Parima, 9, sover utanför mataffären: Ingen hjälper oss

12 000 flyktingar hemlösa efter branden i lägret på Lesbos

Av: Staffan Lindberg

Publicerad:
Uppdaterad:

LESBOS. Här pågår en mänsklig katastrof – innanför Europas gränser.

Tusentals flyktingar sover just nu under bar himmel på ön Lesbos.

– Det finns ingen som hjälper oss, säger Parima Hussaini, 9.

Parimas pappa räknade till en början inte med att elden natten till onsdag i förra veckan skulle nå fram till familjens tält. Den tycktes så avlägsen.

Men snart stod det klart att det inte brann på ett ställe utan på fyra – och att lågorna närmade sig tältet från alla håll.

Familjen rusade ut. Följde strömmen av människor. Bort från hettan och röken och det ökända flyktinglägret Moira som kallats ”Europas skam”, som varit deras hem i åtta månader.

Och rätt in i nästa katastrof.

Parima, 9.
Foto: Magnus Wennman
Parima, 9.

Det taggtrådsinklädda Morialägret byggdes under flyktingkrisen 2015. Det skulle fungera som ett tillfälligt hem för tretusen migranter. Före branden bodde här det fyrdubbla.

Folk tvingades köa i timmar varje dag för att få mat. Nattetid skakades lägret av våldsamma upplopp.

När vi besökte Moria för två år sedan varnade öns enda psykiater för att den psykiska ohälsan skulle skapa ”extremt kaos” om inget gjordes.

Nu misstänks en grupp migranter ha bränt ner allt till grunden. Tolvtusen människor har i ett slag blivit hemlösa.

De sover på gator och på stränder. I diken och på parkeringsplatser.

Foto: MAGNUS WENNMAN
Parisa, 7.

Parimas familj har trängt ihop sig i ett hörn på den väldiga asfaltytan utanför en igenbommad matbutik. Deras ägodelar försvann i lågorna. Allt de fick med sig var den filt som de spänt upp över sig för att få skugga.

– Välkommen till vår lyxlägenhet, säger pappa Talib Shah Hussaini, 37.

Han var skådespelare och regissör i hemstaden i Faryabprovinsen i Afghanistan. Arbetade med både film och teater. Men talibanerna blev allt hotfullare. När en granne som drev affär vägrade att betala mutor skar de halsen av hans son.

En septemberdag i fjol ringde en lokal talibanledare upp Talib:

– Jag vill att du slutar spela teater, sa han. Annars hämtar jag din dotter i skolan och gör henne till min fru.

Det var Parima de syftade på.

Familjen – som också består av hustrun Yasamin, 27, och småsystrarna Parisa, 7, och Madjan, 5 – hade bara ett val.

De flydde över bergen och in i Turkiet. Gömde sig i tre månader i skogen. Sex gånger klev de ombord på smugglarnas gummibåtar bara för att stoppas av turkisk kustbevakning. Den sjunde gången vällde vattnet in och de var på väg att sjunka. I sista stund räddades de av ett grekiskt fartyg.

När gryningen kom var de i Europa.

Foto: MAGNUS WENNMAN
Flyktingar på Lesbos.

Sedan branden har Parimas familj bara fått varm mat en gång. Några bitar kyckling och ris i plastlådor för två dagar sedan.

De lever på några kexpaket som en kvinna i granntältet skänkt dem och flaskorna med smutsigt vatten. Några toaletter finns inte. Nattkylan och rädslan för slagsmål och nya bränder håller familjen vaken om nätterna.

– Vi har så många problem att jag inte vet var jag ska börja, säger pappan.

Han förklarar det på sitt eget språk.

Parima översätter till förbluffande bra engelska.

Hon är nio år och familjens hopp, men har inte fått gå i skola på ett år. Läpparna är torra och ögonen har sjunkit in. Hungern och törsten gör henne trött och loj.

Först när pappan tar upp mobilen och börjar visa en av sina gamla filmer – där han bär lustig kostym och har ansiktet täckt av låtsasblod – lyser hon upp.

Vi tar oss upp till det utbrända Morialägret. Lukten av brandrök ligger ännu tung.

Folk släpar med sig vad de hittat i ruinerna. Ett gasolelement, några inte helt förstörda skor. En kattunge leker med en förvriden vattenflaska.

Nasrallah Paiwandi, 22, raspar sin plastback över stenarna. Han är tillbaka för första gången sedan branden.

– Vad säger era ledare om det här? frågar han oss.

Jag återger vad som är känt: att ett tiotal EU-länder har talat om att ta emot ett mindre antal migranter härifrån.

Sverige kommer i dagsläget inte att välkomna en enda.

Foto: MAGNUS WENNMAN
Pappa Talib.

En bit bort kokar en grupp Lesbosbor minestronesoppa i en gigantisk kastrull.

– Tvåtusen portioner. Behoven är enorma, säger volontären Stratis Pallis.

Polisen hindrar de frivilliga från att gå in i det provisoriska lägret där Parimas familj bor. Varför kan ingen förklara.

Volontären talar fort och ilsket om hur EU fem år efter flyktingkrisen briserade fortsätter att lämna Lesbos i sticket. Hon vägrar att tro på det som många betraktar som en illa dold hemlighet, att Moria bara är slutprodukten av en utstuderad och cynisk europeisk politik som går ut på en enda sak.

Att till varje pris avskräcka människor från att komma hit.

Foto: Magnus Wennman
Barn leker på gatan efter att lägret brunnit.

De grekiska kravallpoliserna är förberedda med västar och sköldar. På turisthotellen ligger reservstyrkor inlogerade.

Man tycks ha förberett sig för krig.

Fem migranter har gripits av polisen, men polisutredningen pågår fortfarande.

Ett provisoriskt tältläger med plats för femtusen personer, har börjat byggas vid en militärbas. Ingen vi möter vill dit.

Folk vinkar åt oss. Vill bli sedda. Hoppas att vi ska skilja ut deras historier ur floden av öden.

För två år sedan sa de: jag vill till Tyskland. Eller: jag vill till Sverige.

Nu säger de: jag vill någonstans. Vart som helst.

Ett vattenrör läcker och blir en dusch för ett gäng syriska killar. Det görs upp eldar, kokas te, klipps hår och spelas gitarr. Finns en livslust som aldrig helt går att kväsa.

Några bulldozers bereder plats för det nya lägret.

Kvällsbrisen svalkar. Parima tar en tugga pitabröd med Nutella som grannkvinnan skänkt dem.

– Lesbos pizza, säger pappa Talib och pressar fram ett leende.

Åt öster skymtar ljusen i Turkiet. Men det Europa han drömt om syns ingenstans.

Vad tänkte han när de flydde? Visste han inte att vägen sedan mer än fyra år är blockerad? Att det inte går att komma härifrån?

I sista stund hejdar jag mig från att fråga.

Påminner mig om att de ville ta hans dotter.

Parima, som just kommit tillbaka efter att ha hoppat hage med en kompis. Som snart ska krypa in under familjens enda filt, blicka upp mot stjärnorna och fråga:

– Vad tycker människor i Europa om flyktingar? Vad tycker ni om oss?

Foto: MAGNUS WENNMAN
Foto: Magnus Wennman
Bröd delas ut till flyktingarna.
Foto: Magnus Wennman
Rester efter ett tält som brunnit.
Publicerad:

LÄS VIDARE