JERKA hälften RÖD hälften ROCKER

NYHETER

Han har integritet som få. Han säger mer om sin hund än om sin fru. Jerry Williams är inte längre en ung man med gitarr. Men en evig rocker. Och nu blir hans karriär musikal.

1 av 5 | Foto: Stefan Mattsson
Hemma på morsans gata. På Huvudstagatan låg lägenheten som Jerka växte upp i. Ett rum och kök för honom, hans brorsa och föräldrarna. Men vi hade i alla fall eget skithus. En del lägenheter hade skithuset på gården. Några portar längre bort bodde hans kusiner. Av dem fick jag och brorsan våra första hockeyklubbor. Vi visste inte riktigt vad man gjorde med dem. Men sedan lirade vi mycket landhockey här nere. Det var en del röj men inget allvarligt, säger Jerry. Vi röjde väl som alla ungar, men vi var inte bland de värsta.

 Hösten 2002 dominerar Elvis världens skivlistor – 25 år efter sin död, Bruce Springsteen och Stones är större än nånsin och Jerry Williams får en musikal uppkallad efter sig. Den 20 september har ”Jerka” premiär på Göta Lejon i Stockholm med bland andra Tomas Bolme och Marika Lagercrantz i rollerna. Och med Jerry själv på scen. Tillsammans med The Boppers ska han kunna avbryta handlingen med gig.

Man borde inte vara förvånad. Det finns ett sug efter jeans, boots, läder, sent 50-tal och tidigt 60-tal. Ett sökande efter rötterna, till rocken, till folkhemmet, till varför det blev som det blev. Och Jerry Williams är i Sverige både en nyckel och en kultfigur. När många andra byter språk, byter stil, byter klass och åsikter så står han kvar där och sjunger på samma sätt och har samma värderingar som han alltid har haft.

Jag hör hur det brummar på Tegnérgatan utanför stamstället Broncos Bar, som drivs av hans polare Hoa-Hoa Dahlgren. Jerry parkerar sin Suzuki 1000-kubikare och ett kompakt stycke man med snusnäsduk, granitansikte och mc-ställ kliver in. Han är inte ovänlig men avvaktande, slår sig ner och beställer in rödspättan från dagens meny, och en cola.

Jerry Williams har lämnat horder av journalistskelett efter sig, grinande, tillintetgjorda. Jag har hört flera historier om kollegor som försökt krama svar ur en sten till karl. Jerry Williams har knipit ihop de där rockläpparna och sagt nej, njet, nada. Han bjuder knappast på några utvikningar om livet i sovrummet till mig heller.

Sen hittar jag en knapp att trycka på. Min mamma är uppvuxen i samma sorts miljö som Jerry, fast hon i barnrikehusens Hammarby söder om Stockholm och han i Huvudsta, Solna, norr om Stockholm. Den som säger att klassamhället är dött har inte träffat Jerry Williams. Han är fortfarande en glödande representant för knegarna. Jerry Williams har inte köpt nån ”attityd” och hängt på sig. Jerrys stil sitter långt in, fastnaglad vid hjärtat av Elvis, Little Richard och Jerkas pappa Svens, mamma Edits och farbror Ackes politiska samtal vid köksbordet hemma i Huvudsta.

Hej Jerry. Det måste kännas fint att få en musikal skriven om sig?

– Ja för fan, men jag har ingen aning om hur det kommer att funka. Och det handlar inte rakt av om mig. Jag är ju född 1942, och handlingen i musikalen utspelas–62.

– Dessutom är familjen i musikalen sossar. Och det är klart, det fanns ju sossar i Huvudsta också, även om kommunisterna var väldigt starka.

Kallar du dig själv kommunist?

– Ja, jag är röd. Det är ju många som har börjat kalla sig för socialister, för att låta lite snällare. Det är väl för att slippa ta diskussionen om Stalin och östblocket och hela det, men som jag ser det har det aldrig funnits något kommunistiskt samhälle, nån gång.

När din mamma dog när du var tolv år, så lyckades en ambulansförare och fackkille se till att Karolinska sjukhuset flaggade på halv stång. Skulle det hända idag, att man flaggade på halv stång när en undersköterska hade dött?

– Tolfte Sandqvist hette han. Nej, det tror jag aldrig skulle hända. De som sitter på den verkliga makten nu är ju så giriga att de inte släpper en spänn mer än de behöver. Och så kallar man patienter för ”kunder” på sjukan.

– Det snackas mycket om klassresor. Jag är inte så intresserad av det. Jag skulle aldrig vilja bli nån Grillhagen på Lidingö. Köpa rödtjut för flera hundra spänn pavan. De är så korkade.

Känner du folk som har gjort klassresor, kommit sig upp, bytt kläder och språk och bekanta?

– Det gick nog andra vägen. En del söp ner sig, andra hamnade på kåken, sen finns det väl någon som har gått den vägen också.

Hur är det i din barndoms Huvudsta idag då?

– Tystare och segare. Mycket som gjorde att det rörde på sig bland folk när jag var ung var att det var mycket närmare mellan folk, inte minst i den fackliga verksamheten. När jag jobbade som rörmokare då gick man in i boden varje fredag och betala fackisavgiften, och då satt det en ombudsman där.

– I och med att de slog ihop det till storavdelningar och började samarbeta med arbetsgivaren så skapades ett avstånd. Allting började hamna däruppe, och till sist hade man ingen aning om vem som representerade oss.

– Det rör sig mindre på alla sätt och vis, inte bara i politiken.

– Nu sitter både ungar, farsor och morsor inne och ugglar. Är du 16, 17 bast finns ingenstans att ta vägen, om du inte ser jävligt gammal ut. Sen så tycker dom att det e konstigt att de bombar ett tåg? Med graffiti alltså.

Du fyllde 60 i våras. Har du känt av den manliga övergångsåldern?

– Jag har aldrig haft nån åldersnoja över huvudtaget. Kriser är inte min grej.

Erik Sven Fernström

Grafologen om Jerry