Svenska regnkläder tar världen med storm

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 3 | Foto: Kasper Nowakowski
Form före funktion Stutterheim Raincoats växte fram ur Alexander Stutterheims önskan om att göra en snygg, men funktionell, regnrock. Själv värdesätter han dock form högre. "Ska ett plagg ha en funktion ska det vara jävligt bra. Då kompromissar jag inte. Gör jag gummistövlar, ska det vara de bästa någonsin. Men jag skulle inte sätta på mig ett fult plagg bara för att det är funktionellt."

Från Syverkets maskiner i Borås till världsstjärnans axlar.

Alexander Stutterheims hobbyprojekt har på två år blivit en modesensation i Tokyo, Berlin och USA.

– Men jag blir lika glad när Elisabeth, 68, berättar att hon använder min regnrock för att plocka blåbär, säger Alexander.

Alexander Stutterheim kunde knappt tro sina ögon. Han nöp till med fingrarna på sin mobilskärm för att zooma in bilden. Det kanske bara var ett specialsytt plagg, inte kunde det väl vara hans kläder?

Men i nederkant på den svarta regnrocken satt hans efternamn inbränt med stora bokstäver; "STUTTERHEIM".

"Overkligt" är ordet han väljer att beskriva sina känslor med. På bilden försöker ett av världens mest bevakade par ducka för paparazzi-kamerornas blixtar; en höggravid Kim Kardashian i en åtsittande röd klänning och hennes pojkvän Kanye West, ledigt insvept i Alexanders regnrock [se bilderna här].

– Han såg väldigt cool ut i den, berättar Alexander. Efteråt hittade jag fler bilder och till och med ett klipp som en av fotograferna hade filmat. Då tänkte jag, "åh herre gud, nu kommer det att smälla till i mailboxen". Men det funkar inte riktigt så.

Alexander verkar dock inte oroad över att storordern uteblev just denna dag. Hans handgjorda regnkläder har blivit ett eftertraktat plagg i New York och Berlin. Och nu verkar Tokyo vara på tur.

– Det är så klart bra för varumärket. Men jag tycker – och det är inget jag bara säger – att det är lika kul när två pensionärer använder mina regnrockar för att plocka svamp och blåbär i Kolmårdsskogen. Jag vill göra en demokratisk rock som alla känner att de vill ha på sig.

En snygg regnrock

Stutterheim Raincoats började som ett hobbyprojekt för två år sedan. Då var Alexander copywriter, på väg till ett möte en regnig arbetsdag. Till sin stora förvåning upptäckte den ändå klädintresserade Alexander att han saknade en bra regnrock.

– Jag hade bara en illasittande prasslig goretexjacka och trasiga paraplyer. Och ute på stan var det samma sak. Folk lyfte tidningar över huvudet och hoppade från port till port för att undvika regnet.

Någon tid senare hittade han sin morfars gamla fiskerock ute vid familjens hus i Stockholms skärgård. Den var gammal – från 60-talet – luktade fisk och mögel. Ändå var det regnplagget han hade letat efter.

– Enkel form, ett rufft material. Men den var lite för stor. Så jag tänkte att jag köper en liknande när jag kommer hem.

Väl hemma gick han dock bet. Varken specialiserade fiskebutiker, jaktaffärer, varuhus eller klädaffärer hade vad han sökte. När han stämde av med vänner och bekanta fick han samma svar; ingen hade en snygg regnjacka som var mer än bara ett skydd mot vädrets makter.

Den pysslige Alexander bestämde sig därför att ta saken i egna händer.

– Jag gav mig själv ett hobbyprojekt. Hade jag kunnat måla hade jag gjort tavlor. Hade mitt skrivande varit bättre hade jag kanske skrivit en bok. Men det fick bli en snygg regnjacka istället.

Med ljus och lykta började han finkamma Sverige på rätt material, knappar och snoddar. Från början var det tänkt att plagget skulle heta "Inferno", efter boken som beskriver Strindbergs kamp mot sina demoner. Namnet var taget, så det fick bli hans egna efternamn. Och eftersom det nu var han som personligen var namne med jackan var han nitisk med alla detaljer.

Tillsammans med en mönsterkonstruktör skar han upp en prototyp av en blåvitrandig vaxduk som han bar runt hemma. Nu var det dags att hitta någon som kunde tillverka plagget. Vem han än frågade var svaret det samma; "du måste till Kina. Det finns ingen kvar som kan göra det här i Sverige". Hans kontrollbehov hindrade honom att lägga produktionen på andra sidan jorden.

– Jag googlade "syfabrik" och "Sverige", fortsätter han. Fick en träff, Syverket i Borås. Så jag åkte dit med vaxdukrocken och berättade vad jag ville göra. Visade knapparna och tyget. Vi lade till foder och de skulle sy upp hundra stycken rockar åt mig.

Efter det kände sig Alexander färdig med projektet. Hans regnrockar syddes en efter en upp i Borås och när de var färdiga skulle han sälja dem till sina vänner.

Men, Twitter- och Facebookaktive, Alexander hade underskattat intresset. Han skickade ut meddelande när de 100-första plaggen anlänt, och tänkte inte så mycket mer på det. När det senare ringde på dörrklockan fick han en chock. En kö ringlade sig från hans ytterdörr, ner för trappan och ut på gatan.

– Några var kompisar, men de allra flesta främlingar. Jag sålde slut på alla rockar, på bara några timmar. Till ett alldeles för lågt pris, lärde jag mig senare.

Svensk melankoli

Till en början sköttes Stutterheim Raincoats ur Alexanders hem. Men bostadsrättsföreningen fick nog av mystiska människor i svarta rockar som pendlade ut och in ur lägenheten.

