Mejla

Ylva Sanfridson

Jag sitter som ett fån med luren i handen

Ylva Sanfridson 40, informatör.
Ylva Sanfridson 40, informatör.

NYHETER

Sen ett par veckor tillbaks ringer någon som lägger på luren när sonen, 5, svarar. Han blir besviken och undrar vem som gör så. Det har jag också funderat på. Ända tills i går.

Då ringer någon (mitt i kvällsmaten) och vill sälja Dagens Nyheter. Jag har redan DN, men prenumerationen löper ut om två veckor.

Säljaren har laddat med priser och prenumerationsperioder för att förvilla mig. Det finns alla tänkbara alternativ. DN hela veckan, DN på helgen, betala varje kvartal, halvår eller helår. Hon pratar fort och jag hinner inte tänka. Allt verkar dyrare än den prenumeration jag har, så jag tvekar.

Dessutom vet jag inte ens om jag vill fortsätta. Jag hinner aldrig läsa DN och den åker oftast oläst i pappersinsamlingen. Och jag har en lokal morgontidning där jag bor. Visser-ligen inte så tjock, men i gengäld hinner jag bläddra igenom den på två minuter och konstatera att inget särskilt hänt.

Jag hatar när folk försöker pracka på mig saker. Speciellt via telefon. Det är påträngande och jag blir totalt blockerad när någon rabblar en massa siffror. Men det är väl det som är meningen. DN-säljaren försöker övertyga mig. ”Det blir ju mindre än 200 kronor i månaden”, säger hon. ”Men”, säger jag, ”jag hinner aldrig läsa den och jag har redan en lokal tidning”. ”Den är inget alternativ”, fnyser hon föraktfullt. ”Och du får 14 dagar på köpet.” Som om det skulle vara avgörande.

Hon har stor käft, men inte lika stora öron, för hon hör inte riktigt vad jag säger. Jag är besvärlig och hon tjänar inga pengar på mig.

Jobbar säkert på provision och måste ringa vidare och trakassera fler. Så när jag ber att få fundera slänger hon helt sonika på luren med ett knappt hörbart och mycket kort hej. Som i en amerikansk film. Hon inväntar inte ens mitt svar.

Där sitter jag som ett fån med luren i handen och har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om jag vill ha DN eller inte. Jag kan inte annat än skratta. Vilket cyniskt sätt att behandla folk på.

Det slår mig att hon inte ens presenterade sig, utan bara upprepade mitt namn när jag svarade. Jag kan inte få tag i henne igen och fråga varför hon bara slängde luren i örat på mig (och sonen). Fast jag vet ju svaret. Jag är en plånbok, inte en människa. Min son är inte ens en plånbok. Förresten ringer hon säkert snart igen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Missa inte höstens hetaste trender hos Åhléns – handla kläder här

Åhléns

Av: 

Ylva Sanfridson

Publisert: