”Nils var medveten om riskerna”

Av: Kerstin Nilsson

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 7 | Foto: Privat
Nils Horner med sin syster Ingrid och mamma Jean.

På tisdagsmorgonen fick Ingrid Horner, 55, beskedet hon fruktat men ändå inte kunnat förbereda sig inför.

Hennes bror var död, skjuten i Kabul, Afghanistan.

– Nils var medveten om riskerna och försökte skydda sig så gott han kunde, säger hon.

Det är en av de värsta dagarna i Sveriges Radios historia.

Och för familjen Horner.

Hemma i stadsdelen Brämhult i Borås fick Nils Horners närmaste, hans mamma, Jean Horner, 92, och hans storasyster Ingrid med familj, det tragiska beskedet.

– Jag är helt förstenad. Jag kan inte riktigt förstå det, säger Ingrid Horner.

Gjorde tidning som 10-åring

Sedan 2001 arbetade hennes bror som utrikeskorrespondent för Sveriges Radio. Han bevakade framför allt Asien och Mellanöstern.

I Kabul, dit han anlände så sent som häromdagen, hade han varit många gånger.

Med sitt aldrig sviktande engagemang och sin närvaro i världens oroshärdar var Nils Horner en mycket uppskattad radioröst.

Att han ville bli journalist – eller kanske diplomat – visste han redan som liten kille hemma i Borås.

– När han var tio år gjorde han en tidning som han sålde till föräldrar och grannar, säger Ingrid Horner.

– Sedan pryade han på Västgöta-Demokraten och jobbade extra på Borås Tidning.

Redan tidigt bar det av från Borås – ut i världen.

Det var nyfikenheten som drev honom.

På 90-talet, innan han blev anställd på Sveriges Radio, jobbade Nils Horner som frilansjournalist. Först i London, sen i New York.

Ofta på resande fot

För tio år sedan utvandrade han från Sverige.

Nils Horner hade sin bas i Hongkong, för att snabbt kunna ta sig ut i den del av världen som var hans bevakningsområde: hela Asien, med 49 stater, från Afghanistan till Östtimor.

Häromdagen berättade han i ett mejl till sin syster att han skaffat en ny övernattningslägenhet med balkong i Hongkong, något han var glad över.

– Han var sällan där, men han skrev att han tyckte det skulle vara kul om jag kom dit och satte lite blommor, som kunde klara sig själva när han var ute och reste, säger Ingrid Horner.

Nils Horner hade inga egna barn eller familj.

– Han var för mycket på resande fot, säger Ingrid Horner.

I händelsernas centrum

Men till jul och andra högtider hälsade han på hemma i Sverige. Senast var i julas. Då hann han umgås ordentligt både med sin mamma och sin syster med familj.

– Han var här en hel vecka och det var ovanligt länge, säger Ingrid Horner.

– Vi brukade skoja om hur länge han skulle stanna, om det var 48, 24 eller 72 timmar.

Hon beskriver sin bror som lugn, omtänksam och rolig. Han var lågmäld, inte de stora ordens eller åthävornas man.

I sitt arbete på Sveriges Radio har Nils Horner ofta befunnit sig i världshändelsernas centrum.

Han var i Afghanistan 2001 när talibanerna föll, han var i Bagdad under USA:s intåg 2003, och på plats efter tsunamin i sydöstra Asien 2004 och Fukushima-olyckan i Japan 2011.

För bara en dryg månad sedan hamnade han mitt i en skottlossning utanför ett köpcentrum i Bangkok, när han var där och rapporterade inför valet dagen därpå.

En kvinna som stod ­bara en meter från honom skottskadades i bröstet.

Några år tidigare, i Burma, fick han fly för sitt liv. Den gången dog en japansk journalist.

”Ville prata med vanliga människor

Att hans arbete var riskfyllt var både Nils Horner och hans närmaste väl medvetna om.

– Han fick gå utbildning genom Sveriges Radio och försökte skydda sig så gott han kunde, i samråd med sin arbetsgivare, säger Ingrid Horner.

Samtidigt var han ambitiös och ville inte bara nöja sig med att prata med ledare och talesmän för olika grupperingar i de länder och oroshärdar han bevakade.

– Han ville prata med vanliga människor, komma närmare deras liv, säger Ingrid Horner.

– Han ville inte heller gärna bo på de hotell där journalisterna brukade bo eller delta i aktiviteter, han ville se och rapportera om något annat.

För mamma Jean blev oron hemma lite lättare när hon ibland kunde höra sin sons röst i radion.

Rösten som var lite hes, men alltid djupt engagerad och medkännande.

Nu har den rösten tystnat.

Publicerad: