Räddad – ur ruinen

NYHETER

Peter Kadhammar i Pakistan i morse: Jag såg ett mirakel

1 av 5 | Foto: GUD SPARADE HANS LIV Abbas Al-Hayali, 2, var fånge i det kollapsade höghuset i Islamabad i 62 timmar. Nu lyfts han upp ur hålet. Och han inte bara lever – han mår bra. ”Ett perfekt barn”, säger läkaren Noreen Malik.

ISLAMABAD

När räddningsarbetarna lyfte den tvååriga pojken ur det trånga hålet steg ett vrål mot den svarta natthimlen:

– Gud är stor! Gud är stor!

I det ögonblicket hemföll nog alla som hade samlats kring det raserade höghuset i en from gudstro. Det var ett mirakel att tvåårige Abbas Al-Hayali levde; det var som om Gud hade sett ner på förstörelsen och sagt:

Det livet sparar jag.

En man som stod högst uppe på ruinen skrek:

– Gud har skänkt oss ett liv!

– Gud är stor! svarade folkmassan.

Kanske även de som med blanka, trötta ansikten väntade på besked om sina älskade, sina släktingar och vänner, kunde finna tröst i att någon strax skulle få beskedet: Abbas lever.

Unga kvinnan bad en tyst bön

Livet i sig var en tröst, och gav rimligen förnyat hopp. I folkmassan kring ruinen fanns även vänner till den svenska kvinna som saknas med sina två barn. De hade stått och sett på räddningsarbetarnas förtvivlade kamp mot rasmassorna och tiden, och jag såg att en ung kvinna bland dem bad en tyst bön.

Det går aldrig att väga ett liv mot ett annat. Denna gång uteblev ett besked om den svenska kvinnan och hennes barn. Beskedet blev ett annat, att den lilla pojken Abbas Al-Hayali levde.

Han inte bara levde. Han mådde, enligt doktor Noreen Malik från Pims sjukhus, förunderligt väl. Doktor Malik, en kortväxt, energisk kvinna, kunde knappt stå still när jag pratade med henne minuterna efter Abbas räddning.

– Det är ett perfekt barn. Han andas som han ska och visar inga sjukdomssymtom. Jag gav honom min mobiltelefon och han lekte med den. Han log.

Mamman hittades i söndags

Då hade Abbas Al-Hayali varit instängd i en hålighet under det raserade tiovåningshuset Margala Towers i 62 timmar.

Det var ett mirakel jag hade fått se, men det var bara ett av tre mirakel denna märkliga, svala natt i Islamabad.

Det andra miraklet var att Abbas mamma May levde.

Andy Bambridge från den brittiska räddningsstyrkan Rapid UK berättade att de hade lokaliserat henne redan på söndagmorgonen. Britterna har extremt känsliga mikrofoner som de sänker ner i sprickor och hål i ruiner. Mikrofonerna kan uppfånga så svaga ljud som hjärtslag, eller att någon andas.

De hade uppfattat att May fanns någonstans under ruinen redan på söndagmorgonen. Hon hade ropat i tystnaden och mörkret. Men var fanns hon?

Bambridge och hans kolleger flyttade mikrofonerna och försökte genom hur ljuden förstärktes och försvagades avgöra Mays exakta position.

När de trodde sig ha den började de arbeta sig in i ruinen.

Andy Bambridge var, liksom doktor Malik, euforisk när han berättade om arbetet. Han hade en hjälm under armen och skulle strax fortsätta arbetet. Men han unnade sig tio minuter för att rekapitulera hur de hade funnit May och återbördat henne till de levandes värld.

Medan vi stod och pratade var dödssiffrorna för den värsta jordbävningen i Pakistans historia fortfarande osäkra. 30 000? 40 000? Ännu fler?

Vi hörde pojken gråta

Men vi talade om ett liv, ett enda, och det är väl det som definierar oss som människor. Varje liv räknas.

– Vi hörde pojken gråta, sa Bambridge. Det var ett bra tecken, fast det låter förstås lite konstigt när man säger det.

Medan de grävde sig in mot håligheten där de trodde att May fanns hittade de på söndagen två andra överlevande.

– Det sinkade oss, sa Bambridge och skrattade.

När Bambridge till slut fann May kom han på fel sida av en 30 centimeter tjock betongvägg. Han hörde henne på andra sidan.

Bambridge bor rade försiktigt hål i väggen, lyste in och stack en spegel genom hålet.

Han såg May Al-Hayali sitta i fosterställning i en hålighet som var 50 – 60 centimeter hög.

Hon hade Abbas bredvid sig.

Samtidigt arbetade sig andra räddningsarbetare in på rätt sida väggen.

Det låter lättare än det var.

