Nyfattiga köar – för en soppskål

avPeter Kadhammar

Kyrkan är sista hoppet för medelklassen i Aten

1 av 4 | Foto: URBAN ANDERSSON
”DU HAR REDAN FÅTT MAT” Det lilla hålet i staketet ger möjlighet för vissa av barnen som redan fått mat att försöka smita in igen. Gång på gång tvingas Vasilis fösa bort dem. Snart är de tillbaka igen. ”Det blir inte mer i dag”, säger Vasilis.

Fallet kommer gradvis:

Vasilis märker att konkurrenterna börjar bjuda under honom. De arbetar för nästan ingenting. Även Vasilis sänker sina priser, och börjar fuska med inbetalningen av skatt och sociala avgifter.

Så kommer en dag då han måste stänga speditionsfirman. Ännu är han inte på botten. Hans fru, uppsagd från en guldsmedsaffär, har fortfarande ersättning från A-kassan. Det finns tid att hitta ett nytt jobb.
 

Så kommer dagen då ersättningen upphör och Vasilis och hans fru har ännu inte funnit någon försörjning.

De tar ett lån på banken för att hålla sig flytande. Men de hittar inget jobb.

Nu står Vasilis utanför en kyrka i centrala Aten. Han hjälper till med utspisningen av de hemlösa, knarkarna, de illegala immigranterna, fyllona och dårarna. Vasilis kan säga sig att detta är ett arbete: Lönen är två mål mat som han kan ta med sig hem till hustrun.

Hur länge räcker det arbetet?

Han vet inte. Men han vet att de som kommer hit för att få ett mål mat ­inte längre är de vanliga utslagna. Plötsligt stod här människor ur hans egen samhällsklass, de som alltid har försörjt sig själva eller som haft pensioner som det gått att leva på.

Som den gamla damen som sträcker sina magra händer efter plastförpackningen med bönsoppan. Sedan två veckor kommer hon hit, ty pensionen räcker inte, men hon ­säger inget till sin man. Han ska inte veta var brödet och soppan kommer ifrån.
 

De hungriga står i skuggan längs kyrkväggen, kropp mot kropp, en kompakt mur av kött och svett i den 35-gradiga hettan. De första anländer strax efter 14. Klockan 15 öppnar bespisningen. Ju längre tiden lider, desto oroligare blir den kompakta människomassan, desto högre stiger rösterna.

Lastpallar på högkant sammanbundna med rep tjänar som staket som håller människomassan i ordning. I går serverades makaroner med köttfärs och då utbröt slagsmål, för många ville ha en portion till.

Den storvuxne Vasilis går längs ­staketet och pratar vänligt. Han ­hjälper en man med kryckor, en kvinna med barn ...

Nu börjar serveringen, den är snabb och effektiv och – hallå där!

Vasilis går fram till en flicka som försöker smita in igenom ett hål i staketet. Milt föser han henne ­tillbaka.

– Du har redan fått mat.

Efter en stund gör hon ett försök till och Vasilis föser bort henne en gång till. Han skakar på huvudet och ­hytter med fingret åt henne.

– Inte en gång till.
 

Soppkökets hierarki består i att de som delar ut maten ännu kan se sig som medlemmar av det arbetande samhället medan de som står i kön har halkat ner – ut.

Vasilis inser att gränsen mellan honom och dem är tunnare än det rangliga staketet av lastpallar. ­Liksom de lever han på matpaket. Det är det enda han äter. Han bor med sin fru – ”tack och lov har vi ­inte barn” – i ett hus som är betalt. Men han har inte haft råd att betala fastighetsskatten i tid och skulden till försäkringskassan och skatte­verket är nu uppe i 27 000 euro.

Banklånet han tog är med ränta på ränta uppe i 48 000. Strömmen till huset är sedan länge avstängd.

Vasilis försöker leva på tio euro i veckan. Han behöver fyra euro till bensin till sin moped och så röker han tio cigaretter per dag.

– Det värsta är maktlösheten. Jag känner hur jag tappar lusten, jag vill inte gå ut längre, jag bara sitter. Jag försöker kämpa emot passiviteten, säger han.

Kyrkan delar ut 1 500 portioner per dag, det kommunala härbärget och soppköket i huset bredvid delar ut 1 300 per dag.

Där försöker man ännu skydda medelklassfamiljerna.

Män och kvinnor som fram till för något år sedan var egna företagare, anställda med viktiga uppgifter, ­kanske rent av akademiker, ska inte behöva trängas med knarkarna och dårarna: Man kör hem matlådor till 400 familjer.

Det är nytt. Det är så mycket som är nytt. Vem kunde för ett år sedan tro att välmående människor ur medelklassen skulle falla så djupt att de arbetar för ett mål mat om dagen? Det är väl sådant som sker i Afrika? Inte i EU?
 

Vasilis går fram till flickan som för tredje gången försöker smita ­genom hålet i staketet.

– Det blir inte mer i dag.