Därför smittas människor av gnagare

Marielle Theander Olsson/TT

Publicerad 2022-12-17

Infektioner som sprids från djur är ett växande hot mot människors hälsa. I en ny studie har forskare kartlagt riskfaktorer för att vi ska smittas av sjukdomar från gnagare.

– Det bästa skyddet verkar vara att vi slutar förstöra livsmiljöer, säger Frauke Ecke, projektledare och lektor vid SLU.

Över 60 procent av de infektionssjukdomar som drabbar människor är så kallade zoonoser, som sprids från djur till människa. Av dessa härstammar mer än 70 procent från vilda djur – oftast från gnagare.

Att gnagare blir könsmogna tidigt, får många kullar per år och många ungar per kull har gjort dem till viktiga värddjur för smittämnen. Sjukdomar som pest, tyfus, borrelios och harpest har plågat människan under århundraden.

Forskare vid bland annat Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Helsingfors universitet har undersökt varför människor insjuknar i gnagarburna sjukdomar. Slutsatsen är att det handlar om en kombination av naturliga och mänskligt skapade faktorer.

Jakt en riskfaktor

Av de naturliga faktorerna är den viktigaste att antalet gnagare varierar stort mellan olika år. Risken ökar under år med många gnagare eftersom de då söker sig inomhus, enligt Frauke Ecke, projektledare och professor vid Helsingfors universitet och lektor vid SLU.

Studien visar också att arter av gnagare som människor jagar för päls eller kött ofta är värddjur för smitta, något som är ett mindre problem i Sverige än i vissa andra länder. Man riskerar att smittas när man flår djuret eller tillreder köttet.

– I Nordamerika, Sydamerika, Asien och Afrika är det betydligt vanligare med jakt på gnagare, till exempel murmeldjur. Det finns också ganska stora arter av ekorrar som är populära att jaga och kan sprida olika sjukdomar.

Förstörda livsmiljöer

En ytterligare riskfaktor är att människan förstör gnagarnas livsmiljöer. Nedhuggna skogar, torrlagda våtmarker och gräsmark som omvandlas till åkermark gör att gnagare söker sig närmare vår bebyggelse, där de kan få skydd mot rovdjur, hitta föda och föröka sig, förklarar Frauke Ecke.

– De arter som är specialiserade på sådana naturmiljöer är oftast de som inte bär på någon smitta och de försvinner oftast i samband med miljöförstöring. De arter som klarar sig kallar vi för generalister, de kan klara sig i många olika miljöer.

Enligt forskarna gäller resultaten både för olika typer av smittämnen som virus, bakterier, svampar och parasiter samt olika spridningssätt, till exempel genom direktkontakt mellan människa och gnagare eller smitta via fästingar eller myggor.

– Vi var överraskade över hur samstämmiga resultaten var globalt. Det har antagligen att göra med generalisterna och deras förmåga att anpassa sig till många olika miljöer, som verkar vara gemensamt för gnagararter över hela världen.

Hög smittorisk i Sverige

Forskarna har också identifierat regioner där smittorisken är hög. Dit hör Sverige och de nordiska länderna, trots att gnagarsamhällena här är relativt artfattiga.

– Men de arter som finns här bär ofta på smitta, så om man träffar på en gnagare i Sverige är det stor risk att just den gnagaren bär på ett smittämne.

Ett exempel är skogssorken, Sveriges och Europas vanligaste däggdjur, som kan sprida sorkfeber. Sjukdomen brukar ge feber, huvudvärk och ont i kroppen. Viruset sprids med urin eller avföring, framför allt i direktkontakt eller om man andas in damm där sorkar har varit.

Globalt hälsohot

Risken att en ny zoonotisk sjukdom skulle uppstå här i Sverige är mycket låg enligt Statens veterinärmedicinska anstalt. Mer troligt är att smitta förs in från något annat land.

Globalt sett ökar hotet mot människor från zoonotiska sjukdomar, konstaterar studien. Hur viktig kunskapen om djurspridda smittor är har aktualiserats med covid-19-pandemin.

– Det bästa skyddet verkar vara att vi slutar förstöra livsmiljöer. Det verkar bli tydligare och tydligare att miljöförstöring är en av de viktigaste orsakerna till att risken ökar att infekteras av ett djurspritt smittämne.