I dag ligger kontoret vid foten av Vita Bergs-parken, i K-märkta röda småhus. En solig majdag, ute på innergården bland de röda arbetsbodarna, är "melankoli" det sista ord man tänker på. Ändå har det varit Stutterheims ledord, nästan från början.

– Parallellt med produktionen av själva rockarna funderade jag på vad företaget skulle stå för, förklarar Alexander. Jag ville att de skulle berätta något mer. Då kom jag att tänka på min morfar som kunde bli rätt deppig när det regnade. Och han skulle alltid ut och fiska när vädret var som värst. Ibland var jag livrädd att han inte skulle komma tillbaka. Men när det var fint väder blommade han upp, som många andra svenskar. Han brukade säga; "för att uppskatta smaken av honung måste man ibland dricka vinäger". Så jag började leka med ordet melankoli och kom på mottot "Swedish melancholy at it's driest".

Stutterheims svenska melankoli börjar få ett ordentligt fotfäste. Förutom den egna affären ”Regn” i Stockholm börjar plaggen synas i allt fler svenska butiker. Allra störst framgångar röner dock företaget utomlands. Stutterheim finns representerat på lyxbutikerna VOO i Berlin och Barney's i New York. Snart även i Tokyo.

Dels är det regnrockarnas förtjänst – en enkel och sparsmakad modell som inte funnits där tidigare. Ett typiskt svenskt plagg.

– Det är ingen klyscha tycker jag. Vi svenskar är så. Inte nödvändigtvis monokroma. Men vi gör ofta enkla och avskalade saker – och vi gör det bra.

Alexander påpekar dock att andra svenska varumärken redan har sonderat terrängen inför en ny svensk modevår.

– De finns en vurm för det svenska, fortsätter Alexander. Jag hade besök av ett femtontal amerikanska modejournalister som var på inspirationsresa i Stockholm. Själv känner man sig stressad, tycker mycket är skit i det här landet. Men de var helt knockade; såg Sverige som paradiset.

Kanske spelar det faktum att Stutterheim-rockarna utomlands ses som mer än bara funktionella plagg en roll i att varumärket växer. Man är beredd att betala lite mer för att klä sig i svenskt vemod.

– De hundra första kostade 1500, bara lite mer än vad jag betalade för att tillverka dem. Ett hederligt pris, tyckte jag. När butiker började ta in dem hoppade priset upp till 3900 över en natt, de har ju ett pålägg på allt. "Nu är det kört", tänkte jag. Men de sålde ändå. Först då förstod jag att folk gillar handgjort och småskaligt. Kläder med en historia bakom. Och hur dyrt det egentligen är.

Är det största dragplåstret att de är handgjorda?

– Nja, inte bara. Folk gillar den när de ser den. Jag har arbetat mycket med passformen för att den ska se snygg ut så folk har börjat använda den även när det inte regnar. Och då är 3 900 plötsligt inte lika mycket pengar. Fortfarande en slant, men använder man den även som höst och vårrock är det inte lika förskräckligt dyrt längre. Jag har sett bilder där kunder har den på sig i Central Park, under gassande sol. Den har blivit ett modeplagg och det var inget jag hade tänkt mig när jag gjorde den.

Den ofrivillige företagaren

Alexander är inte odelat positiv. Framgångarna till trots har det varit två tuffa år. Först i år verkar Stutterheim Raincoats hamna på plus.

– Bara för att man har en egen butik och ens kläder syns i media och på kändisar, tror många att man är stenrik. I själva verkat har jag pantsatt halva mitt liv och flyttat till en mindre lägenhet för att kunna hålla på med det här. Jag vet inga som arbetar så mycket som småföretagare. Jag och min personal har risiga löner och vi arbetar nästan dygnet runt.

Alexander ger sig själv en del av skulden för växtvärken. Stutterheim växte fram ur ett hobbyprojekt. Marknadsföring, kassalikviditet, löner var inget han tänkte på när han spatserade runt i sitt kök med den blå-vit randiga vaxduksrocken. Allt det organisatoriska runt omkring har han tvingats ta på volley.

Idag är Stutterheim rustade för tillväxt. En budget har tagits fram och logistiken finns på plats om större ordrar skulle trilla in. Företaget har en styrelse där bland annat Happy Socksgrundaren Mikael Söderlindh sitter med, som ordförande.

Stutterheim har blivit större än bara regnrockar – i dag har de gummistövlar, raggsockor, paraplyer, ponchos. Ett internationellt modeföretag inom regn.

Och Alexander, som gjorde det mesta själv innan, kan koncentrera sig på det ha tycker är roligast; att utveckla nya produkter med samma hobbypassion han hade för två år sedan.

Hur gör man för att behålla passionen i ett hobbyprojekt och samtidigt göra det till ett företag?

– Styrelsen låter mig gå loss kreativt. Jag tänkte att vi kunde göra en kondom, "Protected By Stutterheim", vilket vi gjorde. Och jag tänkte att vi kunde kora årets melankoliker, som blev Bodil Malmsteen. Hon fick ett diplom och jag var hemma hos henne tillsammans med en trumpetare som spelade Chet Baker. Företaget är superallvarligt, men jag försöker att skjuta till lite svart humor och utveckla nya idéer. Annars skulle jag nog vissna.

Du sa att det varit två tuffa år. Har det varit mödan värt?

– Absolut, det måste jag säga. Jag kan inte tänka mig att göra något annat och på så vis känner jag mig ofattig. Jag är dock mentalt förberedd på allt, även att det skulle gå i stöpet i morgon. Men i dag skulle jag tycka det är väldigt synd. Det är lika tufft som kul att vara företagare.

Tipsa oss:

Här du en verksamhet du vill berätta om? Maila oss!

Kasper Nowakowski

Publicerad: