Det feta USA

Bakarna blir bara bredare

Av: 

Peter Kadhammar

NYHETER

Stånkande och  stönande, bredbenta och vaggande tar sig amerikanerna fram – om de alls går.

USA upplever en explosionsartad fetma­epidemi. Den förstör folkhälsan och är ett hot mot ekonomin.

Tillsammans med fotografen Lotte Fernvall reste jag till USA:s fetaste delstat, Mississippi, för att berätta om den nya stora samhällsfrågan.

I Tupelo har fetmaepidemin påverkat verksamheten för begravningsentreprenören och möbeltillverkaren.

Tupelo, Mississippi.

Nu ska jag berätta en sak ingen känner till. Förra året ändrades standardmåttet för likkistor i USA från bredden 68 centimeter till 74. Kropparna har blivit större. Bredare, tjockare.

Steve Holland spricker upp i ett stort leende. Inte för att han är glad över de feta liken, tvärtom, han beskriver sig som en nyfödd hälsofanatiker, en man som känner kallelsen att predika hälsa och måttfullhet – när det gäller mat – för sina medmänniskor.

Han är också begravningsentreprenör sedan 40 år, politiker sedan nästan lika länge, en klippa i Tupelo och välkänd populist i hela Mississippi. Det är han själv som kallar sig populist, en man som står på folkets sida mot eliten. Sedan 30 år sitter han i representanthuset i Jackson för demokraterna.

Han lutar sig tillbaka i kontorsstolen.

– Jag byggde det första krematoriet i Tupelo. Folk var chockade. Skulle vi elda upp våra döda? En del såg mig som rena satanisten. Nu är krematoriet accepterat men det händer att kropparna är så feta att de inte får plats. Två, tre gånger om året får vi forsla lik till specialkrematoriet uppe i Memphis.

Han lutar sig fram för att understryka sina ord.

– Det är någon som skapat sig en smart affärsnisch däruppe.

Steve Holland reser sig med viss möda, han har ett skadat vänsterknä, och går ut till kistlagret. Det ligger på baksidan av huset som tidigare var nattklubb, bakom kapellet, bakom den dämpade foajén med tre soffgrupper och bakom kontoret där diplom och familjebilder pryder väggar, bokhylla och bord.

– När vi beställer en specialkista brukar vi skoja och säga att den döde ätit arslet ut ur en begravning med vanlig prissättning. Förr brukade tillverkarna bjuda på den extra bredden. Inte längre. Den extra bredden har ju blivit standard.

Han öppnar locket på en mörk träkista.

– Om det bara handlar om magen går det att lösa genom att sänka madrassen inne i kistan. Men det händer ju att de är breda och har armar tjocka som mina lår.

Holland fortsätter ut till lastplatsen bakom lagret. Där finns de riktigt stora kistorna. De är gjorda av aluminium ty en av trä skulle bli alldeles för dyr. Han baxar fram en som står på högkant.

– Metallkistorna levereras i silver och blått. Du har inte så många utföranden att välja på. Den här ... pust ... är drygt 90 centimeter bred. Kroppar som är så stora medför en del praktiska problem. 200 kilo. Då klarar vi att lyfta kistan. Men inte 300. Då får vi använda domkraft.

Steve Holland talar med den nyfrälstes nit. För åtta år sedan var han 51 år och vägde 175 kilo.

– Jag åt en massa friterat. Fel mat. Mycket mat.

Han kollapsade med vatten i lungorna, diabetes och en massa andra åkommor och säger att han var en vandrande död.

Det var då han insåg att Mississippi lider under en fetmaepidemi. Nu har han genomgått en operation och fått ett band runt magsäcken. Han kan inte frossa ens om han vill, och han har tagit som sin livsuppgift att få alla andra att äta sunt och röra på sig.

Han betraktar den 90 centimeter breda kistan.

– Jag brukar tänka: Varför promenerade du inte en kilometer eller två om dagen? Då kanske du hade levt.

