”Var inte så rädda”

NYHETER

Mimmi, 20, tror att Norrland skulle må bra av fler invandrare

Ett tag ville jag byta ut mina föräldrar mot några andra. Lite mer normala. Det är det hemskaste jag någonsin tänkt. Och det var inte mitt fel att jag kom att tänka på det. Det ska ni ha jävligt klart för er.

Nu i efterhand blir jag tyvärr tvungen att bespotta andra människor för dåtidens groll. Jag vet inte hur jag skall hantera det annars.

Skulle JAG vilja byta ut MIN Pappa? Mot vem då?

Jag har inte så mycket till övers för Per-Andersar, Larsar och Ovar. Som en gång om året skjuter älgar på skoj. Äger minst en skoter. Lagar äcklig fet husmanskost, ja i alla fall sitter och fiser vid matbordet. Eller kallar mig för lilljänta.

Ni förstår säkert vart jag vill komma. Dom här människorna jag beskriver. I en by. Någonstans. Det är inget ont i dom antar jag. Däremot vill jag poängtera här och NU att jag aldrig för mitt LIV hade velat byta farsa med NÅN i min byskola.

Vem av alla Per-Andersar hade strukit mitt hår, sjungit sånger, läst böcker och kramat mig? Sagt: Jag älskar dig Mimmi, för precis den DU är. Sedermera sagt, ja när jag blev osäker tonåring ”Men Mimmi, jag skulle älska dig LIKA mycket om du så än blev MODERAT”.

Snacka om villkorslös kärlek gott folk. Ni ser vad stolt och mallig jag är över min pappa idag. Men det tog sin tid.

Stor fet cred till dig pappa! För att du som med långt rött hår, stockholmsdialekt och galna ideér om solidaritet och kärlek tordes bosätta dig i skogarna (integration på sitt vis, vill jag lova!).

Jag avundas dig inte för det valet, däremot är du min gud. Du har lärt mig vad villkorslös kärlek innebär. Vad mer kan man säga?

Att däremot bli tvångsplacerad i en liten ort och vara så pass annorlunda att man talar ett helt annat språk, ha en annan hudfärg och annan tro är en annan femma.

Different culture. Hur gör man?

Hur går man till väga för att bli bemött med respekt? Det går inte ibland. Det är nämligen sällan man själv som bär på problemet, om någon annan stör sig på en.

Speciellt om dom stör sig enbart på grund av ens ursprung. Det är rädslorna människor bär på. Inför okända saker. Det kanske får oss att ifrågasätta vårt eget sätt att leva på. Aj aj, så man backar och bestämmer i förväg. För nåt fel är det ju... Dom lever ju inte som oss?

Och varför just Sverige? Kan dom inte vara någon annan stans? Så vi slipper se på oss själva med nya ögon, för nyvunna perspektiv kan svida ibland.

Är vi så rädda? Stackars begränsade människor som inte fick chansen att lära känna alla ursköna afrikaner -92 i Ljusdal. Vi var värdfamilj åt ett helt gäng män från olika delar av kontinenten.

När jag tänker efter var det en jävla fest hemma hos oss lite titt som tätt. Folk kom, var öppna och vänliga - tacksamma för att vi släppt in dom i vår familj och hjälpt dom slippa bli hemskickade till sina krigsdrabbade länder. Tortyr och annat fanskap. Nya människoöden tillför.

Alla såg på mig och min bror med kärlek. Jag kan gråta när jag tänker på vilka underbara människor det finns.

Släpp in fler människor i Sverige! Hela Norrland skulle kunna få ett rejält uppsving. Det har jag med mina erfarenheter av.

Var inte så jävla rädda, eller jo visst, men krossa gränserna inom er. Det är det jag försöker med. Om man vill gå på en stig med kärlek i sikte. Inte bara en stor trygg skog att ta för givet.

Vad tycker du?

Mimmi Karlsson , Lunarsmeknamn: Reeespect