”Små marginaler avgör vem som överlever – och vem som dör”

NYHETER

Aftonbladets utsända på plats i Georgien

1 av 3 | Foto: En sydossetisk militär håller ett barn i sin famn medan han tittar på militärfordonen, i staden Dzhava.

Berättelserna är många:

Grannar som kluvits mitt itu av bomber, hus som sprängts i bitar.

– Vi har hört flera historier. Men de flesta känner ingen till.

Efter tre dagars strider är lidandet i konfliktområdet stort – och det mesta av det osynligt för omvärlden.

Bara en bråkdel av alla berättelser når ut.

Och de som gör det vittnar om mänskliga tragedier.

Grannarna sprängda

– När man är här får man klart för sig vilka hemska saker många har varit med om. Vi mötte till exempel en familj som flytt från Tshinvali till fots. De var extremt skärrade. Deras grannar hade tagit bilen och sprängts i ett flyganfall. Det är små marginaler som avgör vem som överlever och vem som dör, berättar Aftonbladets Mattias Carlsson på telefon från georgiska huvudstaden Tbilisi, där han befinner sig under söndagskvällen.

Omöjligt fastställa dödssiffra

Under dagen har han och fotografen Krister Hansson bland annat besökt staden Gori som till stora delar ser ut som en spökstad efter bombningarna.

– Vi har pratat med människor som försöker ta sig därifrån. Ett av bostadskvarteren vi besökte ligger intill en militärbas som bombades. De husen är brandskadade och sargade av bomberna. Vi vet att folk dog, men det är omöjligt att säga hur många.

Viss naivitet

Mattias Carlsson tror att många invånare nog hade svårt att föreställa sig vad som skulle hända.

– Folk trodde kanske i något slags naivitet att man inte skulle bomba bostadshus. Vi har hört berättelser om tanter som satt i parken och tittade på bombplanen som kom. I nästa sekund var de själva måltavor.

I huvudstaden Tbilisi är dock det mesta, trots allt, ännu som vanligt.

Tbilisi sig likt

– Jag känner mig trygg här och det tror jag att de flesta gör. Vi försöker att inte vara ute när det är mörkt, men jag tror att staden är säker. När vi var ute och åt tidigare i dag var vi de enda gästerna – på en restaurang som normalt är helt fullsmockad. Men annars är mycket nog sig likt.

– Men det är en fin gräns mellan det normala och det onormala.

ARTIKELN HANDLAR OM