Mejla

Wolfgang Hansson

Obama vägrar vara världspolis

Publicerad:
Uppdaterad:

Obeslutsam eller
bara en ny typ?

Barack Obama har i Syrienfrågan framstått som velig och obeslutsam. En svag president.

Vilket Putin och andra utnyttjar.

Eller är det så att Obama medvetet försöker mejsla ut en ny roll i världen för USA och dess president?

Förvirrad är ett bra ord för hur jag tror de flesta känt sig under de senaste veckornas ständigt skiftande besked i frågan om en amerikansk militär attack mot Syrien.

Mer än de flesta har president Obama bidragit till förvirringen genom att tillsynes ständigt skifta fot. Ett tag verkade en attack vara omedelbart förestående. En halv dag senare var det inte bråttom alls. Och nu kan det ta månader.

Det är inte lätt att hänga med i alla vändningar.

I omvärlden har Obamas vankelmod tolkats som att han är en svag president. Som att han tappat greppet. Senaste exemplet är Putins öppna brev till USA i New York Times.

Mycket prat

Lite action

Uppfattningen om en vek Omaba har uppstått därför att han på många sätt agerat väldigt annorlunda mot tidigare amerikanska presidenter. Istället för att snabbt fatta ett beslut och gå till handling har Obama gett sig in på långa föreläsningar där han i detalj förklarat hur han tänker. Hans resonerande stil var väldigt tydlig vid presskonferensen i Stockholm i förra veckan.

Han har inte dragit sig för att ge uttryck för funderingar om ifall en amerikansk attack verkligen är laglig enligt folkrätten.

Ibland har det känts som presidenten ställt sig utanför och agerat analytiker snarare än beslutsfattare.

Den öppna och påtagliga tveksamheten mot att använda våld utan att samtidigt vara isolationistisk är något nytt hos moderna amerikanska presidenter. Obama är den första president i modern tid (möjligen Jimmy Carter undantagen) som så tydligt inte vill ta på sig rollen som världspolis. Många av hans föregångare ha tvekat men de har hållit tvivlen för sig själva för att upprätthålla bilden av USA som starkt och mäktigt.

Bollar till FN

Fast det finns tillfällen då även Obama tycker att USA inte kan låta bli att ingripa. Syrien är ett sånt.

Men Obama vill inte agera ensam. Därför verkar han närmast lättad över att ryssarnas initiativ att få Syrien att ge upp sina kemvapen har gett honom rejält utökad betänketid och bollat tillbaka frågan till FN:s säkerhetsråd där den hör hemma.

Obamas ovillighet att använda USA:s avsevärda militära muskler blev tydliga redan för två år sedan då Libyens diktator Moammar Gaddafi började skjuta mot sina egna medborgare när de krävde frihet och demokrati.

Trots att FN gav klartecken till ett ingripande ville Obama inte låta USA ta en öppen ledarroll. Istället var det Frankrike och Storbritannien som genomförde de första attackerna som stoppade Gaddafis framfart.

Obama valde medvetet att ta en roll i baksätet. Ändå handlade Libyen om en omfattande militär aktion som slutade med att Gaddafi störtades.

Tillbakadragen

Han önskar att han kunde "lead from behind" även i Syrien. Men det funkar inte eftersom ingen vid sidan av Frankrike är beredd att blanda sig i militärt.

Obamas velighet går att tolka som svaghet men också som en vilja att ge USA en annan och mer tillbakadragen roll i världspolitiken. USA är visserligen en supermakt men som Obama uttryckte det i gårdagsnattens tal, en supermakt "som inte kan rätta till allting som är fel".

USA ska bara använda sin extrema militära överlägsenhet när oerhört vitala intressen står på spel. I övrigt får världen lösa sina egna problem.

Obama är beredd att hjälpa till med diplomatiska påtryckningar men bara i undantag är han villig att dra puffran.

En Obamadoktrin under utveckling?

Av: Wolfgang Hansson

Publicerad: