Kaparnas liv i USA

Publicerad:

NYHETER

Utdrag ur boken "Dagen då terrorn förändrade världen" av Wolfgang Hansson

Kapitel 3: Kaparnas liv i USA

Nawaf al Hazmi och Khalid al Midhar har inga som helst problem att bli insläppta i USA när de landar i Los Angeles den 15 januari 2000. De är bara två av tiotusentals andra resenärer som varje år anländer från Mellanöstern.

De är dessutom saudiarabiska medborgare, ett land som USA generellt betraktar som en av sina allierade i Arabvärlden.

Båda har skaffat sina turistvisum åtta månader tidigare på det amerikanska konsulatet i Jeddah i Saudiarabien.

Ingen på konsulatet funderade över att bådas pass var nästan helt nya.

Ingen där visste att de hade alldeles särskilda skäl till att skaffa nya resedokument och därmed sudda ut sin historia. De båda barndomsvännerna deltog 1995 på muslimernas sida i kriget i Bosnien. Då var de bara 20 år.

Mindre än ett år efter att de kom till Bosnien tog kriget slut. Hazmi och al-Midhar reste då istället till Afghanistan för att strida på talibanernas sida mot Norra Alliansen. Då fick de också kontakt med al-qaida.

Hazmi drog vidare till Tjetjenien och slogs mot ryssarna någon gång kring 1998. Midhar sa också till sin familj att han tänkte resa till Tjetjenien men det är osäkert om den resan verkligen blev av.

När båda återvände till sitt hemland Saudiarabien insåg de snabbt att de kunde glömma visum till USA om de inte bytte till nya pass.

Ungefär samtidigt valdes de personligen ut av Usama bin Ladin för att delta i en självmordsoperation mot USA. Bin Ladin hade träffat båda och ansåg att de trots sin ringa ålder hade gedigen erfarenhet av jihad, heligt krig.

Vissa uppgifter gör gällande att de var så ivriga att delta i en USA-attack att de fixade visum på egen hand redan innan de fick frågan av bin Ladin.

Inte heller ringde det några varningsklockor hos passkontrollanterna vid Los Angeles flygplats att de två rest via Malaysia och Thailand.

I Malaysia hade de deltagit i al-Qaidas "årsmöte". De blev i hemlighet fotograferade av den malaysiska säkerhetstjänsten som diskret bevakade al-Qaidas mötet på CIA:s begäran. Även den saudiska underrättelsetjänsten hävdar att man hade Hazmi och al-Midhar under viss uppsikt eftersom man misstänkte att de var inblandade i vapensmuggling till Saudiarabien. Saudierna påstår att dessa uppgifter skickats vidare till CIA som dock förnekar all kännedom.

Så när Hazmi och al-Midhar står vid passkontrollen i LA får de snabbt sina stämplar i passen och reser direkt vidare till San Diego.

Inte heller tre av de framtida kaparpiloterna Muhammed Atta, Marwan al-Shehi och Ziad Jarrah hade minsta problem att ta sig in i USA.

Marwan al-Shehi flög i slutet av maj 2000 till New York från Bryssel. Bara tre dagar senare anlände Muhammed Atta på ett flyg från Prag. Båda två undvek att flyga från sin hemstad Hamburg. Atta tog en buss från Hamburg till Prag. Jarrah anlände i slutet av juni. Alla tre på turistvisum.

Den fjärde piloten, Hani Hanjour var den som kom sist. Den 8 december landade han i San Diego. Men det var inte första gången han var i USA. Redan 1991 bodde han en tid i Tucson, Arizona där han läste engelska vid University of Arizona.

Han kom tillbaka igen 1997 för att utbilda sig till pilot vid en flygskola i Arizona. Hanjour hade sökt till pilotutbildning i hemlandet Saudiarabien men fått nobben.

Hanjour fick i april 1999 licens för att flyga trafikflygplan av den amerikanska motsvarigheten till Luftfartsverket, FAA och återvände då till Saudiarabien.

Mönstret upprepas för de andra kaparna. De reser alla fullt legalt in i USA under sina egna namn. Ingen har några problem att komma in. Ingen förutom den 20:e kaparen Mohammed al-Khatani som nekas inresa av en misstänksam passkontrollant i Orlando, Florida. Fast ingen vet om det egentligen var han eller om al-Qaida ens planerade för just 20 flygkapare.

