Bråda dagar för Emmanuel Macron

Emmanuel Macron älskar att framställa sig själv som förnuftets röst, skriver Johanna Fränden

Det är bråda dagar för Emmanuel Macron och vi är många som skulle ge några euro för att titta in i hans huvud just nu.

Det utlysta nyvalet kom som en rejäl överraskning för många fransmän, som tillbringar juni månad med att försöka förstå vad Macron vill uppnå. Har han en räv bakom örat eller vet han verkligen inte hur impopulär han är?
Svaret på frågan verkar vara nej och nej.
 
Det finns två sidor av Macron och den som spridits internationellt, bilden av en europeisk visionär med EU:s inofficiella ledartröja efter Angela Merkel, har väldigt lite att göra med den inhemska.

Låt mig påminna er om hur han kom till makten i första läget: Inför presidentvalet 2017 var högerpartiets François Fillon storfavorit att ta hem det. Den tidigare premiärministern hade opinionssiffror över 30 procent, innan han avslöjades med att ha avlönat delar av familjen ur partikassan utan att de utfört något synbart arbete. Socialistpartiet var i spillror efter president François Hollandes mindre lyckade tid på ämbetet och Macron, som blivit panikinkastad som ekonomiminister i Hollandes regering, var plötsligt det enda alternativet för de väljare som rör sig mellan vänster och höger, men skyr ytterkanterna.
 
Emmanuel Macron var också ett oskrivet blad. Han kom direkt från bankvärlden utan de vanliga 20 åren som folkvald på sitt CV. När han tog sig vidare till andra rundan i presidentvalet var det med minsta möjliga marginal, hela fyra kandidater fick mellan 19 och 24 procent i första omgången. Mot Marine Le Pen låg gatan öppen. 2017 stank hennes efternamn fortfarande av antisemitism och extremism.

Klipp till 2024 och Emmanuel Macron är bland de minst populära ledare Frankrike skådat, trots att han bland annat fått bukt med arbetslösheten på slutet. Han är den förste presidenten i modern tid som valts på en liberal mittenagenda, som dragit sig alltmer åt höger under de två mandatperioderna. Liberalism har nu aldrig haft någon vidare ställning i Frankrike. Det här är ett land där staten är inblandad i det mesta, där försäkringssystemen, arbetsmarknaden och ekonomin traditionellt styrs med stora mått av statlig intervention.
 
L-ordet förknippas mest med Storbritannien, det vill säga Frankrikes andliga antites.

Efter att Emmanuel Macron höjt pensionsåldern till 64 år – en i övriga Europa inte särskilt kontroversiell idé – var förtroendet från folket förbrukat. Mest av allt drev han fransmännen till vansinne genom att baxa igenom pensionsreformen med hjälp av så kallat presidentdekret, där han självsvåldigt rundade Nationalförsamlingen och skrev under den nya lagen utan omröstning i kammaren.

Emmanuel Macron älskar att framställa sig själv som förnuftets röst. När motståndet är som mest kompakt förklarar han sina planer en gång till, i tron att de ska framstå som den enda vägen när det väl landat hos väljarna och fackföreningsrörelsen.

Den senaste tidens händelser har gjort detta tydligt.

”Jag litar på er kapacitet att göra rätt val för framtiden”, säger Macron till fransmännen, som om politik inte hade några inbyggda konfliktlinjer eller stridande intressen.
 
Frankrike har alltid varit ett land med radikala strömningar, både höger- och vänsterut. Att behandla alla som inte röstar på sittande statschef som mindre vetande kommer inte vinna några röster. Fransmännen avskyr att bli moraliserade uppifrån, de har en inbyggd skepsis till alla som styr landet.
Om ett par veckor vet vi utfallet av nyvalet. Nationalförsamlingen kan få en ny högerextrem majoritet, eller den mest vänsterradikala efter franska revolutionen. Franska tidningar rapporterar om hur till och med presidentens närmaste män undrar vad han håller på med. Inget tyder på att hans höga spel ska lyckas. Emmanuel Macron har mer än något annat sig själv att skylla.