”Jag förlåter dem aldrig”

avBritt Peruzzi

NYHETER

Andreas, 32, blev mobbad genom hela grundskolan

Foto: MITT I LIVET – 20 år efter mobbningen Andreas Brunnström har fått distans till skolåren men kämpar fortfarande med att bli accepterad med sitt dolda handikapp, Aspergers syndrom. ”Tänk vilken förmån om de drabbade kunde få diagnos redan i första klass, så att de fick hjälp hela vägen.” Andreas fick börja i särskola först som tonåring, men det förändrade hela hans liv. ”Där fick jag vara mig själv.”

Ensam, med en lyktstolpe som enda sällskap.

Så minns Andreas Brunnström nio års mobbning.

Känslan från skolgårdens ena hörn lever kvar, fast det gått 20 år.

– Jag kommer aldrig att förlåta. Varför skulle jag? Ingen har ens bett om ursäkt.

En lyktstolpe. Det var sjuårige Andreas enda sällskap på rasterna, varje vecka, hela året i första klass.

Läs- och skrivsvårigheterna stämplades som laster och hans intressen – frimärken och dansbandsmusik – ansågs pinsamma.

Sedan följde år efter år av utanförskap, outhärdliga skolveckor med bortvända blickar och glåpord.

– Tänk att varje morgon undra vem ska mobba mig i dag, och på vilken rast, säger han när vi ses på ett av Stockholms trendkaféer.

Nu är han en vuxen 32-årig man som kan resonera kring utanförskapet. När Aftonbladet första gången skrev om Andreas i augusti 1993 var han 13 år och hade varit mobbad under hela sin skoltid – och halva sitt liv.

– Jag skulle så gärna vilja gå fram och leka med de andra på rasterna. Men jag vågar inte ens prata. Då kanske de börjar retas igen, sa han då.

Dansbandet grep in

Efter hans modiga berättelse kom plågoandarna av sig en stund och han fick en kompis, även om mobbningen fortsatte.

Dansbandet Höilands orkester hade läst om Andreas öde och bestämde sig för att ringa på familjens radhusdörr i Vällingby och bjuda honom på en helkväll med spelning och efterfest.

– Det gjorde mig modigare, säger han och förklarar att han lärde sig att hålla gråten inne när barnen skrattade åt honom.

– Lärarna gjorde inte ett skit. Förutom att de ville flytta mig till en skola för utvecklingsstörda.

20 år senare är Andreas sedan länge diagnosticerad med det dolda handikappet lätt asperger, med lätt damp och högfungerande autism.

– Jag är ingen mobbad kille längre. Jag har kommit långt, är pigg och glad och tar för mig.

Andreas berättar med stark röst att han accepterat sitt handikapp efter att ha vågat söka all hjälp som funnits, bland annat 11 år på Aspergers Center hos sin kurator Lillemor Franson.

– Men jag är fortfarande en ensamvarg. Det kan bero på diagnosen men också på min rädsla för att bli utsatt för fler elakheter, även av vuxna.

Fokus har legat på att växa:

Som barn växte han av att byta skola, till en klass med bara dyslektiker där han fick vara sig själv.

Som tonåring växte han av att berätta om sitt dolda handikapp – på runt 300 föreläsningar som han själv initierade.

– Vilka tack! Vilka applåder jag fick! Föräldrar kom fram och sa ”nu förstår vi vår son eller dotter!”.

Och som vuxen har han vuxit av att ha eget boende.

– Livet är ingen dans på rosor men folk måste få mer förståelse för oss med dolda handikapp.

Och för olikheter överlag, lägger han till.

– Jag vill hellre prata om mobbningen än om mitt handikapp. Att 45 000 barn känner sig mobbade. Och att det kryper ner i åldrarna och blir allt grövre – så onödigt.

Han har fått hjälp

Teet är urdrucket och ­Andreas gör sig redo att fotograferas på torget utanför. Folkvimlet som tidigare skulle ha gjort honom orolig är nu en naturlig kuliss. Han känner sig som en i gänget, tack vare professionell hjälp, familjen, sina stödpersoner och labradoren Ludde.

Innan vi reser oss säger han nyfiket:

– Nu på slutet kommer du säkert att fråga om min framtid!

Vad hoppas du för fram­tiden?

– Att få vara med och öppna ett hus där all hjälp i form av vård och omsorg ska utgå från handikapp, vara samlad på en plats som en fast punkt för drabbade och anhöriga. Tio våningar, öppet 7–23, för alla, från liten kille till 102 år!

Så är det att ha asperger

Andreas beskriver hur han upplever sitt dolda handikapp: asperger.

Försenad mognad

– Min högsta önskan i tonåren var att komma i puberteten samtidigt och tillsammans med mina jämnåriga skolkamrater. Jag längtade efter förändringen i rösten, men det hände ingenting.

Missförstånd

– Frågan ”Kan du stänga fönstret?” uppfattar jag ordagrant. Ja, självfallet kan jag stänga fönstret men jag gör det inte om ingen ber mig om det. Och varför gråter man på både bröllop och begravningar?

Beslutsångest

– Ge mig inga val! Ber man mig köpa gröna eller röda äpplen skulle jag kunna bli kvar i butiken tills de stänger. Men jag är smart – jag har lärt mig att välja de billigaste!

Vänskap

– Jag behöver kompisar. Men hur behåller man dem? Hur gamla kan de vara? Och ska jag begränsa mig till personer med samma handikapp? Aspergerpersoner kan lätt uppfattas som för mycket på.

Kärlek

– Alla tankar om kärlek, om att bli ihop, har kommit nu när jag är 32. Jag hann fylla 27 innan jag upptäckte kärleken. Kärlek för mig är som att ha feber – fast i magen.

Kampen för förståelse

– Kunskapen om asperger är på bottennivå, vi med dolda handikapp får kämpa hårt. Många barn tvingas lida i ”vanliga” klasser.

45 000 svenska barn blir mobbade

 Enligt Skolverket upplever 45 000 svenska barn att de kränks i skolan.

 Sedan 1 juli 2011 kräver skollagen anmälningsplikt av rektor eller skolans huvudman om signaler finns att ett barn upplever sig kränkt.

 Under 2011 fick Skolinspektionen in 2 651 anmälningar om upplevda missförhållanden (17 procent fler än 2010).

 Mer än varannan anmälan handlar om mobbning, en tredjedel om elever som kränkts av personalen.

 Mest ökar anmälningarna om skolornas bristande stöd till utsatta elever. (747 anmälningar, 22 procent fler än 2010).

 Skolinspektionen och barn- och elevombudet)fattade förra året 2 455 beslut (20 procent fler än 2010). I 31 procent av ärendena kristiserades skolorna och 54 ärenden ledde till skadeståndskrav.

ARTIKELN HANDLAR OM