Thore Skogman var trygghet

NYHETER

Thore Skogman var hemma.

Thore Skogman var trygghet. Hans sånger var fläsk med bruna bönor eller rotmos med rimmad oxbringa. De var musikalisk husmanskost, möjligtvis husmanskonst, och för oss som växte upp på 1960-talet var det lika självklart och nära som luften vi andades. Det gick inte att komma ifrån Thore Skogman, ens om man försökte.

Han var ständigt i radio och tv. Han skrev schlagers som slog, åt sig själv och andra. Man nynnade på ”Fröken Fräken” med Sven-Ingvars, och visst var det Thore Skogman som skrev låten. Där sångaren hade sett alla möjliga saker runt världen. Men inget var så vackert som den där flickan från Värmland.

Så var det med Thore Skogmans sånger. Hemma är bäst. Gräset är grönast på den här sidan staketet.

Sven-Ingvars och Thore Skogman. En underbar 1960-talskombination.

En ordlek i mungipan

Thore Skogman var Svensktoppen. Han var ”Det ska vi fira” och snälla underhållningsprogram i tv. Alltid glad. Alltid med en ordlek i mungipan. Han var som en sommarpratare, långt innan han blev en sommarpratare. Solen sken, i melodier som sprattlade av gott humör.

Vi som var tonåringar på 1960-talet hörde också allt det nya som kom. The Beatles. Pop. Musik på engelska. Allt det som Thore Skogman inte var. Vi drogs till blues och soul och nya klanger. Thore Skogman var dragspel och logdans och storfiskarn som ljög om hur stora fiskar han fått. En av Thore Skogmans första stora succéer handlade om den där fiskaren. Anekdoter på bygden.

Han gjorde ett nummer av sin svenska folklighet och sin enkelhet. Rött hår och glest mellan tänderna. Tjo. Och tjim.

Han blev hemvävt stor i en tid när vi också hittade en annan värld. En annan musik. Thore Skogman var den ursvenska graniten, under ett årtionde när unga öron upptäckte andra musikaliska kontinenter. Han gjorde ett stort nummer av det lokala. Betonade att han sjöng på svenska.

Gjorde fyra långfilmer

Thore Skogman uppträdde till och med i en kostym som var blå och gul. Den blev ett av hans kännetecken . Ett signalement. Ingen annan hade förr eller senare uppträtt i en dräkt som var hälften gul, hälften blå. En kostym som så småningom hamnade på ett Thore Skogman-museum. Det var stort och vräkigt som något Elvis Presley skulle tagit på sig.

Thore Skogman var inte rädd för att ta i.

Han tonsatte multiplikationstabellen. Och var stolt över det.

Thore Skogman gjorde fyra långfilmer på 1960-talet, och de blev inga klassiker. ”Tre dar i buren” och ”Tre dar på luffen” hette de två första. Thore sjöng. Thore log. Men den charm som gjorde att hans sånger blev framgångsrika och smittande kunde inte riktigt rädda de tunna filmhistorierna.

Men Thore Skogman klarade sig bra ändå. En kombination av blygsam och slagfärdig.

Alltid ett nytt projekt

Han var ett varumärke, långt innan vi började använda sådana ord. En profil som spottade ur sig uppslag till nya sånger. De kunde handla om vad som helst. Precis vad som helst. Limpor. Surströmming. Plättlagg.

Thore Skogman lär ha skrivit kring 1 000 låtar, och den som inte kan räkna upp alla är ursäktad. Men hans bästa är en del av den svenska sångskatten. Och med åren kunde de lysa på ett oväntat vis när strålkastaren riktades från ett nytt håll.

Dag Vag gjorde ”Pop opp i topp” till en rytmisk knockout 1982. Thore Skogmans gamla ”Tiotusen röda rosor” har blivit en evergreen, som tolkats av många. Han hade ännu en framgång med ”Twist till menuett”, som blev trea i Melodifestivalen 1963.

Han skrev och han skrev och han skrev. Alltid ett nytt projekt.

Thore Skogman gjorde alla sorters låtar och han gjorde sånger om platser. Thore Skogman var flitig, och infallsrik som en reklambyråman. Idéerna flödade. Ordlekar och annorlunda vändningar. Ett av hans drömprojekt var musikalen ”Guldhatten”, som till sist fick premiär i mitten av 1990-talet på Säffleoperan. Han hade jobbat länge med historien och sångerna kring ett modehus.

Ambassadör för Filipstad

I somras satt Thore Skogman i publiken på ”Allsång på Skansen”, och fick sin välförtjänta hyllning. Hans ”Storfiskarvalsen” blev en stor succé där. Skansen och Allsången var den perfekta inramningen för den flitige kompositören och artisten Thore Skogman. En veteran som sprutat ur sig sånger lika länge som jag har levt. I det tidiga 1950-talet började han etablera sig som låtskrivare och artist.

”Hemlagat” hette den första revyn som Thore Skogman gjorde, och hemlagat var receptet för hela hans karriär. Han var landsbygdens röst och landsbygdens ögon, en lekfull skildrare av vardagen. En rimsmed som kunde hitta ett leende kring det mest vardagliga.

Här hemma. Thore Skogman skrev om det han såg och kände till. Han siktade inte mot månen eller Broadway.

Han utsågs till ambassadör för Filipstad.

Och där i bygden vandrar säkert en ny fröken Fräken från Fryken som är det allra sötaste bland sött och får alla värmlandspulsar att slå.