Här finns inget av Kalla krigets spionromantik när agenter sätts i land från ubåtar i skydd av mörkret och sedan lever gömda innan de slår till eller förses med falska identiteter och infiltrerar bakom fiendelinjen.

De 19 terroristerna utnyttjar skickligt det amerikanska samhällets öppenhet för att slå till mot supermakten.

Hjärnan bakom planen att ett antal av dem ska utbilda sig till piloter är Khalid Sheikh Mohammed. En kuwaitier under flera år utbildad i USA där han tog en ingenjörsexamen i North Carolina 1986.

Redan som 16-åring blev han medlem av muslimska brödrarskapet och sedermera aktiv i kampen mot Sovjets ockupation av Afghanistan. Han är brorson till Ramzi Yousef, hjärnan bakom attacken mot World Trade Center 1993 då en lastbil med sprängmedel detonerade i det underjordiska garaget under Tvillingtornen. Yousef avtjänar för detta ett livstidsstraff i amerikanskt fängelse.

Khalid Sheikh Mohammad greps av USA i Pakistan 2003 och fördes troligen till den amerikanska Bagrambasen i Afghanistan där han förhördes under tortyr. Khalid Sheikh Mohammed är en av de fångar som USA erkänner har utsatts för skendränkning under förhören. Han flyttades hösten 2006 till fånglägret Guantanamo där han fortfarande väntar på rättegång.

Mycket av vad som är känt om planeringen av terrorattackerna den 11 september kommer från förhören med Khaled Sheikh Mohammed, Ramzi Binalshib och andra gripna al-Qaida ledare som förhörts av CIA. Förhör som den Nationella kommissionen för 9/11, en oberoende utredning tillsatt av kongressen och president George W Bush, delvis fått ta del av.

Vad som är absolut sanning, lögn eller halvsanning är svårt att värdera. Något läsaren bör ha i åtanke. Men någon annan mer trovärdig information finns inte tillgänglig.

I Khaled Sheikh Mohammeds version är det han som går till Usama bin Ladin med en idé att kapa ett stort antal plan i USA och sedan använde dem som missiler mot olika mål.

Meningen med vanliga flygkapningar är normalt att tvinga fram frisläppandet av vissa fångar eller utkräva lösensumma. Den typen av aktion hade al-Qaida ingen större glädje av. Pengar hade man och folk också. Istället handlade det om att hitta ett sätt att döda så många människor som möjligt vid ett och samma tillfälle. Att sätta skräck i stöddiga USA. Skapa kaos och förvirring.

Mohammeds ursprungliga plan är storslagen i sin omfattning. Tio plan ska kapas varav nio ska detoneras mot olika mål på både öst- och västkusten. Planen inkluderade, förutom de mål som förstördes den 11 september, CIA:s och FBI:s högkvarter, kärnkraftverk och de högsta byggnaderna i delstaterna Kalifornien och Washington.

Mohammed skulle sedan själv landa det tionde planet någonstans i USA efter att först ha dödat alla manliga passagerare ombord. Han tänkte där kalla till en presskonferens där han skulle fördöma USA för deras stöd till Israel, Filippinerna och regimerna i Arabvärlden.

Detta skulle inte bara bli de mest spektakulära terrorattackerna i historien. Det skulle också bli en show med Khaled Sheik Mohammad i huvudrollen.

Usama bin Ladins inställning är till en början ljummen. Han tycker planen är för svår och omfattande för att lyckas. Han får dessutom från andra personer mängder av förslag på olika terrorattacker mot USA.

Men ett frö sås uppenbarligen i bin Ladins huvud.

I april 1999 kallar han Khaled Sheik Mohammad till ett möte i staden Kandahar i södra Afghanistan. Al-Qaida ledaren säger ja till grundidén att använda flygplan som missiler men vill att kuwaitiern ska utveckla den. Projektet får namnet "the planes operation", flygplansoperationen.

Båda inser att det krävs lång planering och förberedelsetid för att en så sofistikerad attack ska lyckas. Usama bin Ladin sätter personligen igång med att försöka hitta lämpliga personer för självmordsoperationen.

Två av de första han utser är Khalid al-Midhar och Nawaf al-Hamzi för deras långa erfarenhet som motståndskrigare.

När de två i januari 2000 landar i USA är deras uppdrag att utbilda sig till piloter som kan flyga stora jetplan. På flygplatsen träffar de Omar al-Bayoumi. Denne hävdar att mötet är slumpmässigt och att han bara vill hjälpa två muslimska bröder som är nya i väst. Han kör dem till San Diego, hjälper dem att hitta en lägenhet i närheten av hans egen, skriver på deras hyreskontrakt och ger dem 1 500 dollar som deposition till hyran.

Ingen av dem pratar mer än några ord engelska och de har stora svårigheter att anpassa sig till livet i väst.

Flyglektionerna går inte heller bra, bland annat på grund av språkförbistring.

Betydligt bättre går det för kompisgänget från Hamburg. Ziad Jarrah har redan före avresan skrivit in sig på en flygskola i Florida. Muhammed Atta och Marwan al-Shehi besöker olika flygskolor innan de skriver in sig på Huffman Aviation i Venice, Florida. Jarrah är i samma stad men vid en annan flygskola.

De tar sina lektioner i en liten byggnad precis intill start- och landningsbanan. I efterhand minns Rudi Deckers, chefen på flygskolan att Atta och al-Shehi uppträdde lite underligt. I motsats till de övriga flygstudenterna så umgicks de inte med andra.

Ingen av dem hade anmält sig i förväg vilket också var ovanligt. De bara dök upp i dörren en dag i juli 2000 och sa att det ville lära sig flyga.

De fick öva på en- och tvåmotoriga plan men de tillbringade hundratals timmar vid en flygsimulator till en Boeing 727. Redan i juli gör de sina första soloflygningar. I december får båda sin kommersiella pilotlicens. Samma månad börjar de träna i simulator på att hantera stora jetplan.

Flygskolan är inte billig. Alla i Hamburgcellen betalar kontant med pengar de fått från Ali Abdul Aziz Ali, en brorson till Khaled Sheik Mohammad, i Dubai. Fem gånger under sommaren och hösten sätter han in summor på mellan 5 000 och 70 000 dollar på Attas och al-Shehis amerikanska bankkonton. Totalt för han över 114 500 dollar.

Även Atta, al-Shehi och Jarrah har personligen valts ut av Usama bin Ladin för att delta i operationen.

Atta har flyttat från hemlandet Egypten i juli 1992 för att skaffa sig en utbildning i Tyskland. Han vill bli samhällsplanerare, arkitekt eller något liknande. Efter några år börjar han regelbundet be på Qudsmoskén i Hamburg. Omgivningen uppfattar honom som karismatisk och intelligent men intolerant. Han ger uttryck för starkt anti-amerikanska och anti-judiska åsikter. Han fördömer vad han kallar den globala judiska rörelsen i New York som enligt honom kontrollerar finansvärlden och medierna. Iraks ledare Saddam Hussein kallar han för en amerikansk nickedocka vars roll är att rättfärdiga en militär intervention i Mellanöstern.

I sin egen, trängre krets hymlar han inte med att han förespråkar jihad.

Atta träffar 1995 Ramzi Binalshibh för första gången. Han och den jemenitiske studenten har samma radikala inställning och blir snabbt goda vänner. Så småningom skaffar de en lägenhet tillsammans. I den bor också Marwan al-Shehi, en ung student från Förenade Arabemiraten.

Al-Shehi är ingen studiebegåvning men hans dras snabbt in i Attas och Binalshibs radikala krets. En vän på besök noterade att al-Shehi inte hade någon TV och levde väldigt spartanskt. Shehi svarade att han ville leva som profeten gjort.

Vid ett annat tillfälle undrade någon varför han och Atta aldrig skrattade. Shehi ska ha svarat:

– Hur kan du skratta när människor dör i Palestina?

Ziad Jarrah visar till en början inga böjelser för militant islam. I hemlandet Libanon var han känd för att ha koll på var Beiruts bästa diskotek och stränder fanns. På studentfesterna i den nordtyska staden Greifswald där han pluggar till tandläkare dricker han öl. Han har också en flickvän, Aysel Senguen, dotter till turkiska invandrare.

