Mammas sms: ”Du har två dagar på dig att flytta”

NYHETER

Robin, 19: ”Hur det kändes? Inte bra”

1 av 3 | Foto: 19 år och hemlös Robin är en av de många unga – barn – som lever från dag till dag på tillfälliga adresser där droger är mer regel än undantag. Överlever gör han på socialbidraget. Det räcker en vecka. hungrig slipper han vara klockan 13.00 varje dag då Klarakyrkan delar ut gratis kaffe och macka.

Vi är hemma hos Robin, 19.

I ytterdörren gapar ett svart hål efter en grannes raseriutbrott.

I sovrummet har en av Robins tre knarkande rumskompisar sex.

Allt utom tv:n är stulen.

Robin har bankat på dörren i tio, femton minuter utan att någon öppnar och han suckar och ger upp och ropar i brevlådan och berättar sedan om vad som ser ut som ett skotthål i dörren.

– Grannen gick bärsärkagång. Han blev tokig av någon anledning och försökte slå sig in.

Vi står i en trapp i en av Stockholms mest uppgivna förorter och Robin har ingen nyckel. Missbrukarna är av allt att döma inte hemma.

– De är väl ute och köper hasch eller amfetamin, säger han och försöker i stället ringa.

Klockan är sex på eftermiddagen och Robin är hungrig. Hungrig men van. Det är inte alltid dörren öppnas.

Någon vecka tidigare har vi träffat honom för första gången. En liten, smal, hemlös 19-åring. På Sergels torg i centrala Stockholm. Plattan.

Robin stod i kön till kaffevagnen som Klarakyrkan varje vardag klockan 13 rullar den korta biten från kyrkan till Plattan.

För de luggslitna figurerna i kön till kaffevagnen är smörgåsen ofta det enda de äter på hela dagen.

Köper mest leksaker

Så är det även för den unge pojken med sitt barnsliga ansikte som står mitt i kön av tunga missbrukare.

– Jag får 3 500 i månaden från socialen. Det brukar räcka en vecka. Jag köper mat. Men mest leksaker.

Hur bär sig en tonåring i högkonjunkturens Sverige hösten 2007 åt för att bli hemlös och tvingas köa för gratismacka ett stenkast från kvarteren där våningarna kostar 70 000 kvadraten?

Robin ler och säger att det kommer att ta tid att berätta allt. Om skolket genom högstadiet. Om de ständiga grälen med mamma som bor i en annan stad med småsyskonen.

Pappa var inget alternativ.

– Jag var 13 när han sa att jag var ett oönskat barn och att han aldrig velat ha mig.

Robin tittar ner i sin läsk.

– Det var inte så roligt att få höra det där.

Pappa är alkoholist. ”Jag har hört att han bor i Norrland nu”.

– Det blev värre när jag fyllde 17. Jag tyckte att jag kunde ta hand om mig själv.

Ville flytta hemifrån

I januari 2006 förklarade Robin, som precis skulle fylla 18, att han ville prova att bo hemma hos en kusin.

– Mamma sa att om jag flyttade så fanns det inga garantier för att mitt rum skulle finnas kvar om jag ångrade mig.

Robin sitter i Kulturhusets café och tuggar på en chokladboll och ser ut över ett ödsligt Sergels torg.

Han ångrade sig efter tre dagar. Det var inte tryggt hemma hos kusinen. Han säger att mamma vägrade släppa in honom igen.

Robin, som har plankat sig ombord på pendeltåget ut till förorten, ropar ner i brevlådan igen.

Dörren öppnas försiktigt. En man i 25–30-årsåldern med glansiga ögon släpper in oss. Det är mörkt i lägenheten och luktar sött av hasch.

Tog LSD varje dag

Två män i en trasig soffa röker någonting ur vattenpipa och ser på Simpsons på en 60 tums platt-tv. Fulla askkoppar, tomma spritflaskor, skräp, cd-skivor och tomma konservburkar på golvet.

Robin lärde känna någon på Plattan som kände någon som kände någon som bodde här. Ingen frågade när han flyttade in. Det var ändå så många som kom och gick.

Lägenhetsinnehavaren, en knarkare i rullstol, har stängt in sig med en tjej.

– Det är ingen idé att vi stör, de har nog sex, säger en av männen.

2 februari 2006.

Robin minns ännu datumet då han fick sms:et från sin kompis:

”NU SKA VI FLYGA.”

Vännen hade köpt LSD.

– Det var kul att prova. Det var roligt att vara hög.

Den sommaren tog Robin LSD varje dag. Kompisar bjöd, han behövde aldrig betala själv. Han bodde hos kompisar. ”Eller sprang omkring på nätterna”. Sov ibland på nattbuss.

