Det känns som att vara isolerad från resten av världen

avPer Bjurman

NYHETER

NEW YORK. Sent i går kväll, svensk tid, stängdes alla broar och tunnlar i New York.

Sedan dess är Manhattan en isolerad ö, avskuren från resten av världen.

Och här sitter vi nu, barrikaderade i lägenheter och skyddsrum, och väntar på slaget från Irene.

Det var en mycket märklig lördag i New York i går.

Redan vid lunchtid stängde de ansvariga myndigheterna ner all buss-, tåg- och tunnelbanetrafik och i ett slag bromsade hela miljonstaden in. Efter någon timme syntes bara enstaka gestalter till på de annars myllrande trottoarerna.

De få som inte redan skaffat nödvändiga förnödenheter sökte sig till de alltjämt öppna butikerna, enbart för att mötas av fullständigt länsade hyllor.

Som New York Post konstaterade på sin hemsida:

”Att hitta batterier och vatten på flaska den här helgen är svårare än att få tag i biljetter när Yankees spelar World series.”

Under sena eftermiddagen kom nästa kusliga ingrepp i det man vanligtvis bara tar för givet.

Alla broar och tunnlar stängdes och ingen kunde ta sig in eller ut från Manhattan.

Sedan dess känns det ungefär som i filmen ”Flykten från New York”. Den mytomspunna ön i Hudson River är isolerad, avskuren från resten av världen.

Och här sitter vi alltså nu, sammanlagt några miljoner nervösa, i våra lägenheter och skyddsrum och härbärgen med vattenflaskor och ficklampor och väntar på att Irene ska komma stävande upp från The Carolinas och New Jersey och börja hamra oss med sina brutala vindbyar, sitt monsunartade regn och sin förbannade flodvåg.

De första attackerna väntades redan under den gångna natten. De kommer sedan att öka kraftigt i styrka under morgonen, för att sedan peaka på förmiddagen, lokal tid.

Då blir det åka av.

Personligen tror jag – ta i trä – inte att konsekvenserna blir så förödande som alarmisterna på amerikanska nyhetskanaler hetsar om, men det betyder inte att vi kommer att ha roligt medan angreppet pågår.

Jag satt igenom orkanen Wilma i Naples på Floridas västkust hösten 2005 och minns det som tämligen omtumlande.

Hela fastigheten – ett påstått orkansäkert hotell – skakade och ljudet var som ett dån från ett godståg på väg genom rummet.

Och det var på tredje våningen.

Nu bor jag på 48:e ...

– Räkna med att bli sjösjuk, sa en vaktmästare som var uppe och kontrollerade fönstren i fredags.

Nej tack.

Jag gjorde som så många andra och evakuerade under lördagskvällen och avser att rida genom stormen hos en kollega som bor på aningen lägre latituder.

Där lär jag sitta när detta läses och, som miljontals andra, vänta på den värsta storm New York sett på ett århundrade.

Ni får ju gärna skänka oss en tanke eller två.