Tämligen abrupt byter han 1997 studieinriktning och flyttar till Hamburg. Han studerar nu till flygplansingenjör. Han börjar regelbundet besöka Qudsmoskén där han blir vän med framförallt Ramzi Binalshib.

En av dem som predikade vid moskén var Mohammad Haydar Zammar, en karismatisk imam som stridit i Afghanistan mot ryssarna och ivrigt förespråkade jihad. Vittnen hävdar att de hörde honom uppmana bland annat Binalshib att göra sin plikt och delta i jihad. Zammar ska ha uppmuntrat gruppen att åka till Afghanistan.

Atta och hans vänner blev med tiden allt hemlighetsfullare. De började tala på arabiska för att dölja innehållet i sin konversationer. De smidde planer på att resa till Tjetjenien för att delta i den muslimska utbrytarrepublikens krig mot ryssarna.

I sista stund ändrade de sig och for i slutet av 1999 till Afghanistan istället. Via talibanernas kontor i den pakistanska staden Quetta hamnade de så småningom i Kandahar och på al-Qaidas träningsläger.

När Usama bin Ladin fick klart för sig att de fyra talade flytande engelska och hade lång erfarenhet av att leva i väst insåg han genast deras potential för "flygplansoperationen" i USA.

Han erbjöd dem att delta och utsåg Muhammed Atta till gruppens ledare. De två hade flera möten på tu man hand där bin Ladin uppges ha informerat Atta om vilka byggnader i Washington och New York som var målet för attackerna. Al-Qaidaledaren ska då särskilt ha låtit förstå att han ville att Vita Huset skulle vara ett av de prioriterade målen.

Det kan tyckas lite märkligt att bin Ladin så snabbt och utan att tidigare ha träffat dem var beredd att ge Hamburggruppen en ledande roll i operationen. Förmodligen var det inte många av de araber som dök upp i al-Qaidas träningsläger som hade så hög utbildning och sådana språkkunskaper. Möjligen kan de också ha haft referenser med sig.

Kort tid efter att gruppen återvänt från Afghanistan rapporterade Atta och de övriga sina pass som stulna i syfte att utplåna spåren av sin resa. De började enligt omgivningen också uppträda och klä sig annorlunda.

Gruppen försökte distansera sig från de mest radikala islamisterna i Hamburg. Atta rakade av sig skägget och höll sig borta från extremistiska moskéer. Även Jarrah och al-Shehi rakade av sig skäggen.

Under våren skaffade alla visum till USA med sina nya pass.

Ramzi Binalshib nekades visum därför att han inte hade tillräcklig anknytning till Tyskland. Ambassaden fruktade att han tänkte hoppas av i USA och stanna kvar illegalt. Han reste då till Jemen för att söka visum men fick avslag där med samma motivering. Binalshib gjorde ett sista försök i Berlin men där noterades de två tidigare avslagen och han fick nej även den här gången.

Ställd inför motgången att han inte kunde delta tog Binalshib istället på sig rollen som koordinator mellan de tre i Hamburggruppen och Khaled Sheik Mohammad.

Inte nog med att de 19 kaparna alla lyckades ta sig in i USA legalt och sedan leva där i över ett år utan att bli avslöjade. Fler av dem reste dessutom mellan USA och Europa respektive Mellanöstern upprepade gånger.

Över jul och nyår flög Jarrah till Libanon där han besökte sina föräldrar. Han reste tillbaka till USA via Tyskland och hade då flickvännen Aysel Senguen med sig. Hon bodde med honom i Florida i tio dagar och följde vid minst ett tillfälle med honom på en provflygning.

Om Atta kände till eller hade godkänt att Jarrah kunde ta med sig Senguen till USA är oklart. De flesta av de övriga kaparna hade brutit kontakten med sina familjer. Därför framstår det som en smula underligt, inte minst av säkerhetsskäl, att al-Qaida skulle låta Jarrah umgås med flickvännen på det här sättet. En viss amatörmässighet i den annars så proffsiga planeringen.

I slutet av januari flög Jarrah ännu en gång till Beirut sedan hans far blivit sjuk. Han stannade i Libanon under flera veckor innan han på hemvägen besökte flickvännen i Tyskland under några dagar.

Atta reste till Tyskland i januari 2001 för att med Ramzi Binalshib diskutera hur terrorplanerna fortskred. Han bad Binalshib resa till Afghanistan och meddela Usama bin Ladin att de tre piloterna hade slutfört sin utbildning och att de nu väntade på vidare order.

Al-Shehi gjorde två separata resor till Marocko och Egypten. Oklart varför.

Resorna visar om inte annat att medlemmarna av Hamburgcellen kände sig väldigt säkra på att deras operation inte avslöjats eller att de själva på något sätt var misstänkta av den amerikanska underrättelsetjänsten.

Under sin vistelse i USA försöker de 19 självmordsbombarna att göra så lite väsen av sig som möjligt utan att för den skull gömma sig. Majoriteten av dem har öppnat bankkonton i USA och skaffar sig amerikanska körkort. De tar ut pengar och använder sina kreditkort trots att de vet att deras rörelser i efterhand går att spåra på det här viset.

Al-Qaida bryr sig inte om att hemlighålla vem som ligger bakom terrorattackerna. Tvärtom kan det bli en fjäder i hatten och bra reklam för att rekrytera nya anhängare.

Däremot gäller det att till varje pris hemlighålla planerna tills världen vaknar upp till terrordåden.

Förmodligen är det därför bin Ladin enskilt träffar Muhammed Atta flera gånger under dennes vistelse i Afghanistan. Enligt förhör med tillfångtagna al-Qaidaledare får Atta veta vilka målen för operationen är men också order att hemlighålla detaljerna för de andra 18 kaparna. Allt för att ingen ska prata bredvid mun.

I efterhand framstår det som närmast otroligt att 19 extremister under mer än ett års tid lyckas hålla tyst om operationen. Att absolut ingenting läcker ut.

Ingen av de 19 verkar heller ha drabbats av allvarliga tvivel. De är alla beredda att fullfölja.

Mycket tyder på att bin Ladin ville ha fler utbildade piloter än antalet plan som skulle kapas. Han ville vara säker på att om någon skulle falla ifrån så fanns det alternativ.

I slutändan blev det inte så i och med att både al-Hazmi och al-Midhar misslyckades med sin pilotutbildning.

Tack vare deras stridserfarenhet fungerade de lika bra i den fysiska delen av operationen. För att kunna ta över planen i luften är de tvungna att med våld ta sig in i cock-pit och dessutom oskadliggöra piloterna. Några skjutvapen skulle de aldrig få med sig ombord. Därför krävdes starka män som kunde oskadliggöra passagerare och piloter med bara en mattkniv eller liten vanlig kniv som vapen.

Även den delen av planen gick i lås.

Av det som i efterhand kom att kallas "muskelkaparna" var alla utom en från Saudiarabien. Fayez Banihammad kom från Förenade Arabemiraten.

Precis som Hamburgcellen så rekryterades merparten av muskelkaparna utanför Afghanistan. De flesta via radikala moskéer inne i Saudiarabien. De reste sedan till Afghanistan för att få grundläggande träning i al-Qaidas läger. Där valde Usama bin Ladin, Muhamed Atef (nummer tre i al-Qaida, och Khaled Sheik Muhammed ut vllka som höll måttet för operationen.

Ett skäl till att så många som 15 av de 19 kaparna var saudier är troligen att de hade lättare än många andra arabnationaliteter att få visum till USA.

De fick lära sig hur man kapar ett flygplan, hur man avväpnar en air marshal, de civilklädda beväpnade vakter som finns på vissa slumpmässigt utvalda flyg. De tränade bodybuilding. De fick själva testa hur man skär halsen av en get och en kamel med bara en liten kniv. De fick också lära sig en del engelska ord och uttryck.

De flesta av dem bröt kontakten med sina familjer i slutet av 1999 eller början av 2 000.

Alla var mellan 20 och 28 år. Ingen av dem hade högre utbildning än gymnasieskola och de flesta var arbetslösa när de värvades till operationen. Ingen av dem var gift.

På så vis skilde de sig markant från piloterna som alla redan hade en universitetsexamen eller gick på universitetet. En av dem, al-Shehi, var gift. Han gifte sig trots at han redan då visste att han var del av "flygplansoperationen". Jarrah hade en stadig flickvän.

