Kollegorna minns Lasse Brandeby

avCamilla Sundell, Martin Gustafsson, Sofi Tagesson, Sofia Roström Andersson

1 av 7 | Foto: 50 år Här firas Lasse Brandeby av vännerna på sin 50-års dag. Robert Gustafsson håller i benen och tillsammans gjorde de tv-serien ”Rena rama Rolf”.

Lasse Brandeby hann under sitt 66-åriga liv jobba med en stor del av Sveriges främsta artister och skådespelare.

Många är i dag bestörta över hans död.

– Det är ofattbart sorgligt, säger Anki Rahlskog som spelade Kurt Olssons ögonsten Gudrun i Damorkestern.

Robert Gustafsson, skådespelare:

– Lasse var den mest genomgoda människa som jag har lärt känna årens gång. Det som var utmärkande med Lasse var hans oerhört stora och varma hjärta. Jag minns allt bus som vi hade för oss, och våra hetsiga långa diskussioner om både politik och kultur.

Ann Lähdet, Lasse Brandebys danspartner i Let's Dance 2007:
– Han var väldigt humoristisk och varmhjärtad. Vi hade en jätterolig tid i Let's Dance och har haft kontakt även efter programmet var slut. Jag minns honom med värme, han var jätterolig och gjorde alltid sitt bästa.

Ingvar Oldsberg:
– Det är en gränslös förlust. Vi har förlorat en riktig människa. Han var engagerad, lojal och gjorde allt med en glimt av humor. Han ställde alltid upp för den lilla människan, och var alltid tillgänglig.

Anki Rahlskog, Gudrun i Kurt Olssons kompband Damorkestern:

– Jag är jätteledsen, och det är ofattbart sorgligt. Jag kommer att sakna honom enormt. Det är ofattbart sorgligt.

Sissela Kyle, skådespelare:

– Jag gillade honom väldigt mycket. Med Kurt Olsson tillförde han något helt nytt. Det var stilbildande - helt originellt, banbrytande och och nytt. Jag hörde Kurtan redan på radion i Göteborg och var ett stort fan.

Patrik Sjöberg, fd höjdhoppare:

– Jag hörde för någon vecka sedan att han var väldigt sjuk, men jag trodde inte att det var så här allvarligt. Vi har gjort flera grejer tillsammans och det är väldigt tråkigt när någon försvinner så hastigt. Det är hemskt för hans familj och de som stod honom nära. Jag minns honom som en fruktansvärt rolig människa. Jag hade förmånen att se Kurt Olsson i en krogshow innan karaktären slog igenom på riktigt, jag kände mig priviligerad.

Agneta Sjödin, programledare som spelade in "Fångarna på fortet" med Lasse Brandeby i år:

– Det känns väldigt, väldigt sorgligt. Jag är ett stort fan av Lasse, han var en otroligt varm och generös människa som gav allt. Det sista han gjorde var ju "Fortet". Han var ju dålig då, men vi visste inte hur allvarligt det var. När kameran var i gång gav han hundra procent. Han slutförde allt han lovat.

Harald Treutiger, programledare och journalist:
– Jag behöver inte ens anstränga mig för att hitta fina, ljusa minnen av honom. Vi var inte supertajta men vi har setts mycket i Göteborg, vi jobbade också väldigt intensivt tillsammans när vi båda var dåliga dansare i Let's Dance. Det som kännetecknar Lasse är hans stora hjärta. Han hade ett stort hjärta både för sina medmänniskor och för sin publik. Han var också mer mångsidig än vad många kanske minns, han var en seriös journalist också.

Lasse Berghagen, artist:

– Nej, vad sorgligt. Han var en jättego kompis. Det var en väldigt varm person och han lämnar en ljus fläck efter sig. Vi lärde känna varandra genom branschen och sen spelade vi golf ihop. Han var alltid positiv. En "go gubbe" som de säger i Göteborg. Jag träffade honom senast på "Lotta på Liseberg" förra sommaren. Han var ju dålig redan under "Let's dance", men så är ju vårt jobb, det är inte "tack, nu går jag hem och lägger mig", med publik som sitter i salongen är det svårt att ställa in. Han var en väldigt vänlig människa och duktig på scen.

