Peter Kadhammar: Ingen politiker kan beröra som Obama

NYHETER

Peter Kadhammar om presidentens segertal

1 av 2 | Foto: Barack Obama med sin familj.

Chicago. När Obama kom ut på scenen strax efter halv ett på natten möttes han av ett öronbedövande jubel. Vid sin sida hade han sin fru Michelle och döttrarna Sasha och Malia. Han stod en stund och såg på folkhavet nedanför scenen, som om han ville ta in ögonblicket för att alltid minnas, eller som om han ännu ville övertyga sig om att det var sant.

Han applåderade publiken.

Han sa:

– Ni lyfte mig, och jag kommer alltid att vara tacksam.

Han sa:

– Vi är en amerikansk familj.

"Bästa fortfarande framför oss”

Han talade lugnare och mer eftertänksamt än han gjort någon gång under en lång och hård valkampanj. Han var en man som inte bara hade besegrat en oväntat svår och tuff motståndare, Obama var i segerns ögonblick en man som också hade segrat över sig själv.

Han är en svart man som kom från små förhållanden och arbetade sig upp. Men han är också en man som många vittnar om ibland saknar ödmjukhet. Han är en intelligensaristokrat, egentligen lite för fin för politikens vardag, som är att förhandla, kohandla och sälja sig själv.

Under valkampanjen kallade han Romney för en "skicklig försäljare", och det var inte menat som beröm. Det var detta von oben-perspektiv som slog igenom i den första debatten med Romney, den som Obama förlorade så katastrofalt, vilket kunde ha kostat honom jobbet.

Han talar fortfarande när jag skriver detta. Han säger:

– I natt, i detta val, kämpade vi oss tillbaka. Det bästa är fortfarande framför oss.

Publiken jublar.

– Jag har lyssnat på er och ni har gjort mig till en bättre president.

Hånad för sin hudfärg

Kanske tänker Obama på sin egen väg tillbaka. Han var inte stark på Demokraternas konvent i North Carolina i september. Mästertalaren var blekare än sin vicepresident, han var blekare än förre presidenten Clinton och flera andra.

Men under valkampanjen hände något. När jag såg honom i Las Vegas förra veckan var han bra. Morgonen efter, i Hilliard i Ohio, var han mästerlig: en talare som hade publiken i sin hand och som kunde beröra, röra, entusiasmera och locka fram tårar, glädje, skratt, viljekraft.

Ingen annan modern politiker kan beröra som Barack Obama.

Det är egentligen märkligt. Före detta medarbetare säger att han egentligen inte trivs bland folk. Han är hellre hemma hos familjen är bygger nätverk i Washington.

Det är som om Bill Gates inte skulle gilla datorer, säger en före detta medarebare i New York Times.

Men Obama har något annat: Han är ... äkta. Han ger genom bara sin personlighet – hopp. Det var det jag såg när jag i går morse besökte vallokalen i slumområdet Altgeld, där han började sin karriär som politiker på 1980-talet. De svarta som röstade där var uppsluppna och samtidigt bestämda. En man sa att detta val var viktigare än det 2008.

Ty Obama har blivit så förtalad, så hånad, så misstänkliggjord under sina första fyra år som president. Och för vad? För att han är svart, sa mannen jag talade med.

Obama – den amerikanska drömmen

– Ni kan klara det! Här i Amerika! ropar Obama bakom mig nu när jag skriver.

Och han, inte Mitt Romney, är den amerikanska drömmen. Det var det han var för mannen i slummen i går morse.

– Tack Amerika! ropar Obama.

Han är hes. Talet är slut. Salen jublar, jublar, viftar med flaggor.

En lång, svår kampanj är över.

ARTIKELN HANDLAR OM