Kaparna som inte skulle utbilda sig till piloter reste till USA först under våren 2001. De flesta av dem genom Dubai där de fick biljetter och resecheckar av Ali Abul Aziz Ali, samme man som förde över pengar till Atta och de övriga piloterna.

Han lärde dem hur man beställer mat på restaurang i USA, handlar kläder och beter sig västerländskt i största allmänhet. Flera av dem kunde ingen eller väldigt dålig engelska.

De reste in i USA i par under en period av flera månader. De första landade i april 2001. Några i Miami eller Orlando i Florida. Andra anlände till New York eller Washington D.C.

De flesta av dem slog sig ner i Florida. I början bodde de på motel men efter någon månad delade de på ett antal lägenheter i närheten av varandra och av Atta. De öppnade bankkonton, hyrde bilar och skaffade brevlådor. Flera av dem gick och tränade på gym för att vara i toppform inför dagen då de skulle attackera piloter och passagerare.

Tidigt på sommaren började de tänkta piloterna göra sonderingsresor tvärsöver USA på American Airlines och United för att studera flygpersonalens och piloternas rutiner. De tog flighter som trafikerades med samma plantyp som de sedan skulle flyga som kapare den 11 september. Atta och Shehi flög Boeing 767 medan Jarrah tog Boeing 757.

Hani Hanjour som kom sist av piloterna men redan hade flyglicens behövde friska upp sina kunskaper. Han gjorde ett antal testflygningar under sommaren. Därför genomförde han sina rekognosceringsflyg först i augusti då ihop med Nawaf al Hazmi som var nummer två i rangordning bland de 19 kaparna, efter Atta.

Flygbiljetterna till planen som kapades den 11 september köpte kaparna cirka två veckor före operationen. Några köpte biljetter till flera av sina kollegor och betalade med kreditkort. De flesta köpen gjordes online.

Al-Qaida mardröm var att någon eller några av de tänkta kaparna skulle drabbas av tvivel de sista dagarna före attacken och hoppa av. Ett fem sidor långt brev som ledaren Muhammed Atta troligen distribuerade till alla kaparna var ett sätt att motverka det. Brevet i sin helhet hittades i Attas incheckade bagage som på grund av försening aldrig hann lastas om från hans Portlandflyg till American Airlines 11. En kopia hittades också i Awaz al-Hazmis hyrbil på Dullesflygplatsen i Washington och i resterna av vraket från UAL93 som störtade på en övergiven åker i Pennsylvania.

Brevet innehåller praktiska instruktioner till kaparna.

"Glöm inte ta med knivar, ditt testamente, id-kort och ditt pass. Se till att ingen förföljer dig."

Framförallt är brevet fullt av religiösa resonemang, böner och råd för att mentalt hjälpa kaparna genomföra sitt spektakulära terrordåd.

"Alla hatar döden. Fruktar döden. Men bara de troende som känner livet efter döden och belöningarna efter döden söker döden."

Rubriken överst på sidan tre är "Sista natten". Avsnittet förbereder kaparna för deras sista timmar i livet.

"Tänk på att denna natt innebär många utmaningar. Men du måste möta dem och förstå dem till hundra procent. Rensa ditt hjärta och rensa det från alla jordliga ting. Tiden för lättja och slöseri är förbi. Domens tid är här. Därför måste vi använda dessa sista timmar för att be om Guds förlåtelse. Du måste övertyga dig själv om att timmarna du har kvar i livet är mycket få. Från det kommer du att börja leva det lyckliga livet i evighetens paradis."

Formuleringar som åtminstone ger en liten inblick i de unga muslimska männens tankevärld.

Vem som skrev brevet är inte känt. Men Atta hade inte tänkt lämna det efter sig. Om han bagage som planerat lastas på planet hade brevet förintats tillsammans med alla passagerarna när AA11 kraschade mot World Trade Centers norra torn.

Wolfgang Hansson är utrikesreporter på Aftonbladet. 2000-2002 var han tidningen korrespondent i New York.

"Dagen då terrorn färndrade världen" är utgiven på Norstedts förlag

Publicerad: