”Sorgen är lika stor nu som då”

avJosefin Sköld

Nio månader har gått sedan massakern på Utøya – men inga sår är läkta

1 av 7 | Foto: Peter Wixtröm
Här dödades 69 Den 22 juli 2011 är ett datum som för alltid kommer att minnas i Norge. Anders Behring Breivik sköt ihjäl 69 personer på ett AUF-möte på ön Utøya fyra mil utanför Oslo. I förra veckan inleddes rättegången mot honom. Där ställs offrens anhöriga och de överlevande öga mot öga med mannen som förändrade deras liv för all framtid.

OSLO/UTØYA.

Måndag

Renate Tårnes, 22, som har gömt sig på toaletten, är den första som larmar polisen om massakern på Utøya. I rummet intill, det som kallas lilla ­salen, hörs distinkta, stumma pistolskott. Människor flyr i tystnad. Inga skrik, inga steg. Bara skott i snabb takt. Helt utan tvekan.

– Polisens nödtelefon.

– Hej, det är skottlossning på Utøya i Buskerud i Tyrifjorden.

– Är det någon som är skadad eller?

– Ja, jag är ganska säker på att det är flera som är skadade.

– Har det avfyrats flera skott?

– Ja, det skjuts hela tiden. Det är fullständig panik här. Han är inne.

Nio månader senare, måndagen den 16 april, inleds rättegången. Den största sedan andra världskriget. ­Anders Behring Breivik sitter lugnt tillbakalutad i sin svarta skinnstol när åklagare Inga Bejer Engh läser upp namnen på alla döda, alla ­skadade.

Breivik erkänner sina handlingar.

– Men inte straffskyldighet, jag ­åberopar nödvärnsrätten, ­säger han.

De kommande veckorna ska i huvudsak handla mest om Breivik ska anses vara tillräknelig eller inte.

Men än är rättegången bara i sin linda. Flickan på Utøyas röst hörs allt lägre på inspelningen.

– Är du kvar?

– Ja, ni måste komma nu.

En viskning.

– Ni måste komma nu.

Samtalet bryts. Ett femtiotal skott har avlossats på tre minuter.

Det blir knäpptyst i salen i Oslo tingsrätt. Anders Behring Breiviks blick är tom.

Tisdag

Klockan är tio på förmiddagen, rätte­gångens andra dag, och Breivik ler snett mot fotograferna. Under fem dagar ska han nu förhöras om sina motiv till attentaten. Själv har han förberett ett kompendium på 13 sidor som rätten ger honom tillåtelse att ­läsa upp.

Breivik poängterar att han tonat ner sin retorik av hänsyn till de an­höriga. Men domaren avbryter ­honom gång på gång.

Han hävdar att ungdomarna på ­Utøya inte var oskyldiga och beskriver dem i stället som politiska aktivister som indoktrinerats av mediernas marxistiska propaganda.

– Den 20 juli hade de blivit ­indoktrinerade under flera timmar av Marthe Michelet. Dottern till ärkekommunisten Jon Michelet, säger han.

Michelets sambo, före detta Ung Vänster-ledaren Ali Esbati, var en av de överlevande. En hord tv-kameror och mikrofoner omringar honom ­utanför rättssalen efteråt.

– Jag fick en klump i magen. Redan dagen efter massakern fick vi reda på att hon var omnämnd i förhören, att han hade övervägt att vara på ön två dagar innan för att hon var där, säger han.

Den 22 juli var Marthe gravid med parets första barn, en dotter, som Breivik också nämnde i sitt försvarstal.

– Det är en bekräftelse på den världsbild han har, att det finns ett muslimskt hot som uttrycker sig ­genom att människor som jag får barn. Och att vår lilla bebis är en del av det hotet är en obehaglig tanke, ­säger ­Esbati.

Onsdag

Anders Behring Breivik har bytt ut den guldfärgade slipsen mot en svart och tittar irriterat mot åklagaren Inga Bejer Engh som fortsätter att ställa frågor om medhjälpare. Om resor till London och Liberia. Han vill inte kommentera. Upprepar samma svar gång på gång.

I salen har åhörarna börjat tröttna. De suckar ljudligt.

På fjärde raden sitter Bjørn Ihler, AUF-medlem, överlevande från ­Utøya och en av få drabbade i Oslo tingsrätt som inte bär ett klistermärke med orden ”No interviews”.

– Det känns konstigt nog bra att ­vara här. Han har inte alls den makt han hade sist, tvärtom. Jag kan inte beskriva den lättnaden med ord, ­säger han.

Bjørn kommer att följa stora delar av den tio veckor långa rättegången på plats.

– Det är viktigt för mig att följa hela processen, att försöka förstå varför. Jag tror att det kan hjälpa mig att gå vidare sen, säger han.

Han har dock stor förståelse för dem som satt en klisterlapp på ­kragen.

– Det väcker starka minnen att vara här. Lite som att vara tillbaka på ön igen. Men jag tycker att det är viktigt att tala om för världen vilka konsekvenser hans handlingar fått.

Torsdag

Vid ett köksbord långt bort från Oslo tingsrätt, i stadsdelen Torshov, försöker Harald Føsker, direktör på norska justitiedepartementets säkerhetsavdelning, beskriva vad han ser framför sig.

– Ni är bara två konturer för mig, en ljushårig och en mörkhårig. Jag ser knappt någonting längre.

Fredagen den 22 juli var han egentligen ledig, men åkte in till jobbet för att förbereda en arbetsresa till Strasbourg i Frankrike.

– Jag hörde explosionen, det kändes som att någon slog mig i huvudet med en stekpanna. Jag hann bara ­tänka att det här är ett terrordåd ­innan jag svimmade.

När han vaknade, liggande på ­golvet, var han blind. Han spottade ut tänder som krossats i munnen och ­ropade på hjälp.

– När poliserna kom var jag över­tygad om att de skulle döda mig. Ett nackskott, sedan är det slut tänkte jag.

I dag har han bara 15 procents syn kvar. Linserna slets bort av ­explosionstrycket, förklarar han. Skruvar i både tinning och käke. ­Skador på ­lever och lungor.

Harald Føsker undviker nu rättegången så gott han kan.

– Jag bestämde mig tidigt för att han inte ska bestämma över mitt liv. Han har redan förstört så mycket.

Ett par kilometer därifrån har ­Anders Behring Breivik precis ­berättat sin version av vad som hände vid regeringsbyggnaden den 22 juli, och hur han inspirerats av terror­nätverket al-Qaida.

– Ett fiasko. Målet var att döda statsministern och hela regeringen. Minst tolv skulle ha dött för att det skulle vara lyckat.

Fredag

Klockan är strax efter nio på morgonen och Anders Behring Breivik säger att han ska berätta allt. Sju timmar senare kippar åhörare fortfarande efter andan. De gråter och kramar varandra.

För han gjorde just det. Berättade allt.

Om ungdomar så paralyserade av rädsla att de inte kan förmå sig själva att fly.

Om barnen som spelar döda för att undkomma.

Om den åttaårige pojken som ­skonas.

Om flickan som tror på honom när han säger att han är polis.

Rättegångsveckans sista, och ­tuffaste, dag är över. För många är den ett steg vidare i livet.

– Det känns som att massakern på Utøya inträffade i går. Sorgen är precis lika stor nu som då, men jag hoppas att rättegången kan bli ett steg på vägen tillbaka till livet, säger Olav Malmedal, pappa till dödade Even Flugstad Malmedal, 18.

Klockan 16.01 avbryter domaren förhandlingen. Det blir knäpptyst i rättssalen. Anders Behring Breiviks blick är fortfarande tom.

ARTIKELN HANDLAR OM