Gessle & co har satt sommaren i rullning

NYHETER

Per Bjurman summerar intrycken efter de två första konserterna

HALMSTAD

Det har inte gått mer än ett dygn sedan den lätt vingliga premiären.

Men Gyllene Tider är redan tryggare i rollen som arenarocksattraktion.

Fortsätter de växa i samma takt kommer betyget garanterat att höjas inom bara någon vecka.

Foto: Nöjda killar i Gyllene Tider efter turnéns andra spelning. Nu är det igång på allvar tycker Aftonbladets Per Bjurman.

Det märks redan i inledningen att den 25-årsjubilerande kvintetten gjort sig betydligt mer hemmastadd i sin nya, mastodontiska sfär.

Eller rättare sagt:

Det märks framförallt i inledningen.

I onsdags hände praktiskt taget ingenting under de fyra-fem första låtarna. Framförandet var stumt och orörligt, trots att tjugofemtusen fans gick bananas ute i regnet.

Nu är det liv och driv i samma sånger. De svänger, de har spänst. Fan tro't, men en taggad Per Gessle sätter till och med lite sprätt på stackars ”Fån telefon”.

Även ett par av de gamla spinkiga popdängorna längre fram i setet känns mer vitala, men där är förbättringen inte lika remarkabel.

Jag måste till exempel fortfarande sätta visst frågetecken för ”Marie i växeln”.

Nya plattan svårgreppad

Dessutom kvarstår problemet med numren från nya ”Finn 5 fel”. De flesta av dem har bandet fortfarande inte fått något riktigt grepp om. Nyinsatta ”Varje gång det regnar” hör tveklöst till de här två dygnens minst minnesvärda ögonblick.

Samtidigt kan man konstatera att de låtar som verkligen funkade redan premiärkvällen lyfter ytterligare ett par snäpp under konsert nummer två.

Den där dubbelgiven med ”Ljudet av ett annat hjärta” och ”Ska vi älska så ska vi älska till Buddy Holly” är en riktig knock. Där rör vi oss definitivt i femplus-regioner.

Tillika är det ännu mer sug i ”När vi två blir en”.

Så vänta bara.

När de vant sig vid sin stora scen och sin stora publik kommer nog Per, Mats, Göran, Anders och Micke att lyckas dressera den best de släppt loss i sommarnatten.

Och då lär jag tvingas höja den trea jag satte efter premiären.

Även Micke Syd har såvitt jag förstår blivit 25 år äldre, men det märks i sanning inte.

Han är fortfarande samma fnissiga Anderssonskans Kalle bakom trumsetet.

Jag kan inte låta bli att gilla det.

Den där trean, ja.

Den blev det liv om.

Arga mejlare tycker jag är galen som ”sågar” en så underbar spelning.

Många menar också att det är nåt fruktansvärt märkligt med att jag och den kollega som blev så lyrisk att han avfyrade en femma har så vitt skilda åsikter.

Man får tycka olika

För det första:

Tre plus betyder fortfarande ”Bra”. Det var sålunda ingen sågning.

För det andra:

Är det så konstigt att två människor tycker olika? Måste alla tycka likadant hela tiden? Är man idiot om inte håller med alla andra?

Jag bara frågar.

Det händer inte så mycket så det stör i setlistan från ena dagen till den andra.

Nämnda ”Varje gång det regnar” ersätter ”Skicka ett vykort, älskling” och ”Det är över nu” får flytta in i ordinarie set.

Lite större variation tycker jag man kan kräva. ”Kärleken är inte blind (men ganska närsynt)”, ”Povel Ramel, Paul McCartney och jag”, ”Vandrar i ett sommarregn” och ”Teaser japanese” är alla låtar man borde kunna bereda plats för emellanåt.

Oavsett betyg och åsikter har det varit två synnerligen livade kvällar i Halmstad.

Här råder alltid högtryck om sommaren, men nu blev det ju karneval.

Samma slags partyn väntar framöver i Helsingborg, Falun, Skövde, Oxelösund och ytterligare en bunt platser.

Det känns som Gyllene Tider satt sommaren i rullning på allvar.

Per Bjurman