Om Steve Holland betjänar de döda så betjänar Mary Werner de levande. Mary behöver inga goda råd. Hon är en kortväxt och smal dam som i decennier tillsammans med sin make drev möbelfabriken Tupelo Manufacturing Company. De sålde nyligen företaget men arbetar kvar som rådgivare.

Damen i växeln kallar henne Miss Mary.

I likhet med Steve Holland talar Mary om en smygande förändring som plötsligt blivit uppenbar. Undantaget har blivit normalt. Hon talar om skillnaden mellan stolar i ”storlek plus” och möbler för bariatrin, det vill säga kliniker som behandlar sjukligt feta.

– Designen blir lite större. Som folk.

Mary stannar framför en stoppad stol.

– Den är bredare men ser ut som vilken stol som helst. Du tänker inte på storleken. Det är meningen. Den ska ge värdighet åt de feta. De ska inte behöva uppleva att kroppen rinner ut och ner när de sitter på stolen. Vi gjorde den åt en bank i Louisiana. Det började med en order på tolv. Nu har vi tillverkat hundratals.

En stol i ”storlek plus” ska inte ha stöd på sidorna, säger Mary. Då kan den tjocke fastna och det är förnedrande. Om stolen av något skäl ändå ska ha armstöd får det inte vara heltäckande neråt. Fläsket ska ha en chans att trycka ut under stödet och över sätet.

Marys paradnummer är stolarna för sjukhus. Sådana har fabriken alltid gjort. Det är stolar med pottor diskret dolda under sätet.

Originalmodellen var 50 centimeter bred.

Sedan började sjukhusen begära större stolar. 60 centimeter.

Därefter kom beställningar på ännu större. 78 centimeter.

Det räcker inte längre. Nu är den största modellen 92 centimeter bred. För en bak.

– Vi började tillverka möbler i storlek plus för tio år sedan. Hälsohem, sjukhus och restauranger började inse att de måste ha större möbler. Nu är storlek plus det normala.

Bakom henne går fabrikschefen Roy Norris. Han är med i Tupelos frivilliga brandkår. För några dagar sedan fick brandmännen rycka ut för att bistå två sjukvårdare. De klarade inte av att lyfta en 28-åring med diabetes som skulle till sjukhuset.

– Vi var åtta man som tillsammans bar patienten till ambulansen.

Mary säger att möbler för feta kräver en delvis annan konstruktion. De måste vara högre eftersom de tjocka ofta har dåliga knän och svårt att resa sig. De måste vara starkare eftersom de sätter sig hastigare och hårdare, även det på grund av knäna.

– Bygger vi en stol för en person som väger 250 kilo måste den klara en vikt på åtminstone 350.

Mary har något flickaktigt över sig när hon går genom fabriken. Det luktar av sågat trä, färg och lim. Hon visar med iver maskiner och fiffiga lösningar.

– Nyligen tillverkade vi åt en lärare en stol som klarar 300 kilo. Hon behövde den till sig själv i klassrummet.

Var ska det sluta?

Tupelo, Elvis Presleys födelseort för övrigt, är en stad som ändå erbjuder möjlighet till motion. Det finns trottoarer i centrum. Den unge borgmästaren (som skämtar om sin egen övervikt) uppmuntrar personalen i stadshuset att ta trapporna i stället för hissen. Barnen får hälsosam mat i skolorna, inte läsk, inte friterat.

Här finns hela 13 promenad- och joggingspår.

Möjligen visar Tupelo vägen för resten av Mississippi. Det vill Steve Holland och Mary Werner hoppas.

Eller också för stadens fäder en hopplös kamp mot störtfloder av läsk och lavaströmmar av fett.

I Tupelo finns sedan sex år också en stor fetmaklinik. Där kan män som Steve Holland genomgå operation för att få magsäcken hopsnörd. Miss Mary sitter i klinikens styrelse.

ANNONS EXTERN LÄNK

Jämför el och sänk din elkostnad på några få minuter via Compricer nu!

Compricer

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Det feta USA

USA