där kommer bara flygen att ställas in.

Vilket de i till största delen redan har gjort. Precis som här. Det enda som syns uppe i luften är helikoptrarna som går in för landning på Akademiska sjukhusets tak.

Utan att vara någon epidemiolog så visste jag att det här senaste utbrottet i Uppsala skulle komma. Och komma snart.

Man måste vara en idiot för att inte ha insett det. Tecknen har varit skrivna med eldskrift.

Uppsala har infört lokala coronarestriktioner.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Uppsala har infört lokala coronarestriktioner.

Just i dag är det kallt och ruggigt. Men annars har hösten varit varm och fin. 

Uteserveringarna har varit öppna hela sommaren. Lite glesare mellan borden kanske. Men gott om folk på gatorna. Gott om folk i affärerna, åtminstone de som jag brukar frekventera: främst Systembolaget och Luthagens livs. IKEA och byggställena ska vi inte tala om, de senaste månaderna har ju folk inte haft så mycket annat för sig än att bygga altaner och möblera om.

Men när studenterna kom tillbaka kände jag hur rullgardinen drogs ner. Det var puss och kram på gatorna, nästan varenda en kindpussades som den värsta Gert Wingårdh i SVT:s Husdrömmar. Trångt på serveringarna, köer med människor som inte kan stava till a-v-s-t-å-n-d.

Många vanliga studentfester ställdes visserligen in, men inte alla. Utanför mitt fönster på Sysslomansgatan mitt i stan såg jag horder av packade studenter som nästan sprang omkull skräckslagna pensionärer som sökte skydd bakom sina munskydd och rollatorer.

När det här eländet just hade börjat, det känns som en evighet sen, var jag på gymmet en eftermiddag. I vanliga fall brukar det vara fullt. Den där gången trängdes fem personer bland redskapen. När jag hoppade ner i bassängen fick jag sällskap av en annan – efter 800 meter.

Nu är det, om inte trångt, så åtminstone mycket folk där också. Och långt i från alla har vett att sprita av redskapen eller att hålla avstånd.

Fyra kollegor har dött i corona. Två av dem jobbade på Aftonbladet och stod mig mycket nära.

Alla fyra dog innan sommaren. Och mot bättre vetande inbillade jag mig att det skulle lätta. Och det gjorde det ju också, ett tag i alla fall. Vi gick mot ljusare tider, sjukdomsfallen sjönk, färre dog, det fanns gott om lingon och blåbär i markerna och allt började på något sätt kännas "normalt". Det kändes som att det värsta var över.

Men samtidigt visste jag förstås att det alltid blir bättre innan det blir sämre igen. Men jag och många med mig förträngde det. Självbedrägeri kallas det.

Nu går vi in i höstmörkret, det verkliga höstmörkret. Och det kan tyvärr bli den värsta höst vi varit med om. En natt utan nåd.

Jag har knappt sett mina grannar på ett halvår, mina vänner umgås jag med via mail och telefon. Vettiga sociala sammanhang existerar inte längre, kan inte existera.

Jag oroar mig för min fru och alla andra som jobbar på Akademiska sjukhuset. Hur länge ska de orka? Hur länge ska någon orka?

Jag oroar mig för alla som bor här i stan. Oroar mig på allvar. Igen.

Och nyss fick jag ett SMS från en gammal kollega ute i obygden som undrade om jag skulle hinna fly från Uppsala "innan taggtråden dras runt pesthärden."

Jag försökte skriva ett skämtsamt svar. Det gick så där...

Damoklessvärdet hänger över oss igen. Kan ingen få råttjäveln att sluta gnaga på repet?

Av: Svante Lidén

Publicerad:

LÄS VIDARE