Deras pappa valde döden

NYHETER

Joakims sista hälsning till sönerna: Jag älskar er

1 av 3 | Foto: MINNS SIN FAR Mamma Lisa Jansson tröstar sönerna Mikael och Fredrik. I lördags tog deras pappa Joakim Alpgård sitt liv på en dödsklinik i Schweiz. Han hade varit totalförlamad sedan en bilkrasch 1999.

Mikael, 16, och Fredrik, 15, sörjer sin far, Joakim Alpgård, 35.

I lördags tog han sitt liv på en dödsklinik i Schweiz.

Men egentligen förlorade de sin pappa redan för sex år sedan.

- Jag tror inte så många människor skulle vilja leva som han gjorde, säger Mikael Jansson.

För pojkarna är känslorna dubbla - deras pappa har äntligen fått ro, men samtidigt är han borta för alltid.

Det är inte så lätta saker att tackla för en 15- och 16-åring.

Varken Mikael eller Fredrik visste att deras pappa till sist, i hemlighet, bestämt sig för att ta sitt liv.

- Först blev jag sur för att han inte sa något. Jag hade velat vara där. Sista blicken av en levande far vill man ju ha, säger Mikael.

-Men nu känns det lite bättre. Han ville väl inte att vi skulle behöva se det och må dåligt.

Grät tillsammans

I går morse läste de om sin pappa i Aftonbladet tillsammans med sin mamma, Lisa Jansson, 40.

- Då blev det verkligt. För första gången kunde vi gråta tillsammans, säger hon.

Både Mikael och Fredrik säger att de förstår sin pappa och respekterar hans beslut.

Till slut tog han kommandot över sitt liv igen - genom att välja att låta det ta slut.

-Det var hans beslut, säger Mikael.

I söndags nåddes de av dödsbudet via sin farbror och faster, Joakims bror och syster, som var med och tog ett sista farväl av pojkarnas pappa på dödskliniken i Schweiz i lördags.

Via sin bror skickade Joakim också en hälsning till sina barn.

- Han sa att han älskade dem, säger mamma Lisa.

Bättre i Sverige

En sak tycker både Mikael och Fredrik är konstig - om deras pappa kunde åka till Schweiz och ta sitt liv, varför kunde han inte lika gärna få göra det här?

- Det hade varit bättre, säger Mikael.

Sista gången de träffade sin pappa var i somras. De var inne i stan och fikade, på ett café. Nu är han borta.

- Jag tror att han är hos sin pappa och skuttar omkring, säger mamma Lisa och ler.

På frågan hur Mikael minns sin pappa svarar han utan att tveka det minsta:

-Han var stark.

På bordet framför pojkarna och deras mamma hemma i köket i Älta, söder om Stockholm, ligger bilder från förr.

På en skrattande glad Joakim Alpgård och hans söner.

Vid dopfunten i kyrkan, i badet, i skärgården och hemma på golvet i hallen.

På den tiden han ännu var en aktiv, glad pappa, full av liv och rörelse, sprallig och stark. På den tiden han kunde spela fotboll - även om han var urdålig.

Borde ha fått dö

Det är så de vill minnas honom.

Före olyckan som förändrade deras liv och gjorde deras pappa totalt förlamad - och totalt beroende av andra människor.

-Det hade varit bättre för honom om han hade fått dö då, säger Mikael.

-Det var jobbigare då, än nu. Nu är han borta helt och det känns lättare.

Tidigare artiklar:

Kerstin Nilsson