De nyrika på Lundsberg blir inte överklass

avJan Guillou

NYHETER

GUILLOU söndag

På internatskolan Solbacka betraktade vi lundsbergarna som veklingar. De var inte lika hårda och stryktåliga som vi, var sämre i idrott än vi och i deras slappa bestraffningsregler ingick inte ens fängelse över helgen.

Foto: Foto: STEFAN MATTSSON
PENNALISM Lundsbergs emblem, den moderna bilden av ”kamratuppfostran”.

Det var för 50 år sen och man skulle kunna tro att systematisk och ideologiskt motiverad pennalism (”kamratuppfostran”) tillhörde en svunnen tid. Men den senaste tidens medierapportering från Lundsberg visar att systemet fortfarande lever och frodas. I strömmen av vittnesmål från Lundsberg känner jag igen hela repertoaren, från det grövsta med sexuell förnedring, kvastskaft i ändan och nattliga överfall, till de mer vardagliga förödmjukelserna i att de yngre tvingas passa upp på de äldre eleverna. Allt går igen.

Men typiskt är att alla sanna beskrivningar kommer från anonyma uppgiftslämnare utan namn och bild. Och alla lögnaktiga, överslätande och bagatelliserande versioner kommer från officiella företrädare för skolan.

Som rektor Staffan Hörnberg som bara för några år sedan tvingades medge att det visserligen var olämpligt att äldre elever smetade ner sina yngre kamrater med mänskliga exkrementer. Men att det förstås bara kunde ses som ”ett dumt skämt”. Medan han nu, under pågående senaste skandalen, säger sig icke ha observerat något kamratförtryck men å andra sidan ”städat ut” en del avarter (som han i så fall torde ha observerat).

Lika motsägelsefull var exempelvis styrelseledamoten för Lundsberg, en Ulf G. Ryder, när han i olika medier kungjorde att det visserligen inte existerade något ”informellt regelsystem” på Lundsberg men att den så kallade tarmbrottningen (äldre elever misshandlar yngre enligt vissa ritualer) mer var att betrakta som ”den kärvänliga klappen”.

Ett ljushuvud framträdde för övrigt i radions Ring P1 och deklarerade att hans fyra år på internatskola var ”hans livs lyckligaste”. Hur såg i så fall hans liv före och efter ut? Familj? Barn? Gick verkligen ingenting i livet upp mot fyra år på internat?

Men det stadiga rena dårfinksförsvaret av internatskolan är en del av systemet, en del av den särskilda kultur som skapas på sådana skolor. Det kanske mest typiska inslaget i denna kultur är att likt den sicilianska maffian ansluta sig till omertà, den obrottsliga tystnaden. Och den är det inte nådigt att bryta mot, därför blir alla vittnesmål om sanningen anonyma. Den polisutredning som inletts mot Lundsberg rörande hot och misshandel lär få svårt att hitta villiga vittnen.

Det märkligaste med den systematiska pennalismen på Lundsberg är dock att den är en återuppstånden kultur.

I början på 1990-talet var pennalismen på Lundsberg på väg bort och skolan var reformerad till en modernare och mer demokratisk stil.

Men den nya föräldrageneration som nu tog över ledningen revolterade mot slikt demokratiskt flum och krävde i allt starkare tonläge återgång till de fina gamla traditionerna. Styrelsen tvingades avskeda den alltför liberala rektorn Hans Helén och så började marschen tillbaks mot 1800-talets engelska ideal som ursprungligen var skolans ideologiska grund.

Förändringen sammanfaller i tiden med tillkomsten av en helt ny samhällsklass av roffare och klippare från 1980-talet och framåt. Man får gå tillbaks till 1600-talet i svensk historia för att hitta motsvarigheten till uppkomsten av en ny stenrik klass.

Dessa nyrika tror sig till en början ha kommit in i överklassen eftersom de har så mycket pengar. Det är visserligen ett missförstånd. Hur mycket de än pluggar på Magdalena Ribbings etikettsregler, hur flitigt de än läser till jägarexamen, hur dyra slott de än köper kommer överklassen bara räkna dem som arrivister, som är ett finare ord för uppkomling, som i sin tur är en synonym till nyrik.

Det var alltså dessa nyrika, som i strävan uppåt på samhällsstegen vurmade för fina gamla traditioner, som nu tog makten över Lundsberg. Och anställde mindre liberala rektorer för att restaurera kamratförtrycket bland eleverna. Om de själva inte kunde bli fina så skulle åtminstone deras barn bli det, till en kostnad av 110 000 kronor per termin.

Frågan blir då om deras experiment med att återskapa en antidemokratisk skola byggd på en närmast fascistisk människosyn (förakt för svaghet, vikten av att tåla stryk) är något skattebetalarna skall bidra till. Lundsberg får över 3 miljoner i rena statsbidrag och ovanpå det kommer ännu mer från skolpengen.

Det är utbildningsminister Jan Björklund som avgör. Han kan stänga Lundsberg med ett penndrag. Och för hans del är det politiskt riskfritt, han lär inte förlora några röster på en sådan samhällsnyttig gratisreform.

I den nya föräldragenerationen på Lundsberg räknas Folkpartiet som vänsterextremistiskt.