Så kom hösten. Robin kände att han knarkade för mycket. Att han levde otryggt. Han har aldrig blivit rånad eller misshandlad, men det var ett farligt liv.

– Jag mådde dåligt. Kände mig nedstämd hela tiden och jag var rädd för polisen.

Och kroppen. Robin blev smalare och tröttare.

– Mamma sa att jag var välkommen hem på ett villkor, att jag lämnade ett urinprov på en ungdomsmottagning som visade att jag var knarkfri.

Robin var ren. Han fick flytta hem.

Körde slut på familjen

– Jag började gymnasiet, försökte verkligen sköta det. Blev säkrare och tryggare. Men jag grät varje natt.

Varför?

– Jag vet inte.

Robin rycker på axlarna och säger att han började umgås med sina gamla kompisar igen. Mer droger.

Sen kom sms från mamma:

”Du har två dagar på dig att packa ihop dina kläder och prylar och flytta.”

Hur kändes det?

– Inte bra.

Robins mamma säger att hon älskar sin son.

– Men situationen var hopplös. Robin lider av damp och kom hem påtänd, var elak mot sina småsyskon, slog dom. Dom var rädda för honom.

Hon säger att hon inte orkade längre utan ställde ett ultimatum: Om du inte har skärpt dig till den 27 april så får du flytta.

– Det är nog riktigt att jag skickade ett sms. Han hade kört slut på hela familjen. Det gick inte längre.

– Jag är orolig för honom, men jag måste se till att hans småsyskon har det bra.

Robin sover för det mesta på soffan i vardagsrummet.

– Ibland finns det mat i kylskåpet.

Han tycker att det är jobbigt att det springer människor in och ut ur lägenheten på nätterna. Knarkare, påtända eller sjuka av abstinens som ska köpa eller sälja droger och som stulit nästan allt som går att stjäla i lägenheten.

Förutom tv:n, som möjligen är för stor för att någon ska släpa i väg.

Mannen som hyr kvarten kommer ut från det stängda rummet. Hälsar, försvinner in till sitt igen. Någon berättar att de vräktes för två månader sen. De kan bli utslängda vilken dag som helst.

– Jag vet inte vart jag ska ta vägen, säger Robin.

En vanlig dag i Robins liv:

Går upp vid åtta, nio. Läser mejl och chattar på datorn som står undangömd i en skrubb. Undersöker om det finns frukost.

Sitter vid Sergels torg

Åker till Plattan. Måste vara där senast 13, kaffevagnen. Sen sitter han i den breda trappan till Sergels torg med sina kompisar.

– Vi brukar gå in i en leksaksaffär och låna lasersvärd och fäktas med. Det är roligt.

Robin är myndig nu, juridiskt vuxen, men lever ännu sitt liv som ett barn. Pendeltåget i skymningen tillbaks ut till förorten.

– Ibland sover jag hos mamma.

Han säger att han diagnostiserats med någon bokstavskombination. Men minns inte vilken.

Lägenhetskompisarna är höga, men vänliga.

– Jag vägrar att stjäla pengar. Jag vill inte vara kriminell. Så jag snor bara mat, säger en av dem.

Han är i 25-årsåldern och berättar att han har bott i fem olika kommuner de senaste sju månaderna.

Bodde hos en flickvän

Robin är blek, det rycker nervöst i mungipan.

– Egentligen vill jag inte leva så här. Det är tråkigt att inte ha något jobb.

Han hade en praktik i en livsmedelsaffär ett tag. Vill gärna ha tillbaka det.

Robin träffade en flicka i somras. Blev kär. Flyttade hem till hennes föräldrar. Det höll en månad.

– Tjejen övertalade mig att ta kontakt med socialen.

Han blev erbjuden en lägenhet i Hallstavik, norr om Norrtälje. Långt från kompisarna. Ville inte ha den.

Robin tillhör rave-kulturen. Dans hela nätterna till elektronisk musik, vida färgglada byxor, igelkottsfrisyrer, piercing.

Han har slutat knarka.

– Jag vill flytta till London och bo i ett stort hus. Ha massa pengar och jobba i klädbutik. Jag har hittat en butik på nätet som säljer rave-kläder. Där vill jag jobba.

Tror du det bli så?

– Jag är optimist. Kämpar. Vill att det ska gå bra.

Det är oktoberrått och fuktigt och Robin är för tunt klädd.

De få vuxna som arbetar med dessa Sveriges gatubarn säger alla att livet på Plattan med vuxna missbrukare trasar sönder, förstör och bryter ner. Snabbt.