Malou von Sivers, programledare och deltagare i Let's dance:

– Ojojoj. Jag såg det ju under "Let's dance"-perioden att han var så sjuk. Sen har jag som programledare och journalist mött honom under åren när han har varit aktuell. Men det var framför allt i "Let's dance" vi lärde känna varandra. Han var ju en person som också hade ett allvar, det blir ju lätt så när man har som jobb att roa andra människor hela tiden, alla förväntar sig att man ska leverera och vara rolig hela tiden, då börjar man nog känna det själv sen också. Men han hade ju en andra sida också, som var den stora behållningen i "Let's dance", en väldigt varm och tänkande och också allvarlig sida som jag tyckte väldigt mycket om.

– Han mådde väldigt dåligt under "Let's dance" och blev en sån som skulle vara en rolig gubbe i programmet. Men egentligen mådde han fruktansvärt dåligt, hans skådespeleri gjorde kanske att han lyckades dölja det, och alla trodde bara att jan var rolig och skojade bort det där, men egentligen mådde han jättedåligt. Och tyckte egentligen inte om det där. Jag tror att han många gånger kände att han skulle vara till lags och ställa upp fast han borde inte ha gjort det.

– Han blev ju väldigt väldigt sjuk efter att ha varit med i "Let's dance". Jag tror att hela systemet pajade ihop och om jag minns rätt åkte han dessutom på en ordentlig maginfluensa ovanpå.

– Han hade en kropp som han körde för hårt med, fick jag en känsla av, han satte inte riktigt gränser utan sa ja till väldigt mycket. Vi pratade mycket om det där, efter den där smällen han fick efter "Let's dance", då åkte han ju in akut på sjukhus. Det sa ha till mig, att han lyssnade inte riktigt in sin kropp.

– Det är utsatt att vara frilansade skådespelare, säger man nej så tror jag det finns en rädsla att man inte ska få en förfrågan nästa gång. Han var en väldigt varm, och vänkär person. Jag tyckte mycket om honom.

Fredrik Belfrage, tv-producent:
– Jag har känt Lasse i över 30 år och vi har jobbat ihop länge. Mina tankar går till hans fru och familj. Jag kommer alltid minnas Lasse med ett leende, han var den mest förvirrat begåvade människa jag känner till. Vi hade en golftävling för några år sedan och Lasse tog fel på dag. Han dök upp på kvällen när vi andra hade spelat hela dagen satt oss ner för att äta. Han kom in, bad om ursäkt, sjöng några låtar av Siw Malmkvist och satte sig sedan ner och åt middag. Det är väldigt talande för hur Lasse var som person. Jag hade aldrig tråkigt tillsammans med honom.

Claes Malmberg, artist:
– Lasse var en fin människa och en väldigt nära vän. Det är ju oftast så att för de finaste och närmaste är det svårt att hitta ord som gör personen rättvisa.  Lasse var generös och rolig, han hade alla egenskaper som en människa ska ha. Vi har känt varandra i 30 år, om det ens räcker. Det är alltid konstigt när en människa går bort alldeles för tidigt.

Janne Josefsson, journalist:
– Jag var förberedd på det, jag har hälsat på honom i höst och förstått att han var illa däran. Det är en sorgens dag för mig, det känns hemskt. Samtidigt har jag otroligt starka minnen av honom, vi har haft så otroligt kul ihop. Han var lika rolig privat, om inte roligare.

– Han hatade orättvisor, han tillhörde inte det här glättiga gänget som många kanske tror. Kände man Lasse visste man det. Han var en oerhört stor människa, det finns inget negativt att säga om honom.
Janne Josefsson minns särskilt då han och Brandeby hade radioprogrammet "Elfte timmen" mellan 1983 och 1985.
– En gång ringde vi upp Pinochet och spelade Victor Jara i örat på honom. Han la på luren. När Lasse hade gjort Let's Dance och låg på sjukhus hade han en ung chilensk sjuksköterska och berättade om det, hon hade aldrig hört talas om det men hennes syster hade gjort det, säger Janne Josefsson.
Syster berättade att det sitter en skylt i Santiago de Chile som förkunnar att "två okända europeiska journalister" 1983 ringde den chilenske diktatorn och spelade Victor Jara för honom.
– Vi sa att innan vi dör ska vi åka dit och se den där skylten. Vi hann aldrig göra det.  

Sven Wollter, skådespelare:

– Vi var göteborgare båda två och sympatiserade dessutom åsiktsmässigt.

Jag beundrade hans arbete. En snällare och hyggligare människa än Lasse Brandeby är inte lätt att hitta. Han var en jättego person och dessutom väldigt vänfast.

Johannes Brost, skådespelare:

– Vi har jobbat en del ihop, spelat i ett par pjäser. Det är oerhört tragiskt. Jag ringde honom förra veckan, men han svarade inte så jag förstod att det inte var bra. Det var en underbar människa. Vi har haft så mycket kul ihop, löst korsord, spelat på V75. Han var mycket intelligent, ömsint och varm. Jag saknar honom verkligen.

Glenn Hysén, fd fotbollsproffs:

– Jag träffade honom senast på "Fångarna på fortet" i somras. Han såg inte frisk ut då, men var glad och sprallig som vanligt. Men att det var så illa visste jag inte. Han var hos mig när jag fyllde 50, då tittade han och Johannes Brost in någon timme, det var roligt. Han var alltid en glad skit.

Maria Lundqvist, skådespelerska:

– Usch, vad ledsen jag blir. Han hade en sådan enorm utstrålning och en stark inverkan på människor, har man träffat Lasse en gång så glömmer man honom inte. Vi har jobbat ihop mycket. Vi gjorde en julshow i Båstad i Hasses lada och då umgicks vi dygnet runt. Lasse och jag satt på nätterna och snackade konst, teater och politik.

– Han släppte aldrig sin Kurtan, och han gjorde en konst av det, han sa att "jag har inga ambitioner att vara annat än komiker och Kurtan är mitt signum", han var stolt över det och jag beundrar honom för det. Jag kommer minnas honom som den kloka, omsorgsfulla, galna och nyfikna personen som han var. Han var hej och du med alla, och det är så jag vill minnas honom. Kurtan var allas på något sätt.

– Han ville nog för mycket, det blev kanske hans fall, att han inte hann återhämta sig riktigt.

Hans Wiktorsson, spelade Kurt Olssons hunsade assistent Arne:

– Usch ja, det känns hemskt på många sätt att han är död. Vi har ju jobbat så mycket ihop, även om vi inte har träffats så mycket, vi flyttade till Stockholm 1998 min fru och jag, men vi har ju haft kontakt. Sen fick vi höra av en vän att det var problem, men att det skulle gå så fort hade man inte trott.

– Han kom till Nationalteatern först och var med i en och två pjäser, men sen började det med tv 1984 och sen 85, 86, 87, 88 och 89. Då gjorde vi både underhållningsprogram och mycket serier. Och sen att vi vann tv-festivalen i Montreux 1989 var ju en höjdpunkt. Det var häftigt.

– Vi skojade lite ibland, det var lite helan och halvan över oss, det var alltid någon som skulle bestämma och det var ju alltid Kurt. Och sen fick jag göra grejerna ändå, och sen fick man skäll.

– Lasse var ju inte skådespelare från början, men han blev det och blev bättre och bättre med åren.

– Vi hade mycket gemensamt, vi lärde känna varandra så väl, han var alltid glad och hjälpsam. Sen tyckte vi rätt mycket lika också politiskt och det underlättar väl ibland.

Vad tänkte du när du hörde det?

– Man blir tyngd, även om man vetat om att han var väldigt sjuk så blir det ändå "oj, nu har det hänt".

Regina Lund, artist:

– Jag är i chock. Även om jag visste att han var sjuk så höll han det värsta alltid för sig själv. Ingen visste egentligen hur himla sjuk han var på slutet och han ville jobba in i det sista så han höll färgen.
– Jag fattar inte att han är borta. Känns som vi nyss klev av scenen ihop. Känns som vi nyss skrattat i logen ihop. Det var bara några månader sedan vi stod på scenen tillsammans. Det känns helt overkligt att han är borta.

ARTIKELN HANDLAR OM