Seglivade ledare kan utmanas av Afrikas unga

Foto: Anis Belghoul/AP/TT
Hundratusentals har demonstrerat i Algeriet under de senaste fem veckorna, för att uttrycka sitt missnöje mot landets 82-årige president Abdelaziz Bouteflika. Arkivbild.
Foto: AP/TT
Protester bröt ut i Sudans huvudstad Khartum i mitten av december i fjol, och har sedan dess spridit sig. Demonstranterna kräver president Omar al-Bashirs avgång, men inga eftergifter har gjorts från den hårdföre ledaren.

avTT

NYHETER

Protester mot den sittande makten rasar i Algeriet och Sudan – och frustrationen stiger hos den växande unga befolkningen.

Men ländernas maktfullkomliga presidenter har fortfarande gott sällskap på kontinenten, där hälften av världens 24 längst sittande politiska ledare finns.

Svart rök stiger runt demonstranterna i Sudans huvudstad Khartum. På en flagga som hålls upp av två unga män syns siffran fem, överstruken med svarta streck.

– Bort med president Bouteflika, skriker någon i videon som laddats upp på Twitter, följt av slagordet "Nej till ett femte mandat!".

De sudanesiska aktivisterna visar solidaritet med Algeriet, som i flera veckor har demonstrerat i hundratusental för att kräva president Abdelaziz Bouteflikas avgång.

På Khartums gator ekar avgångskraven framför allt mot Sudans egen president, Omar al-Bashir. En våg av protester har skakat landet sedan i mitten av december, efter att omfattande subventioner på livsmedel togs bort, vilket bland annat trefaldigade priset på bröd.

Historiskt och politiskt har Sudan och Algeriet lite gemensamt. Men länderna styrs båda av åldriga presidenter, som klamrat sig fast vid makten i årtionden.

Afrikas gamla ledare

Hälften av världens 24 längst sittande politiska ledare regerar på den afrikanska kontinenten, enligt den amerikanska nyhetssajten Axios.

De flesta har säkrat sin makt genom så kallade "mjuka kupper", alltså genom att skrota eller ändra lagar som begränsar åldern, eller antalet mandatperioder, som en sittande president får ha.

– Förutom att manipulera författningen har dessa ledare försvagat eller helt och hållet raderat den politiska oppositionen, säger Ibrahim Anoba, statsvetare och redaktör för nätplattformen African Liberty, som tillägger:

– Man får heller inte glömma att det var västländer som införde diktatoriska statsskick i de forna afrikanska kolonierna.

Att ledarna ser till att säkra sin makt kan också handla om en ren självbevarelsedrift, enligt forskaren Jesper Bjarnesen vid Nordiska Afrikainstitutet.

– Afrikanska val hamnar ofta i ett "the winner takes it all"-läge. När makten byts ut förlorar forna ledare inte bara sitt inflytande, utan också sin sociala trygghet och säkerhet, säger han.

Ung befolkning

Medelåldern på Afrikas politiska ledare är 62 år. Bland de femton längst sittande ledarna är siffran betydligt högre, 77 år.

Det är flera decennier äldre än den genomsnittliga afrikanen. Kontinenten Afrika har världens yngsta befolkning, med en medelålder på lite drygt 19 år. Om 30 år väntas Afrikas unga – alltså de som är upp till 24 år gamla – ha ökat i antal med 50 procent, enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP.

Ändå får många unga afrikaner kämpa för att göra sin röst hörd, säger Ibrahim Anoba:

– På många håll har man uteslutit unga genom att höja den nedre åldersgränsen för politiska kandidater. Ungas intressen negligeras konstant för att gynna en uråldrig politisk elit.

Ingen afrikansk vår

Men demografin kan ändå ha betydelse, eftersom en stor ung befolkning ofta anses avgörande för förekomsten av proteströrelser.

När den arabiska våren föddes i Nordafrika i slutet av 2010 stod de unga vid frontlinjerna, utrustade med sociala medier och ett växande ursinne över statlig kontroll och arbetslöshet. Rörelsen välte maktfullkomliga ledare i regionen, och spred en revolutionär anda som nådde vissa delar av Afrika söder om Sahara.

I Burkina Faso och Burundi, vars ledare hade suttit länge vid makten, bröt stora protester ut 2014 och 2015.

– Jag hörde då flera unga tala om en "afrikansk vår" inspirerad av det de sett i arabvärlden. Men medan Burkina Faso lyckades få till stånd ett maktskifte, mötte demonstranterna i Burundi våldsamt motstånd innan rörelsen hann få större spridning, säger Jesper Bjarnesen.

Ringar på vattnet

Våldsamt motstånd har också mött demonstranterna i Sudan. Ett 30-tal personer har mist livet sedan december enligt officiella uppgifter, men aktivister talar om dubbelt så många. Trots det, och trots det undantagstillstånd som infördes av president Omar al-Bashir den 25 februari, fortsätter protesterna.

Sudanesiska aktivister följer förloppet i Algeriet noga, menar Ibrahim Anoba.

– Om Bouteflika tvingas bort kan det mycket väl skapa en snöbollseffekt, och ge en skjuts i Sudan. Därifrån är steget inte långt till länder som Kamerun och Tchad, säger han, men understryker att ett sådant förlopp kan få oönskade konsekvenser.

– Många av dessa ledare har knutit hela det politiska och ekonomiska systemet kring sig själva. Om de störtas riskerar vi att se efterträdare som är ännu värre.

Jesper Bjarnesen tror däremot inte på det scenariot.

– Arabiska våren har i många fall övergått till en arabisk vinter, med kaos i Jemen, Syrien och Libyen. Det kan fungera som en avskräckande faktor.