”Nu har ett vi och dom uppstått”

”Nu har ett vi och dom uppstått”

VINTERSAGA #2

av Åsa Linderborg, Oisín Cantwell och Magnus Wennman

”Vintersaga”.
Ted Ströms klassiska låt från 1984 är en ömsint berättelse om Sverige. Ett vemodigt, vindpinat land i norr, där vanligt folk stretar sig fram och gör så gott de kan.
37 år senare – ett annat land, en annan tid. Och en pandemi.

Oisín Cantwell, Åsa Linderborg och Magnus Wennman har rest i spåren av ”Vintersaga”. Hur lever man, vad arbetar man med och vad drömmer man om?

Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark

Det är –19 grader när vi anländer till Haparanda stadshotell. Vi har svårt att komma in, eftersom de öppnar först klockan 16; pandemin ruckar på alla rutiner.

Det är vi och ett par gäster till i den anrika sekelskiftesbyggnaden. Därinne tycks tiden ha stått stilla på det mest behagliga sätt. Interiören har överlevt alla eventuella idéer om själlös modern design i krom och smutsblått; med svängda soffor i röd sammet och kristallkronor i taket ser det ut som ett stadshotell ska göra.

Haparanda med sina knappt 9 500 invånare är Sveriges östligaste stad. Och den är, som allt annat just nu, nedsläckt. Men som på de flesta ställen finns även här ett strävsamt kinapang som håller öppet. Naturligtvis har de nysvensk husmanskost på menyn – fyra små rätter – som vi tacksamt slevar i oss.

I frukostmatsalen, stor som en skridskohall, föreslår kvinnan som serverar oss att vi ska besöka Kukkolaforsen, som fortfarande är öppen på sina ställen.

Där är vackert som på vykort, men kallt så fötterna domnar. En man som känner igen oss undrar om vi är där för att göra reportage om Robinson-säsongen som snart börjar?

– Det var ju i skärgården här de hamnade, när de inte kunde åka fjärr över på grund av viruset.

Det hade gått oss förbi. Inte heller kände vi till en särskild sorts val som han berättar om, som tydligen hamnat här av skäl ingen riktigt förstår.

Vi tar oss vidare mot Torneå i Finland och gränsen mellan två länder – den som ingen tänkt på förrän nu. Vi är övertygade om att vi inte ska bli insläppta, men efter att vi viftat med våra pressleg och växlat några ord på engelska med en vänlig tulltjänsteman, får vi grönt ljus.

20 minuter senare parkerar vi vid järnvägsstationen i den lilla industristaden Kemi. Det är bitande kallt, den vita röken från pappersmassafabriken i horisonten ser ut att ha frusit till is.

Vi kliver in på Cafe Hertta och finner Stina Täikkö. Hon driver kaféet tillsammans med sin sambo Kristian och hans finska familj. Stina och Kristian bor i Haparanda men arbetar i Kemi, något som var helt oproblematiskt fram till viruset slog till.

Klockan 03.45 varje morgon åker Stina hemifrån, för att börja baka det som ska serveras. Klumpen i magen över hur det ska gå vid gränsstationen har numera släppt.

– Först fick jag ett intyg på att mitt arbete på caféet behövs. Sedan fick jag en stämpel i dokumentet. Den dagen grät jag av glädje.

Vi sitter i en sal på Cafe Herttas övervåning, som har gjorts om till hotell med fem rum. De flesta gäster är män från södra delen av Finland som är här tillfälligt på jobb.

– När jag växte upp fanns inga gränser, säger Stina Täikkö. Folk här uppe köpte vissa varor i Sverige, andra i Finland. Mjölken har alltid varit billigare i Finland.

Numera är hon försiktig på den här sidan gränsen. Folk skriver arga saker på Facebook. Det påstås att coronan kommer från Haparanda.

– Min bil är svenskregistrerad. Min man är finsk medborgare. Han får åka och handla.

På den finska sidan är kafékulturen mer utpräglad än i Haparanda. Vid järnvägsstationen hittade de ett hus som hade stått tomt i 30 år, som en gång i världen varit restaurang.

– Vi startade 2018. I början gick det bra. Det satte fart direkt. Sedan kom viruset.

Cafe Hertta har åtta anställda, men pandemin tvingade dem till permitteringar. Stina, hennes svägerska Katariina och svärmor Norma har fått sköta det mesta själva.

Nu börjar verksamheten återhämta sig. När vi är där en eftermiddag, är kafét fullt av tonåringar som hänger över läxböcker och pensionärer med all tid i världen, småbarnsmammor med barnvagn som försöker fördriva tiden.

Hon brukar lyssna på ”Vintersaga” på vägen till jobbet, Amanda Bergmans version. Hon tycker att hon känner igen sig i låten: Hon känner sig sedd.

Hemma pratas det både svenska och finska. Stina Täikkö är tvåspråkig, ett arv hon vill föra vidare.

– Aldrig har det funnits en gräns här. Men nu har ett vi och dom uppstått. Jag skulle vilja säga en sak till våra politiker: riv gränsen. Det här är inte två länder. Det här är samma land.

Vi åker tillbaka mot Haparanda. Hamnar i en kort bilkö vid övergången. Det är kallt, solen skiner, SMHI pratar om högtryck.

Svensk polis, visar det sig, ställer fler frågor än vad den finska gjorde någon timme tidigare.

Text: Oisín Cantwell, Åsa Linderborg Foto: Magnus Wennman Research: Kerstin Weigl Redaktör: Sofia Boström Onlineredaktör: Erik Melin Redaktionell utvecklings­chef: Titti Jersler Tech-lead: Magnus Flyckt Webb­utveckling: John Carehag, Magnus Flyckt, Julia Miodyńska, Nicolai Rosdahl Tellefsen, Patrick Wojda UX/Design: Daniel Kozlowski Kart­grafik: Paul Wallander

Av: 

Åsa Linderborg

Oisín Cantwell

Magnus Wennman

Aftonbladet

/

Nyheter

/

Vintersaga

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson, Nils Höglander, Aleksandra Wojcik
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Support: Kontakta kundtjänst
AnvändarvillkorPersonuppgiftspolicyCookiepolicyRapportera fel Nyhetsbrev

OM AFTONBLADET