Närmade sig de instängda

Tiovåningsbyggnaden hade förvandlats till något värre än en ruin. Den var ett litet berg av betongblock, armeringsjärn, förvridna balkar, grus, sand och glas. Jag såg räddningsarbetarna, pakistanier och britter tillsammans, använda en enorm bila fäst på en grävskopas arm: den hackade sönder betongblock. Jag såg dem använda skärbrännare, spadar, lufttrycksborrar, bågfilar och –vid ett tillfälle – en vanlig hammare vars knackande mot betongen lät milt och nästan muntert.

Centimeter för centimeter arbetade de sig in mot May och Abbas. De skapade en gång som var sex sju meter lång och 20 centimeter hög.

Klockan 22.55 i går, lokal tid, nådde de fram.

May satt fortfarande fast. Men där fanns nu ett ljus som nådde in till henne, och hon vände sin tvååriga son mot det ljuset och knuffade honom i stjärten.

Jag vet inte vad hon sa till honom, men hon sa väl något som varje mor skulle ha sagt – gå – gå dit – gå till ljuset.

Och pojken kröp.

Medan detta skedde stod jag nedanför ruinberget tillsammans med två vänner till May. De var irakier, precis som May och hennes man och deras barn är irakier. De befinner sig i Pakistan därför att männen är anställda av FN.

Hon sa inget, hon bara stirrade

Mays vänner visste ännu inte vem eller vilka det var som räddningsstyrkan hade funnit.

– Men det är rätt våning, sa mannen som var ingenjör. Jag beräknar att de tar sig in i det som var andra våningen. Där bodde våra vänner.

Kvällen var sval men han dröp av svett; det var ångest. Hans fru ställde sig en bit ifrån oss och stirrade upp mot räddningsarbetarna, som var upplysta av starka strålkastare.

Hon sa inget, hon bara stirrade.

När vrålet steg mot himlen – Gud är stor! – rusade de fram och vakterna som hade order att inte släppa fram obehöriga försökte inte hindra dem.

De var de första som kunde identifiera den lilla pojken, för de kände igen honom direkt, och de kunde ropa till läkarna:

– Han heter Abbas!

Strax skulle han leka med doktor Maliks mobiltelefon och strax skulle räddningsarbetarna dra ut May. (En av dem kröp in i den trånga gången med böjlig bår, ett slags tjock dyna, och drog ut henne.)

När hon kom ut grät hon.

– Gud är stor! skrek folkmassan.

Skyddade henne – som en hyllning

Räddningsarbetarna bar henne försiktigt på båren nerför ruinens grusiga slänt, och för en stund upphörde arbetet och männen bildade häck på ömse sidor om henne, som en tyst hyllning, och kanske i förundran över livets styrka.

Abbas var det första miraklet jag såg i går, May det andra.

Det tredje miraklet var folkmassans koncentrerade vilja att rädda liv.

Margala Towers ligger i miljonstaden Islamabad. Runt detta raserade höghus rådde i går kväll hyperaktivitet. Grävskopor. Schaktmaskiner. Den stora bilan som hackade i betongblocken. Ambulanser. Alla sorters fordon. Soldater, poliser, läkare, kommunala tjänstemän, frivilliga grovarbetare, människor som oroligt väntade på besked om anhöriga och vänner, nyfikna, sådana som ville hjälpa till men inte hade någon uppgift – tusentals människor i rörelse.

Och så kom det ett ljud från May långt där under ruinen.

Mannen som stod på det som varit byggnadens tak, och som nu var toppen på ett litet berg, hade ljusa handskar vars kragar räckte till armbågarna. Han sträckte upp armarna och skrek:

– Tyyyystnaaaad!

...och staden tystnade. Samtal upphörde. Rörelser stillnade. Bilarna stannade. Bilan slutade slå.

Stillhet – mitt i all frenesin

Det var en tystnad så fullständig att man kunde ta på den. Det var en tjock, alldeles kompakt tystnad, och den förstärktes av att jag kunde höra ljudet av en sandal som flyttades ett par centimeter, jag kunde höra ljudet av en soldats svarta kängor och ljudet av locket på en pappkartong som någon öppnade.

Det var något av det märkligaste jag upplevt.

En tuta långt borta, någonstans i staden.

Den avlägsna tutan gjorde tystnaden ännu tydligare.

Hur kunde hela staden tiga? Hur kunde det bli en sådan plötslig stillhet i all denna frenesi?

En syrsa spelade, men det var som om även den förstod, ty dess ljud var inte så skarpt som det brukar vara.

Tystnad.

I den tystnaden fanns folkmassans samlade vilja att hitta ytterligare en överlevande, att rädda ytterligare ett liv.

Tystnaden var hoppet om att de känsliga mikrofonerna skulle fånga ett hjärtslag, ett andetag.Tystnaden var vår mänsklighet, och den triumferade när Abbas och May räddades.

Tidigare artiklar:

Peter Kadhammar